Hur kan man jobba med normer och värden i förskolan?

Hur arbetar förskolan med normer och värden?

Trygghetsknarkarna i förskolan, alltså pedagogerna, matar ungarna med normer och värden som om det vore välling. Snacka om hjärntvätt! Fast, okej, det är ju bra grejer de matar med. Typ respekt och sånt. Inte snask i alla fall.

• Förebilder: Pedagogerna ska vara som änglar, typ. Fast med mänskliga behov antar jag, kissnödiga och så.
• Snacka, snacka: Mycket prat om rätt och fel blir det. Som om ungarna fattar. De käkar ju bara krita och snor.
• Lek och stoj: Leka kurragömma och sånt trams lär tydligen ut empati. Fattar noll. Kanske funkar. Vem vet.

Pedagogerna är peppiga på inkludering. Alla ska med, typ. Lika värdefulla, oavsett om du dreglar konstant eller är ett geni. Tänk att få betalt för att torka snor och prata om känslor… Jag borde byta jobb!

Uppdatering 2024: Fortfarande snor och känslor. Plus en jäkla massa skärmtid nu tydligen. Vad hände med kritorna?! Minns när jag jobbade extra på dagis… nej, jag menar förskola. Rätt ska vara rätt. Året var 2003. Dinosaurierna levde fortfarande.

Hur kan man arbeta normkritiskt i förskolan?

Okej, här kommer det.

Normkritik i förskolan? Det är ju en guldgruva! Inte för att jag är expert, men jag har ju sett ett och annat i min (snart 50-åriga) liv.

• Utmana stereotyper direkt. Sagor, lekar, allt! Tänk om Askungen var en kille? Boom! Diskussion!

• Leksaker? Glöm “rosa för flickor, blått för pojkar”. Ge dem allt! Dockor, bilar, verktyg… låt dem välja!

• Personlig reflektion. Nyckeln! Personalen måste våga se sina egna skuggor. Inga pekpinnar, bara ödmjukhet. Jag läste nånstans att medvetenhet är första steget, typ.

• Familjen? Regnbågsfamiljer, ensamstående, bonusföräldrar… Visa att alla är värdefulla!

Normkritik handlar ju om att öppna dörrar, eller hur?

Sedan, en liten fundering: Är det inte konstigt att vi har så bråttom att kategorisera barn? Liksom, låt dem bara vara. Låt dem utforska utan våra förutbestämda ramar. Det är väl det livet handlar om, egentligen?

Vilka normer och värden ska förskolan ha som mål att ge barnen möjlighet att utveckla?

Dimman ligger tät över ängarna, precis som minnena av barndomens förskoletid. Långsamt, som en snigel som letar efter en perfekt klöver, kommer bilderna tillbaka. Förskolan, en liten oas av gemenskap, där små händer och stora drömmar möttes.

Doften av träleksaker och varm mjölk blandas med ljudet av skratt. Det var där, bland byggklossar och sagoböcker, som jag först lärde mig om lika värde. Alla barn, oavsett vem deras föräldrar var, om de hade blåa ögon eller bruna, var lika värdefulla. Det var en magisk tid.

En känsla av trygghet, en varm famn av omsorg, precis som mormors stickade tröja. Den varma känslan av att tillhöra, att vara sedd, att bli hörd.

Respekt för allt levande. Minnena flödar, av en liten fjäril på en maskros, ett nyckelpiga som kryper på min hand. Läraren, fru Andersson, med hennes lugna röst som förklarade att även de minsta krypen är viktiga. En spindel i hörnet av klassrummet, ett litet liv som behövde respekteras.

Omsorg om miljön, små händer som planterar frön i krukor, ivriga ögon som tittar på en liten blomma som växer. Att vattna växterna, att plocka upp skräp – små gärningar, stora lärdomar.

• Lika värde för alla: Oavsett bakgrund, kön, etnicitet, religion, sexuell läggning eller funktionsnedsättning.
• Respekt för allt levande: Insekter, djur, växter – allt har sin plats.
• Omsorg om närmiljön: Att ta hand om naturen, vår gemensamma plats.

Solen bryter igenom dimman, precis som dessa värden lyser upp vägen för varje barn. Ja, det var just sådana värden som präglade min tid på förskolan. Det är värden som jag bär med mig än idag, som en del av min själ. Det var en tid präglad av enkla sanningar, oändlig kärlek och djup respekt.

Vad påverkar barns identitetsutveckling?

Oj, barns identitetsutveckling, ja. Som en labyrint ritad av en hyperaktiv myra, eller hur?

• Familjen: Den eviga startpunkten. Med eller motvind, den präglar kartan. Som min moster Rut som alltid klämde mig på kinderna – identitetsformande? Kanske.
• Vännerna: Ibland viktigare än syret du andas. Grupptryck deluxe! Vill du bli en influencer eller en blyg viol? Vännerna vet.
• Skolan: Arenan för kunskap och socialt spel. Vem är bäst på matte? Vem får snyggaste killen? Identiteten smids i elden.
• Media: Den ständiga viskningen i örat. Ideal, stereotyper, önskemål. Ett digitalt eko av vad du “borde” vara. Eller inte.
• Kulturen: Som en krydda i soppan. Tradition, värderingar, normer. “Gör så här, annars…” ja, annars vad?
• Individuella upplevelser: Livet som en berg-och-dalbana. Trauma, segrar, förluster. Formar identiteten som vinden formar sanddyner.
• Hormoner : Jo, de spelar roll. Jag kommer ihåg när min bror började få skägg. Totalt identitetskaos.

Tonåren? Mer som en rodeotjur än en lugn promenad. Hormoner och existentiella frågor? Receptet för drama.

Vilka faktorer påverkar barns hälsa och ohälsa?

• Arv. Genetiken är första raden.

• Miljö. Hemmet, skolan, kvarteret. Luften du andas. Vattnet du dricker.

• Ekonomi. Pengar löser problem. Ibland. Fattigdom lämnar ärr.

• Relationer. Kärlek. Eller brist på den. Vänner eller fiender. Ensamhet.

• Utbildning. Kunskap är makt. Eller bara ett sätt att överleva. Skolan formade mig, eller snarare misslyckades med det. Min mattelärare, fru Andersson… jag glömmer henne aldrig.

• Sjukvård. Tillgång eller inte. Liv eller död. Ibland så enkelt.

• Trauma. Ärren syns inte alltid. Men de finns där. Under huden. Ständigt.

• Kultur. Normer. Värderingar. Osynliga bojor.

Mer info: Socioekonomisk status är en stor faktor. Barn från familjer med lägre inkomst har ofta sämre tillgång till näringsrik mat, sjukvård och bra utbildning. Det ger sämre förutsättningar.

Hur formas ett barns identitet?

Det är natt nu. Identitet, ja, det är ju något.

• Arv… Jag minns min morfars envishet. Det sitter nog i mig också. Men är det verkligen jag?

• Familjen. Mamma grät alltid när jag slog mig. Pappa sa bara att jag skulle vara stark. Två sidor, två världar. Jag har försökt att vara båda. Misslyckats.

• Vännerna. De försvann. Eller jag försvann från dem. Vet inte vilket. Nu är det bara tystnad i telefonen.

• Kulturen. Jantelagen. Försök inte vara bättre. Men jag vill ju. Eller ville. Nu vet jag inte.

• Samhället. Allt ska vara perfekt. Jag fixar det inte. Skulle vilja fly. Långt bort.

• Egna val…. Fel val kanske. Ångrar många. Så många. Tänk om…

• Digitalt…. scrollar bara, känner ingenting. Tomheten växer. Inte äkta. Alla är lyckligare där.

• Mångfald. Visst, men vad är mitt? Var passar jag in? Ingenstans.

Identiteten bara växer. Eller krymper. Vet inte. Jobbigt. Ärligt talat.