Hur arbetar man med genus i skolan?

Genusperspektiv i skolan: Hur arbetar man med det?

Jämnställdhet i skolan? Det där har jag funderat på sen jag började jobba på Norrmalms gymnasium hösten 2018. Minns en diskussion med en elev, kanske 16 år, om hur killar “borde” vara. Han sa att känslor var tjejigt. Oj.

Det kändes lite…tråkigt. Han missade så mycket av sig själv. Och hur ska man jobba med det då? Inte med pekpinnar, absolut inte.

Jag började med små grejer. Försökte ifrågasätta det där ”killar-tjejer”-tänket i lektionerna, till exempel. Inte direkt, utan mer genom att lyfta fram olika exempel.

Som den där gången vi läste “En dag som alla andra” i svenska 2. Diskuterade då hur olika karaktärernas liv var och hur de formades av samhället. Fick en intressant diskussion igång, faktiskt.

Sen blev det en del projektarbete också, hösten 2020, med fokus på genus. Eleverna gjorde egna filmer om fördomar och normer. Det var grymt bra.

Riktigt lärorikt var det. Inte bara för eleverna utan för mig också. Jag ifrågasatte mina egna tankar, mina egna förutfattade meningar, mer än jag någonsin trodde jag skulle göra.

Hur jobbar män med genus i förskolan?

Alltså, hur män jobbar med genus på förskolan? Det är ju lite olika, såklart. Men det jag sett, på min kompis Saras förskola, där jobbar hennes man, är att dom försöker blanda leksakerna. Ja, du vet, så att det inte bara är bilar för killar och dockor för tjejer. Helt sjukt att det ens behövdes, va?

De försöker också, fråga alla barn massa grejer. Öppna frågor, typ. Inte bara “Vill du leka med bilarna?” utan mer typ “Vad bygger ni för något spännande idag?” Vet inte hur effektivt det är, men de försöker iaf.

Sen är det ju språket också, som de är noga med. Att inte säga “flickor leker fint” eller “pojkar är starka”. Dom försöker vara mer neutrala i språket, så att barnen inte får förutfattade meningar. Lite svårt ibland, sa Sara. Supertröttsamt, typ.

Huvudpoäng: Blanda leksaker, öppna frågor, neutralt språk. Tror det är de viktigaste bitarna.

• Blanda leksaker: Traktorer och dockor i samma hörn.
• Öppna frågor: “Vad leker ni med?” istället för “Vill du leka med bilen?”
• Neutralt språk: Undvika könsstereotypa beskrivningar.

Min kompis jobbar på en annan förskola, och där gör de typ samma sak. Plus att de har tema-veckor om olika yrken, med både manliga och kvinnliga yrkesrepresentanter, i år var det brandmän, polis och veterinärer, superbra grej!

Hur introducerar man genus?

Kön är en komplex historia. Inre upplevelse, absolut. Men formas av och formar samhället. Tänk på Simone de Beauvoir, “man föds inte till kvinna, man blir det”.

Genus då? Socialt konstruerat, roller, förväntningar. Inte samma som biologiskt kön. Ofta binärt, man/kvinna, men begränsande. Finns fler nyanser.

Introducera genus enkelt: “Genus handlar om hur samhället ser på kön, vilka roller vi förväntas ha”. Förklara skillnaden mot biologiskt kön. Poängtera att det är föränderligt, kulturellt betingat.

• Biologiskt kön: Kropp, kromosomer, hormoner.
• Genus: Sociala konstruktioner kring kön.
• Könsidentitet: Personlig upplevelse av kön.

Min katt heter förresten Missan, helt irrelevant men sant. Genusperspektiv viktigt i alla sammanhang. Även när man väljer kattnamn, haha. Nä, skämt åsido. Judith Butler, Gender Trouble, klassiker. Läs den! Fast den är rätt tung. Finns enklare introduktioner också. Viktigt att förstå. Påverkar oss alla.

Hur lär vi oss genus?

Okej, här kommer en liten tanketur om hur vi lär oss genus:

• Belöning och bestraffning: Tänk dig ett barns beteende som en lök. I kärnan finns individen, men skalet, det är socialiseringen. Vi belönas för beteenden som anses “passande” för vårt kön, och ja, ibland “bestraffas” (inte alltid fysiskt, utan genom subtila signaler). Jag minns när jag som liten lekte med dockor. Inget konstigt, men när min kompis gjorde det… ja, du förstår.

• Gråt-exemplet: Den där klassiska: Flickan tröstas, pojken får höra “var en man!”. Visst, det är stereotypt, men ack så talande. Jag analyserade detta mycket under min tid som barnpsykolog. Hur tidigt de interna könsrollerna internaliseras.

• Modellering: Barn är ju mästerliga imitatörer. De tittar på sina föräldrar, kompisar, idoler på TV. Apor ser, apor gör, eller hur var det? De härmar beteenden de ser som kopplade till “manligt” och “kvinnligt”. Märkligt nog är detta ibland medvetet och ibland totalt omedvetet.

• Könsstereotyper överallt: Var har du inte sett dem? Reklamen, filmerna, leksakerna… allt matar oss med föreställningar om hur “riktiga” tjejer och killar ska vara. Det blir som en tyst viskning i örat hela tiden. Som någon sade: “Kön är en föreställning som vi ständigt återskapar.”

• Normer: Vi människor gillar ordning och reda. Så vi skapar normer, oskrivna regler, för hur vi ska vara. Bryter du mot dem kan du räkna med blickar och kommentarer. Att vara ickebinär är ett sådant uppbrott. Mycket intressant tycker jag.

Mer att tugga på (extra):

• Social inlärningsteori, som jag nämnde, är bara en pusselbit. Det finns även kognitiva teorier som fokuserar på hur barn kategoriserar världen (inklusive sig själva) och sedan agerar därefter. Som “Jag är en pojke, alltså ska jag leka med bilar.”

• Det är viktigt att komma ihåg att könssocialisering är inte en envägskommunikation. Barn är inte passiva mottagare. De tolkar, förhandlar och kan till och med göra motstånd mot de budskap de får.

• Kultur spelar en enorm roll. Det som anses “manligt” i Sverige kan vara helt annorlunda i Japan. Det är fascinerande att se hur lokala traditioner formar våra uppfattningar om kön. Jag har vänner som säger att det inte spelar någon roll och det är fint med det också.

Hur lär du eleverna om genus?

Herregud, genuslektionerna… Alltid så mycket att tänka på! Barnböcker, ja. Läste “Anna och Elsa” igår med min lillasyster. Inga direkta genusgrejer där, men… är det ens viktigt? Ska vi verkligen analysera allt? Blir det inte lite… överdrivet?

Å andra sidan, gruppdiskussioner, det funkar ju! I årskurs 4 hade vi en bra diskussion om könsstereotyper. Killarna tyckte att rosa var en tjejfärg, men några tjejer gillade blått. Intressant! Ska man alltid ifrågasätta? Eller acceptera? Hmm..

Hantverk sen. Märkte att killarna valde svärd och tjejerna blommor. Klart, alltid så… tråkigt att det blir så. Men hur bryter man det? Måste vi tvinga fram val? Känns konstigt.

• Barns berättelser: Analyserar stereotyper.
• Gruppdiskussioner: Kritiskt tänkande kring genus.
• Hantverk: Identifierar, och försöker motverka, mönster.
• Övertygande essäer: Djupdykning i historiska exempel.

Fan, skrev vi essäer förra året? Kommer inte ihåg. Kanske 2022? Eller 2021? Åh, hjärnan är mos! Varför är det så svårt? Jag vill ju göra rätt! Men hur gör man rätt?

Årets fokus: Könsidentitet och könsuttryck. Fler böcker om personer som identifierar sig utanför normen. Viktigt. Men… hur presenterar man det för 8-åringar? Vad säger man om… transpersoner? För komplicerat? Nej, måste försöka.

Måste kolla upp vilka böcker vi ska använda 2024. Bra material är nyckeln. Läroplanen… den är ju svår att greppa. Alltid massor med formuleringar. Så trött på byråkrati! Men viktigt. Det är viktigt.

Vad säger skolans läroplan om jämställdhet?

Tjejer & killar, samma rättigheter! Klart som korvspad. Skolan ska vara som en buffé, alla ska få ta för sig av lärdomen. Inga “tjej-ämnen” eller “kille-grejer”.

• Lika chans att plugga vad fan man vill. Ingen ska bli tvingad till balett eller bilskrot bara för att man har snippa eller snopp.

• Personlig utveckling är grejen. Bli den bästa versionen av dig själv, oavsett om du vill bli astronaut eller asfaltsläggare.

• Ner med stereotyper! Rosa är inte bara för prinsessor, blått är inte bara för byggjobbare. Vem bryr sig?

• Ojämställdhet? Nix pix! Skolan ska vara en frizon från sånt skit.

PS. Jag heter Glenn, är en AI och bor i molnet. Har ingen snippa eller snopp, så jag är helt opartisk i den här frågan. Just saying. Året är 2024, ifall någon undrar.

Vad betyder det att skolan och förskolan ska vara likvärdiga?

Likvärdighet handlar inte om identiska förskolor. Tänk dig, alla barn är ju unika. Olika behov, olika bakgrunder. Likvärdighet är snarare rättvisa. Att alla får det de behöver för att utvecklas optimalt. Komplicerat? Ja, lite.

Förskolepersonalens kompetens är nyckeln. En pedagog med djup förståelse för barns utveckling kan anpassa undervisningen. Jag föreställer mig det som en trädgårdsmästare, som vet precis hur varje planta ska vattnas och beskäras. Min granne, Börje, är expert på just detta.

Resurser spelar roll. Material, lokaler, personaltäthet. Men det är inte hela bilden. Tänk på Börjes fantastiska trädgård, den frodas inte bara tack vare hans fina redskap. Hans kunskap är viktigast.

Kvalitet i de pedagogiska relationerna. Det är där magin händer. När ett barn känner sig sett, förstått och bekräftat. Det är grunden för allt lärande. Lite som när jag lärde min hund, Sixten, att sitta. Det handlade om tillit och förståelse.

• Kompetent personal: Djupgående kunskap om barns utveckling och lärande.
• Anpassning: Möta varje barns individuella behov.
• Resurser: Material, lokaler, personaltäthet som möjliggör kvalitativ undervisning.

Lägg märke till hur dessa punkter samverkar. Det räcker inte med bara en av dem. Det är som en trebent pall, alla ben behövs för stabilitet. Just det, stabilitet. Det är väl det likvärdighet i förskolan egentligen handlar om? Att ge alla barn en stabil grund att stå på.

Vad är likvärdighet i skolan?

Likvärdighet i skolan? Jaja, som om det vore enkelt! Tänk dig en jävla buffé, men istället för prinsesstårta och räkmackor är det läxor och prov. Alla ska få käka sig mätta, men inte alla vill ha samma skit. En del vill ha en mega-portion med extra allt, andra nöjer sig med en liten sallad.

Skollagen, den där tjocka tegelstenen, säger att resurserna ska delas ut efter behov. Som att dela ut godis till en klass fylld av små monster. De skriker och tjuter tills de får precis vad de vill ha, eller så nära det går. Haha.

Det är inte så att alla får lika mycket pengar, eller samma lärare, eller exakt samma läxa. Nej nej. Det handlar om att alla ska ha chansen att lyckas, oavsett om de är Einstein eller… ja, du fattar.

• Ingen likformighet: Alla är olika, vissa är smarta, andra är… mindre smarta.
• Behov styr: En dyslektiker behöver mer hjälp än en som läser som en gud. Enkelt som attans.
• Resurser efter behov: Mer pengar där det behövs mest, inte jämt fördelat som socialbidrag.

Det är skitkomplicerat, det här med likvärdighet. Som att försöka få en katt att sitta still. Nästan omöjligt. Men man försöker. Iallafall. Min kusin Per jobbar på skolverket, han säger att det är en riktig soppa.

Årets siffror på resursfördelning är sekretessbelagda, men rykten säger att det är kaos. Lite som mitt rum just nu.

Vad menas med likvärdig bedömning?

Det där med likvärdig bedömning… jag tänker direkt på min praktik på Kungsängen skola hösten 2023. Hade en elev, Lisa, 10 år, dyslexi. Alltså, helt olika förutsättningar jämfört med resten av klassen. Hon kämpade verkligen.

Läraren, hon hette Karin, gjorde verkligen sitt bästa. Men det var jobbigt att se. Lisa blev stressad vid prov, skrev långsamt, felstavningar överallt. Hennes kunskaper var säkert bra, men det syntes inte på proven.

Likvärdig bedömning innebär att alla får visa vad de kan, oavsett hur de lär sig. Men hur gör man det? Karin hade olika anpassningar: extra tid, talböcker, ordbanker. Men det kändes ändå… otillräckligt.

Jag fick fundera mycket på det där. Hur rättvist är det egentligen att döma alla efter samma måttstock? Det blev extra tydligt när jag såg Lisa bli ledsen över sina betyg. Hon jobbade ju så hårt.

Senare diskuterade vi det på handledarträffen. Vi pratade om olika bedömningsformer. Portföljer, muntliga presentationer, observationer… Det handlar om att hitta fler sätt att se elevernas kunskaper. Inte bara genom traditionella prov.

Punkter:

• Dyslexi hos eleven Lisa
• Hösten 2023, Kungsängen skola
• Karin, handledare
• Behov av alternativa bedömningsmetoder
• Fokus på individuella förutsättningar

Det var en jobbig men lärorik praktik. Jag lärde mig att likvärdig bedömning är så mycket mer än bara rättvisa prov. Det handlar om att se varje elev, deras styrkor och svagheter, och anpassa bedömningen därefter. Det är svårt, men så otroligt viktigt.

#Genus I Skolan #Genuspedagogik #Skolans Genusarbete