Vad innebär lekresponsiv undervisning?

Okej, här kommer ett försök att göra om den där artikeln om lekresponsiv undervisning, mer… levande. Se vad du tycker!

Alltså, lekresponsiv undervisning, va? Jag måste säga, det låter ju som något rakt ur en Astrid Lindgren-bok, eller hur? Typ Pippi Långstrump som tar över klassrummet. Men det är faktiskt en grej! Och inte vilken grej som helst, utan ett sätt att faktiskt… ja, meningen är ju att få in leken i lärandet.

Tänk dig att du som lärare faktiskt engagerar dig i vad barnen leker, svarar på deras infall, och, hör och häpna, använder det som händer i leken som en språngbräda för att lära dem nya saker. Det är ju briljant! Eller, ja, det låter briljant i teorin. Jag menar, hur lätt är det egentligen att hoppa in i en låtsaslek mitt i allt annat man har att tänka på?

Men jag har faktiskt sett det hända. Min kompis Lisa, hon är förskollärare, berättade om en gång när barnen lekte pirater. Istället för att bara rycka på axlarna och tänka “jaja, pirater…”, så hakade hon på! Hon frågade om de hade en skattkarta, och vips så var de igång med att rita en. Och plötsligt pratade de om väderstreck, avstånd, och ja, en massa matte helt naturligt! Lisa sa att det var galet hur mycket de lärde sig bara genom att leka pirater seriöst.

Och det är väl lite det lekresponsiv undervisning handlar om, eller hur? Att som lärare vara lite som en guide i barnens fantasivärld.

Jag läste nyligen om Niklas Pramling och Cecilia Wallerstedt. Jag tror de började nysta i det här med lekresponsiv undervisning runt 2019. Jag är inte säker på årtalet, men något sånt. Men i alla fall, de har forskat på det här och det är väl deras forskning som har gjort att folk börjat prata om det här konceptet mer. Så det är ju intressant. Det känns ju lite som att de sätter ord på något som många kanske redan gör instinktivt, men som nu får ett namn och en ram.

Men visst, det kräver nog en hel del av läraren. Man måste vara på tårna, kunna improvisera och vara beredd att släppa kontrollen lite. Men tänk vilken potential! Tänk om vi kunde göra skolan lite mer som en lekplats, istället för… ja, jag vet inte, ett fängelse? Kanske lite drastiskt, men ni förstår vad jag menar. Det är ju en tanke värd att leka med, eller hur? 😉