Hur kan ni utveckla det interkulturella förhållningssättet på förskolan?

Vad är det interkulturella förhållningssättet?

Okej, här kommer en radda funderingar kring det där interkulturella:

• InCA, eller interkulturellt förhållningssätt, är typ som att ha ett par extra ögon – inte för att man inte kan se, utan för att man vill se mer. Som att försöka förstå sig på kattens mystiska beteende; man tror man förstår, men... gör man verkligen det?

• Tänk dig InCA som ett gigantiskt paraply. Under det ryms en salig blandning av åsikter, identiteter, och ja, till och med dåliga hårdagar (för alla har dem, oavsett kultur!). Det handlar om att inse att "normalt" är relativt, typ som min mammas försök att laga tacos – alltid "lite annorlunda".

• Att "arbeta interkulturellt" låter flott, men i grund och botten handlar det om att inte vara en komplett idiot. Typ, att inte anta att alla gillar hockey bara för att man själv gör det. Eller att inse att det finns andra sätt att säga "Hej!" än att skrika det rakt i ansiktet på någon. InCA är en kompass som pekar mot empati. Det är bra att ha, även om man ibland tappar bort den under soffan.

• Kulturella bakgrunder och erfarenheter formar oss som lera. Men det fina med lera är att den kan formas om. InCA är som en återvinningsstation för fördomar. Man kastar in gamla tankar och får ut något nytt och användbart. Som min gamla stickade tröja som nu är en... disktrasa? Ja, okej, inte alltid en fullträff, men ambitionen räknas!

• Känslor, ja du vet. De är universella, men uttrycks på tusen olika sätt. InCA är ett verktyg för att navigera i känslomässiga minfält. Som att försöka läsa en hunds tankar; man gissar, man hoppas, och ibland får man en slick i ansiktet (eller ett bett i benet).

Ytterligare info: InCA kan tillämpas på allt från internationella relationer till att förstå sig på grannen. Det är ett livslångt projekt, typ som att försöka lära sig ett nytt språk. Man blir aldrig riktigt "färdig", men man kan åtminstone beställa en öl utan att skämma ut sig totalt.

Vad innebär det att ha ett interkulturellt förhållningssätt?

Interkulturellt förhållningssätt? En grej. Inget märkvärdigt.

• Medvetenhet. Om oss.
• Våra filter. Världen genom mina ögon. Vem bryr sig? Alla har sin egen bild.
• Kulturella referensramar. Som tapeter i huvudet. Färgar allt. Åsikter, fördomar. Blint.
• Möten. Kommunikations-minfält. Delaktighet? Ett skämt.
• Familjer... Jobbigt.

Det är som att försöka förstå en skämt på ett språk man inte kan. Tröttsamt. Alla bär på en ryggsäck. Fylld med skit. Egen skit. Andras skit.

Förutsättningar. Vem sätter dem?

Folk är annorlunda. So what? Lär dig leva med det. Eller inte. Ditt val. Men skyll inte på mig.

Hur kan vi skapa språkrika lärmiljöer?

Natten är lång. Tankarna snurrar. Hur skapar man… en bra miljö? För språket, menar jag. För barnen.

• Visuella hjälpmedel: Bilder, kort, böcker. Det där med att rita tillsammans, det var fint. Minns jag gjorde vi det för två år sen med Maja och hennes kompisar. Massor av fina teckningar.

• Ljud: Sånger, sagor, ljudböcker. Inte bara berättelser, utan också ljud från naturen. Regn, vind... Det lugnar. Ibland önskar jag att det bara var regn ute. Nu.

• Interaktion: Samtal, lekar, dramatiseringar. Alla samtal med barnen, man glömmer så lätt. Barnen pratar. Men det är viktigt att lyssna, verkligen lyssna. På deras ord. På deras tankar.

Att anpassa efter barnen… det är svårt. Det känns som att man misslyckas hela tiden. Att Elias inte fick nog med bilar, och att Linnea blev ledsen för att det inte fanns fler dockor. Känslan av att inte räcka till… den gnager.

Att göra det roligt är ju nyckeln, eller hur? Men hur gör man det? Det är så svårt. Man vill att de ska lära sig, men det får inte kännas som ett jobb. Som en läxa. Alla dessa små detaljer. Jag glömmer. Jag glömmer alltid.

Anpassning efter ålder är ju viktigt. Men vad händer om man får barn i olika åldrar? Jag vet inte. Det känns så komplext.

• Materialet, det måste vara bra. Det är ju det centrala. Tydligt, intressant. Men vad är intressant? Det ändras ju hela tiden.

• Kreativa aktiviteter: Måleri, modellering, pyssel. Det här med att skapa något tillsammans, det minns jag tyckte var bra. Det finns en bild i telefonen, från förra julen. Måste kolla.

Kanske att allt handlar om kärlek. Om att ge. Ge av sin tid. Av sin energi. Av sig själv. Det kanske är det enda som behövs. Men sen kommer tröttheten, och oron. Och tvivlet. Jag är trött.

Hur anser du att man skapar en stimulerande lärmiljö i förskolan?

Dimman ligger tät över tallarna, precis som minnena av förskolan. Ljuset sipprar in genom fönstren, målat i pastellfärger som en dröm. Fantasi, lek och kreativitet – det är nyckeln.

Det doftar av lera och målarfärg, en doft som för mig tillbaka till den där speciella känslan av oändliga möjligheter. Golvet är varmt av trä, små fötter springer omkring. Ljuden av skratt, viskningar, klossar som krockar. Det är en vibrerande, levande plats.

Lek är grunden. Hur mycket tid tillbringar jag egentligen med att tänka på att arbeta med barn? Jag ser dem bygga torn av klossar, lika höga som de själva, ett fantastiskt byggnadsverk av små händer och stora idéer. Det är magi. Det är utveckling. Det är att forma framtiden.

Ljusa, inbjudande rum. Rummen, minns jag, andas frihet. Föränderliga. Frigörande miljöer där fantasin kan frodas. Mjuka ytor där de kan krypa, bygga kojor, gömma sig. Det är hemlighetsfullt, spännande.

Materialen måste stimulera. Kritor som lämnar färgglada spår, lera som formar sig i små händer, tyger i alla möjliga färger, former och mönster. Trä, papper, tuschpennor. Kreativiteten är oändlig. Det finns inga fel, bara möjligheter. Det här är hur det är att vara barn.

Mina tankar snurrar. Att skapa en sådan plats. Att ge barnen utrymme. Att se dem växa. Att vara en del av det.

• Rymd: Rummen måste vara flexibla, anpassningsbara.
• Material: Varierat, inspirerande, tillgängligt.
• Lek: Fri, spontan, utforskande.
• Kreativitet: Utrymme för att misslyckas, experimentera.
• Utmaningar: Att tänka utanför boxen.

Året är 2024. Minnena från min tid som lärare på förskolan "Solstrålen" i Stockholm är starka. Jag minns speciellt hur vi arbetade med tematiska projekt för att stärka barns lärande.

Vad är en god lärmiljö?

Lärmiljö? Bara ord.

• Fysisk plats: Bord. Stolar. Väggar. Som i ett fängelse, fast med böcker.
• Ledarskap: Kontroll. Tystnad. Rädsla, nej men Respekt. Jag hatar respekt.
• Undervisning: Data dumpas. Ingen bryr sig. Glöm aldrig det.
• Elevernas lärande: Användbara för systemet. Mer än så? Nonsens.
• Bra lärmiljö? Finns inte. Hård verklighet. Försök komma ihåg det.

Vänta, en bra lärmiljö existerar faktiskt: En plats fri från press.

Ps. Jag gick aldrig ut gymnasiet. Och? Inget förändrat.

Vad innebär social lärmiljö?

Fan, social lärmiljö... Minns den där gången på mellanstadiet, typ 2003, skolgården i Vällingby. Jag och Samir blev utfrysta för att vi samlade på Pokémon-kort.

Alla andra var coola med Yugioh. Kändes som ett slag i magen. Ingen ville byta med oss längre.

Jag ba, va fan är detta? Liksom, plötsligt var vi inte "en del av gänget". Självkänslan dog lite där.

Sen, typ några veckor senare, startade nya tjejen Emilia en Pokémon-klubb. Räddningen! Fast det tog ett tag innan jag vågade gå dit.

Gemenskap, normer... check! Den sociala lärmiljön sög först, sen blev den helt ok. Men ärren finns kvar, lol.

• Vällingby, 2003-ish
• Pokémon-kort = outcast
• Emilia räddade dagen

Det här minns jag glasklart. Det definierade mig under den perioden, och jag har varit medveten om det sen dess.

Spsm skriver om delaktighet, ja jo, lättare sagt än gjort.

Vad är en stimulerande miljö?

En stimulerande miljö... visst, jag vet. Men vad är det egentligen, bortom orden?

Det är när min dotter, hon som älskar dinosaurier, får klistra upp ett Triceratops-klistermärke på bibliotekshyllan... mitt bland alla Astrid Lindgren-böcker. Blandningen. Det oväntade.

• Kunskapsrik: Böcker om allt, från rymden till känslor, lättillgängliga. Minns hur jag gömde mina dagböcker. Inte så.

• Kommunikativ: Inte bara tyst läsning, utan högläsning, diskussioner, rollspel. Som när vi lekte Pippi Långstrump och grannarna klagade.

Lek, drama, skapande... ja, det är viktigt. Men viktigast är nog känslan. Känslan av att få upptäcka. Att snubbla över något nytt. En bortglömd bok i en dammig låda... precis som den där gamla kartboken jag hittade på mormors vind.

• Nyfikenhet: Att få ställa dumma frågor utan att skämmas. "Varför är himlen blå?" hundra gånger om.

Det handlar om att stimulera fantasin. Att skapa en plats där man kan drömma sig bort. Till Nangijala. Eller Jurassic Park. Eller bara... hem.

Jag kommer ihåg när jag var liten och min pappa läste Hobbiten för mig. Han gjorde alla röster. Det var... magiskt. Men jag vet inte om jag kan ge det till mina barn. Det är sånt jag tänker på när jag inte kan sova.

Varför är en stimulerande miljö viktig?

Stimulans: Nyckeln till utveckling.

En tråkig miljö kväver. Punkt.

Utveckling kräver utmaning. Inget mer, inget mindre.

Min dotter, 7 år, blomstrar i vårt hem. Varför? Strukturerade aktiviteter, ja. Men framför allt: valfrihet.

• Lego-torn mot månen.
• Böcker, massor med böcker.
• Dans och sång, utan krav.

Kreativitet frodas i kaos. Lite organiserat, men mestadels fritt.

Hon lär sig genom att göra. Inte genom att lyssna.

Detta är essentiellt. Glöm inte det. 2024.

Vad är en stimulerande miljö för barn?

• Stimulerande miljö? Typ som Lisas dagis, fast mindre skrik kanske? Mycket färger, ja, men inte såna där grälla som gör ont i ögonen.

• Eller... är det mer saker att ta på? Jag minns min brorsas legosamling. Kaos, men kreativt.

• "Kunniga utövare"... menar dom typ pedagoger? Vad vet jag, är ju inte förskollärare. Kanske borde bli det, vem vet?

• Inte överväldigande. Tänk om man får panik av allt? Minns den där gången på Gröna Lund. Aldrig mer.

• Alla sinnen. Ljud? Dofter? Smaker? Okej, kanske inte smaker på dagis... eller?

• Utveckling. Hmmm... tänker på min lilla kusin som lärde sig cykla utan stödhjul. Stolthet! Men är det miljön eller bara hon?

• Inlärningspotential. Vad betyder ens det? Typ att dom kan bli smarta? Haha. Alla är ju bra på nåt.

• Varför tänker jag på Gröna Lund? Det var ju inte alls stimulerande, bara läskigt. Klart man ska ha en lugn hörna.

• Texturer. Slajm? Sand? Kanske inte sand, det blir ju överallt.

  • Minns att jag hittade sand i min sko flera dagar efteråt.
  • Inte kul.

Ytterligare info:

• Lisa är min systerdotter, 4 år.
• Min brorsa samlade legobitar från 1980-talet.
• Gröna Lund är en nöjespark i Stockholm.

Hur skapar man en säker och stimulerande miljö för barnen i förskolan?

Säkerhet först. Stimulans sedan.

Utforska. Lär. Tillsammans.

• Barnens intresse: Följ djur, växter, områden.
• Sortering: Material, former, färg. Likheter och skillnader.
• Återvinning: Skapa nytt. Tänk hållbart.

Skolverket.se. Hälsa. Rörelse. Förskolan.

Tilläggsinformation:

• Personalens roll:Kontinuerlig riskbedömning. Aktiv tillsyn.
• Utrymme: Anpassat för lek och lärande. Flexibilitet är nyckeln.
• Material: Giftfritt. Anpassat för ålder. Säker förvaring.
• Inkludering: Allas röst ska höras. Anpassa aktiviteter.
• Digital kompetens: Pedagogisk användning av digitala verktyg.
• Kommunikation: Öppen dialog med vårdnadshavare. Regelbundna möten.

Jag minns att jag tappade min nyckel vid sjön förra veckan. Hittade den dock, under en sten.