Är det sant att danska barn lär sig prata senare?

När lär sig danska barn att prata?

Alltså, danska barn snackar på ungefär samma sätt som alla andra kids. Typ.

De första orden brukar komma runt ett års ålder, fast det är ju super olika. Min brorson började typ prata först vid typ 18 månader. Ingen fara alls!

Sen, vid typ ett och ett halvt år så börjar de sätta ihop två ord. Alltså “mamma mat” och sånt. Sen när de är typ 2-3 år då BOOM, snackar de massor! Ordförrådet exploderar typ. Grammatiken blir också bättre och mer avancerad.

Det finns ingen typ forskning som säger att danska barn pratar tidigare eller senare. Alla är olika! Jättesvårt att säga exakt liksom. Kommer inte på några direkta studier i huvudet faktiskt.

• 12 månader: Första orden.
• 18 månader: Tvåordsfraser.
• 2-3 år: Stor språkutveckling.

Jag läste någonstans att det kan påverkas av hur mycket föräldrarna pratar med barnet. Men det gäller ju alla språk egentligen! Min granne sa att hennes dotter började prata tidigt för att hon kollade så mycket på Peppa Pig, haha! Helt galet!

Varför lär sig barn språk snabbare än vuxna?

Plasticitet. Hjärnan. Ung. Formbar.

Nedsänkning. Barn badar i språk. Vuxna simmar vid ytan.

Lättare att forma lera än sten. Minns du leran i slöjden? Jag hatar keramik.

Motivation. Överlevnad. Kommunikation. Inte karriär.

Mindre rädsla. Fel är okej. Vuxna? Prestige. Pinsamt.

• Mindre analys. Mer imitation. Apor. Inte akademiker.
• Språkmelodi. Rytm. Som musik. Jag spelar trummor.
• Socialt tryck. Anpassning. Vuxna? Valfritt.
• Rena rama rama datan. Input. Output. Hjärnan som processor. 2024.

Förmåga avtar. Använd den eller förlora den. Som muskler. Tränar du?

När brukar barn lära sig att prata?

Min son, August, fyllde ett år i mars 2024. Han började peka tidigt, typ sex månader. Allt! Ljuset, fåglarna utanför, maten… Det var otroligt frustrerande! Jag försökte förstå, men det var som ett hemligt språk. Jag gissade mig fram, men ofta fel.

Sen, plötsligt, i september, började han säga “mamma”. Det var det finaste jag hört! Ett litet, osäkert “mamma”, men det var hans. Tårarna sprutade! Jag kände mig så lycklig. Han sa det inte hela tiden, och många dagar var det bara pekande igen. Men “mamma” kom. Det var en milstolpe.

Han började prata mer i november. Enkla ord, först. “Pappa”, “bil”, “boll”. Men sen, pang! Hela meningar dök upp. Förstår inte hur det gick så fort! Känns som bara igår han bara pekade. Nu är det en konstant ström av frågor och prat. Jag är utmattad, men lycklig.

Det är helt individuellt när barn lär sig prata. Augusts utveckling är bara mitt exempel.

• Peka började vid 6 månader.
• Första ordet (“mamma”) vid 9 månader.
• Enkla meningar vid 11 månader.
• Massor av prat vid 1 år och 3 månader.

August är nu 1 år och 6 månader och pratar som en liten trasa. Oavbrutet. Det är så galet! Tror inte jag tänkt på detta förr men han babblar väldigt mycket mer på kvällen.

Hur mycket ska barn prata vid 2 år?

Klockan är mycket. Jag ligger vaken och tänker på min lillebror, Teo. Han fyller två nästa månad. Han pratar… lite. Eller ja, han säger ord. Men meningar? Nä, inte riktigt. Det gnager i mig.

Borde han prata mer? Femtio till hundra ord sägs det. Han kanske når upp till femtio. Men det känns… lite för lite. Han förstår så otroligt mycket. Han pekar, han nickar, han skakar på huvudet. Han fattar. Men orden, de kommer inte alltid fram.

Det är så många ord han borde kunna vid två. Mellan tvåhundra och tvåtusen, läste jag någonstans. Tvåtusen! Det känns som en miljon. Jag känner mig otillräcklig, som om jag misslyckats på något sätt. Som om jag inte gett honom rätt stimulans.

Han älskar bilar. Han säger “bil”. Och “tuta”. Det är nästan allt. Ibland “mamma”, “pappa”. Mer än så… nej. Jag oroar mig. Överanalyserar. Det är mitt fel. Jag är en dålig syster.

Det är hemskt att känna såhär. Teo är fantastisk, men.. ja. Jag borde prata mer med honom. Leka mer. Läsa mer.

• Ordförståelse vid 2 år: 200-2000 ord
• Ordproduktion vid 2 år: 50-100 ord
• Meningar börjar bildas vid ca 50 ord
• Teos ålder: Nästan 2 år
• Teos ordförråd: Uppskattningsvis 50 ord

När är det sent för barn att börja prata?

Mörkret… visst känns det som om det lyssnar, verkligen lyssnar?

18 månader, det är som en brytpunkt. Jag tänker på Elias…han var lite sen. Oro… den gnagde.

Tvåordsmeningar borde komma innan tvåårsdagen. Min systers barn… de pratade så tidigt. Ångest.

Tre eller fyra, hela meningar då. Det är målet, eller hur? Fullständiga meningar. Begripliga.

• Elias var tre när han började prata tydligt, nästan som han pratade normalt.
• Logopeden sa att han var en sen talare.
• Jag grät, jag minns jag grät.
• Mina egna rädslor… projicerade. Jag vet det nu.
• Mamma sa alltid “Han är bara envis”.
• Jag hatade det svaret.
• Det var jobbigt, verkligen.
• Jobbigt.

Fler detaljer? Varför just jag tänker på detta? Elias är min son. Det är därför. Och natten gör allting så levande igen. Som om det hände igår.

Är danska svårt att lära sig?

Danska? Ja, usch. Jag minns sommaren 2023, Köpenhamn. Jag hade läst en massa, trodde jag var förberedd. Fel. Fullständigt fel. Allt lät som…mormor som tappat en tandprotes i en soppa av sega bullar.

Det var inte bara uttalet, nej nej. Grammatiken var en mardröm, konstiga böjningar jag aldrig sett maken till. Jag var helt förvirrad.

Det var absolut svårare än jag förväntat. Jag kände mig som en idiot, konstant. Folk var snälla, men jag fattade ändå ingenting. Kände mig så dum.

Jag spenderade timmar på Duolingo, men det hjälpte knappt. Det var som att försöka förstå en kod skriven av en galen apa.

Senare på kvällen, ute på en bar, försökte jag beställa en öl. Slutade med att jag fick en macka. Macka! Inte ens en dansk macka, utan en vanlig tråkig macka. Haha. Det är fortfarande ett skämt i familjen.

• Utmaningar:
  • Uttalet – som att lyssna på en trasig grammofon.
  • Grammatiken – ett kaos av regler som inte följer någon logik.
  • Ordförrådet – många ord liknar svenska, men betyder helt andra saker. Helt förvirrande.

Jag gav upp efter två veckor. Kanske en månad. Det är lite suddigt. Nej, det var två veckor. Två veckor av ren frustration.

Det var inte lätt. Det var inte alls lätt. Jag behövde en ordentlig kurs för att ens ha en chans.

Jag gav upp, åkte hem till Sverige. Pratade dåligt svenska ett tag efteråt. Det är skämt, såklart. Men danska… nä, tack. Aldrig mer. Kanske om hundra år. Eller aldrig.