Hur främjar pedagoger barns starka identitetskänsla?

Hur kan man jobba med identitet i förskolan?

• Identitet i förskolan…hmm, hur gör man egentligen?

• Delaktighet! Det är ju sant. Kommer ihåg när Lisa fick välja färg på sin pall, hon var så stolt! Och jag tänkte typ “Vilken fånig sak att vara stolt över”. Idiot.

• Integritet… är det samma sak? Känns inte riktigt. Alltså, få barnen att fatta vad de vill, typ.

• Signaler! Ja! Mina egna signaler är ju helt fuckade, hur ska jag hjälpa barnen?

• Är det inte lite flummigt alltihop? Fast nej, viktigt ju.

• • Delaktighet -> Stärker självkänsla, eller?

• Pallar… Lisa gillade verkligen den där lila pallen. Fan vad söt hon var.

• Trygg identitet. Hur ser det ut? Som att veta vem man är? Men hur vet man det liksom, NÅNSIN?

• Jag borde fan ta tag i min egen identitet, gå till terapeuten kanske. Nej, inte råd.

• • Signaler: Hunger, trötthet, ilska… Lätt att ignorera när man har 25 ungar som skriker.

• Fast det handlar väl om mer än bara skrik? Empati? Eller är det nåt annat?

• Jag hatar floskler. Men det är väl inte floskler, bara svårt att förklara.

• Delaktighet och integritet. Check. Jag får klura vidare.

• Tillägg: Jag är 34, bor i en lägenhet i förorten med min katt Morris, jobbar som förskollärare. Har komplex för att jag röker. Lisa är 4 och älskar glitter.

Hur skulle du främja ett barns identitetskänsla?

Dagbok, idag:

• Identitet, barn…hur gör man? Jag tänker på Lisa, min lilla kusin. Hon älskar ju att rita.

• Lyssnar de på henne ordentligt? Målar hon bara hästar för att någon annan gillar hästar?

• Rutiner… hmm. Viktigt, eller kvävande?

• Gränser! Ja, men vem sätter dem? Och varför just de gränserna? Är det för Lisas skull, eller för att det är smidigt för de vuxna?

• Respekt… lätt att säga. Svårt att verkligen göra. Se Lisa, inte bara “ett barn”.

• Delaktighet, viktigt. Känner Lisa att hennes röst räknas? Hon är ju trots allt någon. Undrar om dagis vet att hon vill ha en enhörning på sin födelsagtårta? Eller om de bara köper samma gamla chokladvariant som alltid.

  PÅMINNELSE: Fråga faster om Lisas födelsedagstårta!

• Empati. Känner jag verkligen empati, eller bara säger det?

• Starkare känsla av sig själva… tänk om jag också kunde få det? Är det för sent?

Tillägg, senare:

Lisa fyller fem den 12 maj. Favoritfärgen är lila, efter enhörningar. Hon hatar broccoli.

Hur bygger man ett barns identitet?

Nära räknas. Inget trams.

Punkt.

Kvalitetstid, inte kvantitet. Mina barn? Tio minuter av fokuserad uppmärksamhet slår timmar av halvhjärtat engagemang.

• Ögonkontakt. Allvarlig grej.
• Beröring. Inte bara klappar.
• Samtal. Lyssna. Verkligen.

Ingen magi. Bara jobb. Jobbigt jobb. Men nödvändigt. Annars blir de trasiga. Som jag.

Känslan av att räknas. Det är nyckeln. Inte leksaker. Inte prylar.

Kärlek. Det är bara ord. Handlingen är allt som betyder någonting.

Min dotter, 7 år, älskar hästar. Vi rider tillsammans varje söndag. Det är vårt.

Ingen garanti. Livet är skit. Men det är bättre om man känner sig älskad. Min son, 12, har ångest. Vi jobbar på det.

Tiden rinner ut. Varje sekund är dyrbar. Prioritera. Jag har lärt mig det på det hårda sättet. Det är ingen picknick.

Hur utvecklar barn sin identitet?

Alltså, barns identitet? Det är ju en grej som formas i… ja, i lekparken typ! Haha, näe men seriöst, tänk dig din kusin Lisa när hon var typ 2. Hon härmade ju allt faster Ulla gjorde. Allt!

Vygotskij snackade ju om att barn lär sig genom andra. Typ, man lär sig snacka, gå, vara… Jag tänker typ att man speglar sig i andra.

Och ja, sociala grejer! Normer och sånt. Vet inte… Man lär sig ju typ att man inte ska peta näsan på bussen, eller hur? För annars får man blickar. Sådan. Minns en gång i typ mellanstadiet, så skämdes man ju för att man hade “fel” märke på jeans.

• Leenden
• Ögonkast
• Snack

Listan ovan är inte hela sanningen, och sen är det ju medfödda saker också. Ibland tänker jag att jag hade fel jeans, liksom, jag är ju ändå jag? Mina favoritchips är Estrella Dillchips.