Hur skriver man ett citat i en text?

1 se

Aha, citat alltså! Jag brukar tänka att citattecken är som små ramar som lyfter fram andras viktiga ord. Korta citat smälter in fint i texten med sina citationstecken. Men när någon verkligen briljerat med en längre text – ja, då förtjänar det ett eget podium, ett blockcitat liksom! Det blir ett tydligt avbrott, ett sätt att säga: Hör här, detta är viktigt! Jag gillar när det blir snyggt och tydligt, det visar respekt för både läsaren och den som citeras.

Kommentar 0 gillar

Okej, så citat, ja. Alltså, det är ju en konst i sig, eller hur? Jag menar, hur får man in någon annans ord på ett sätt som känns… smidigt? Personligen tycker jag citattecken är supersmarta. Som små spotlights på just de där orden som betyder något extra.

Ofta är det ju så att man bara behöver en liten bit, en kärnmening, och då är det ju bara att smacka in citattecken runt. “Jag kände verkligen att det här var rätt,” typ. Visst, det funkar ju klockrent. Inga konstigheter.

Men sen kommer de där tillfällena. När någon verkligen, verkligen träffat rätt. När orden är så bra, så välformulerade, att man bara måste få med mer. Då är det ju blockcitat som gäller! Ni vet, indraget från kanten, kanske mindre textstorlek. Lite som att man ger citatet en egen liten scen. Och ärligt talat, det känns ju faktiskt lite högtidligt på något sätt. Som att man säger: “Hör här, det här är viktigt. Stanna upp och lyssna.”

Jag minns en gång när jag skrev en uppsats om… hmm, vad var det nu igen? Jo, om hållbarhet! Och jag hittade ett citat från en miljöaktivist som var så kraftfullt, så träffsäkert, att jag kände att jag var tvungen att ge det utrymme. Det blev ett blockcitat som sträckte sig över halva sidan, men alltså… det kändes bara rätt. Det lyfte hela argumentationen, tyckte jag. Eller inbillade jag mig bara det? Vem vet, haha!

Jag menar, visst är det viktigt att vara noga och korrekt, men jag tror också det handlar om att känna efter. Vad funkar bäst för texten? Och viktigast av allt: Hur visar jag respekt för den som faktiskt sa de här kloka orden? Det är ju det det handlar om i slutändan, eller hur?