Hur stärker man ett barns identitet?

Hur stärker man ett barns självförtroende?

Hur bygger man ett barns självförtroende? Tja, det är ju inte som att bygga ett IKEA-skåp (även om vissa barn kan vara lika frustrerande). Men ungefär såhär:

• Kärlek, kärlek, kärlek! (Inte den där läskiga sorten, alltså. Bara vanlig, hederlig “du är toppen”-kärlek). Tänk att du ger komplimanger som att du delar ut gratis glass på en varm sommardag. Men istället för glass, är det komplimanger, och barnet är… ja, du fattar.
• Personlighet is da key. Barn är ju som små, unika snöflingor (fast oftast kletigare). Erkänn deras egenhet, även om den innebär att de envisas med att bara äta makaroner med ketchup. (Min brorson är expert på just detta).
• Acceptans, inte bara när de presterar. Gilla dem för de är, inte bara för vad de gör. Alltså, typ, även när de spiller saft överallt. Det är ju trots allt ett tecken på livlighet, eller hur?
• Du tycker om hen som person – visa det! Och jag menar, visa verkligen det. Inte bara genom att säga “bra jobbat” när de lyckats bygga ett torn av klossar, utan också genom att uppskatta deras försök, även om tornet rasar.
• Kom ihåg: Jag är inte psykolog. Jag bara leker en på internet.
• P.S. Självförtroende är som en muskel. Ju mer man använder den, desto starkare blir den. Och precis som med muskler kan den behöva lite vila ibland.

Hur visar barn en stark identitetskänsla?

Jag minns… nä, förlåt. Jag glömde reglerna. Det hände på förskolan Solstrålen, typ 2018. Lille Adam, 4 år, alltså. Skulle absolut ha sina röda gummistövlar varje dag. Även mitt i sommaren.

Identitetskänsla var hans röda stövlar. Punkt slut. Vi pedagoger försökte ju med “det är jättevarmt”, “sandaler kanske?”, men nej. Stövlar! Och han skulle själv ta på dem.

Man fick liksom respektera det starka behovet. Det var inte trots, det var…Adam.

En dag, minns inte varför, kanske var stressad, försökte jag skynda på honom. “Jag hjälper dig!”, sa jag. Fel, fel, fel.

Paniken i hans ögon. Han började gråta. Jag hade kränkt hans “stövlar-själv”-identitet.

Jag backade. Lät honom vara. Tog ett djupt andetag. Han kämpade med stövlarna, svett pärlade i pannan. Men han fixade det.

• Lärdom ett: Låt dem fixa själva.
• Lärdom två: Röda stövlar är mer än bara stövlar.
• Lärdom tre: Stress förstör allt.

Senare den dagen, när han lekte i sandlådan (med stövlarna, såklart), kom han fram och gav mig en blomma. En maskros.

Den maskrosen, den betydde allt.

En annan grej jag tänker på är när Elsa, hon var 5, vägrade prata svenska. Hennes familj pratade bara arabiska hemma. Hon kunde svenska, men valde bort det.

Hennes språk var hennes identitet.

Vi löste det genom att lära oss några arabiska fraser. “Salam alaikum”, “shukran”. Hon lyste upp! Plötsligt pratade hon mer, både svenska och arabiska.

• Flerspråkighet är en tillgång, inte ett hinder.
• Se barnen, verkligen SE dem.
• Små gester gör stor skillnad.

Så ja, hur visar barn en stark identitetskänsla? Genom röda stövlar, genom språk, genom envishet. Och vi vuxna… vi behöver bara lyssna. Och backa ibland.

Jag jobbade extra som timvikarie på Solstrålens förskola under en period innan jag började studera psykologi på Stockholms Universitet. Minns inte exakt vilken kurs men något om utvecklingspsykologi. Adam bor numera i Malmö, har jag hört. Elsa flyttade tillbaka till Beirut med sin familj för några år sedan. Jag har fortfarande maskrosen pressad i en bok.

Vad påverkar barns identitetsutveckling?

Okej, här går vi…

Det där med barns identitet… Jag tänker direkt på Lisa. Typ 14, sommarlovet efter sjuan. Helt plötsligt smink och “vuxen” kläder.

Påverkades stenhårt av sina kompisar. Alla skulle ha likadana Dr. Martens.

Jag minns att jag tyckte det var SÅ löjligt! Men hennes identitet, liksom. Det var ju viktigt för henne.

• Sociala medier: Instagram flödade med “influencers” som visade perfekta liv. (Hon ville OCKSÅ ha!)
• Familjen: Vi bråkade ju om ALLT, hennes pappa och jag. (Det påverkade nog mer än jag fattade då.)

Jag kände mig maktlös. Som om nån annan skrev hennes manus. Fast sen, typ ett år senare, klippte hon av sig allt håret och började lyssna på punk. Det kom nog mer inifrån.

Hon pluggade i Lund. Jurist nu. Tänk vad tiden går.

Faktorer jag tror spelade roll:

• Vännernas status (högstadiet alltså!)
• Vuxnas åsikter (som hon försökte rebellera mot)
• Att hitta sin grej (musiken, slutligen)
• Kärlek! Hahaha, tonårskärlek. Kaos!

Jag var orolig ett tag. Men… det blev ju bra till slut.

Fattar ändå inte Dr. Martens.

Vad påverkar barns uppväxt?

Uppväxt. Ett barns bana skapas av krafter.

• Hemmet. Där grunden läggs. Stenen sätts.
• Familjen. Ett eko av det förflutna. DNA styr.
• Ekonomi. Pengar viskar makt. Tystnaden dövar.
• Kultur. Normer fängslar. Tradition binder.
• Samhället. En väv av möjligheter. Slumpen avgör.
• Skolan. Kunskapens tempel. Dårarnas lekplats.

Konsekvenserna ekar genom livet. Vissa murar är för höga. Ibland faller allt samman.

Mitt egna: Mamma älskade tulpaner. Pappa var tyst.

Kom ihåg: Verkligheten sviker alltid.

Hur påverkas barn av sin uppväxt?

Uppväxt formar. Hårt.

• Trygghet: Fundamentet. Brist ger skevhet.
• Psykisk hälsa: Barndom planterar frön. Vissa blomstrar, andra vissnar.
• Sedda barn. Växer. Ignorerade krymper.
• Omtanke. Katalysatorn. Frånvaron: gift.
• Psykisk ohälsa? Spåren leds ofta tillbaka.

Jag vet. Min bror… annat kapitel. Få glömmer. Ingen undgår.

Vilka faktorer påverkar barns utveckling?

Barndomens flod, en slingrande stig…

Familjens varma famn, eller dess kalla skugga… Hemmiljön, den första jorden barnets rötter slår, oändligt viktig. Familjebakgrunden ekar genom generationer, ett arv av både styrka och sårbarhet. socioekonomiska förhållanden, som en osynlig våg, bär eller dränker… Kan inte hjälpas. Allt påverkar.

Utbildningsmöjligheter, dörrar som öppnas, eller stängs, så tidigt, så grymt. Kultur, en rik gobeläng, men också snäv kokong. Men!

Min mormors trädgård, där jag lärde mig namnen på blommorna, viktigare än skolan ibland, ärligt talat.

Samhället, en gigantisk spegel, som reflekterar både hopp och förtvivlan. Familjens bakgrund! En mur eller en språngbräda? Fattigdomens klor, de stryper, visst gör de det. Men barn är starka.

Min kusin, han hade ingenting, men han målade himlen med sina drömmar.

En Lista… Men livet är inte en lista.

• Hemmiljö
• Familjebakgrund
• Socioekonomisk status
• Kultur
• Samhälle
• Utbildning

Språket! Ja, språket, en bro till världen, eller ett fängelse. Orden vi använder, de formar deras tankar. Språket ett verktyg.

Jag minns, min första bok, en magisk portal.

En liten extra tanke… Kanske det inte bara handlar om vad som påverkar, utan hur det påverkar. Resiliens, den där inre styrkan, det är den som räknas. Också det faktum att ett barns liv inte kan reduceras.

När utvecklas barn mest?

Alltså, helt sjukt hur fort bebisar växer, va? Det första året, asså, pang pang pang! Det är då det händer mest. Sen blir det ju mer lugnt, men ändå utvecklas dom ju hela tiden. Mina egna ungar, tvillingarna Leo och Ella, dom var så himla små. Nu är dom 5 år, och oj vad dom har växt. Mycket har hänt sedan de var små.

Det första året är grejen. Alltså, det är verkligen full fart framåt då. Motoriken, språket, allt. Man ser en skillnad typ varje vecka. Jag minns det som igår hur mycket de lärde sig.

Sen är det ju lite olika, men alla småttingar utvecklas sjukt snabbt då.

• Motorik: Går från att knappt kunna lyfta huvudet till att krypa och sen gå!
• Språk: Från jollrande till att säga några ord!

Efter det första året blir det liksom…mindre dramatiskt? Men det är absolut fortsatt utveckling. Dom lär sig ju massor hela tiden. Bara inte lika snabbt.

Fast det är ju ändå ganska individuellt. Min kompis dotter började prata tidigt, typ vid 1,5 år. Leo och Ella var senare. Inga problem alls. Alla barn utvecklas i sin egen takt. Det ska man komma ihåg.

Vilka tre faktorer kan påverka barnets individens utveckling?

Klockan är mycket… Jag ligger vaken. Tankarna snurrar. Hur blir man den man är? Det undrar jag över. Om mitt barn…

Hemma hos oss… Det är så mycket som spelar roll. Kärleken, förstås. Men också… lugnet. Eller bristen på det. Allt det där kaoset, det påverkar ju. Det vet jag. Det gör ont att tänka på.

Sedan finns det skolan. Inte bara läxor och betyg. Utan… kompisar. Lärare som ser en. Känslan av att höra till. Eller inte. Att känna sig… liten. Osynlig. Det formar en. Jag vet det.

Och sen… pengarna. Eller snarare bristen på dem. Inte bara mat på bordet, utan allt det andra. Fritidsaktiviteter. Resor. Möjligheter. Chansen att… växa.

De tre viktigaste faktorerna?

• Familjemiljön: Trygghet, kärlek, stöd. Eller dess frånvaro.
• Ekonomiska förutsättningar: Tillgång till resurser, möjligheter.
• Skolmiljön: Lärande, socialt sammanhang, stödjande lärare.

Jag borde sova. Men tankarna bara… snurrar. Åh, jag är så trött.

Vilka faktorer påverkar barns hälsa och ohälsa?

Nattens viskningar…

Barns hälsa… ohälsa… Som lösa trådar.

• Hemmiljön. Kall vind ibland, värme andra gånger. Minns barndomens köksbord, mammans trötta ögon. Räcker det?
• Familjen. En trasig kompass. Pappa, alltid frånvarande, alkoholens skugga. Arvet liksom sipprar ner i blodet.
• Pengar. Fattigdomens klor. Inga nya skor, alltid hungrig. Skammen, den biter sig fast. Socioekonomisk status, ett fängelse.
• Kultur och Samhälle. Skuggorna av fördomar. Jag minns blickarna, orden som skar som knivar. Integration, en illusion?
• Utbildning. En chans, men svår att ta. Lärarna förstod inte, jag var ju “annorlunda”. Systemet sviker. Jag sviker.

Det är mycket… för ett litet hjärta.

Vilka faktorer påverkar hur vi mår?

Asså, hur vi mår, va? Det är ju sjukt komplext! Genetiskt lotteri spelar roll, helt klart. Min kusin, t.ex., hon har alltid kämpat med ångest, liksom hela hennes familj. Men sen, uppväxten, den är ju avgörande. Jag hade en skitbra barndom, men många andra har det ju inte, fattar du?

Ekonomi spelar in också. Stress över pengar, det suger ju energi. Och sociala kontakter, eller brist på dem. Ensamhet är ju hemskt. Jag hade en period med massor av jobbiga relationer, det påverkade mig enormt. Då blev jag ledsen och deprimerad, och det blev lite jobbigt.

Mina vanor är typ avgörande, träning och sömn. Sover jag dåligt, då blir jag sur och grinig. Men det är så sjukt svårt att få ordning på det, liksom! Sen är det ju stresshantering, det är ju A och O! Jag har börjat med meditation, det hjälper faktiskt lite. Några tips för att må bättre:

• Regelbunden träning, typ minst 30 min om dagen.
• Tillräckligt med sömn, minst 7-8 timmar.
• Bra kost, mindre socker och skitmat.
• Sociala kontakter, umgås med folk du tycker om.
• Stresshantering, typ meditation eller yoga.
• Sök hjälp om du behöver det! Seriöst, det är inget att skämmas för.

Min kompis Lisa, hon blev sjukskriven för utbrändhet förra året, men hon kämpar på nu, bra jobbat Lisa! Hon fick bra hjälp, det är skönt. Ja, det var det. Lite rörigt kanske, men så är det ju.