Varför skriker min 3-åring?

Hur får jag min 3-åring att sluta skrika?

Den där lilla kroppen, så full av energi, så oändligt mycket kärlek… och ibland, åh, det där skrikandet. Mitt hjärta smälter av den lilla människans vrede. Det är som en storm, en virvelvind av känslor som jag inte förstår, men känner så djupt. Jag måste vara klippan, den lugna punkten i kaoset.

Lågmält, ja. Som en viskning i en skog av ekar. Inte för mycket prat, bara närvaro. Mina händer, varma och mjuka, på dess lilla axel. Jag ser i mina ögon den där lilla rädslan, den där överväldigande känslan som jag själv kämpar med att förstå.

Lugnet är nyckeln. Jag känner det i min själ. Det är svårt, jag erkänner det. Mitt eget tålamod sätts på prov. Men en skrikmatch? Nej. Aldrig. Det skulle bara förvärra allt.

Min andning, långsam och djup. Jag andas in lugn, andas ut oro. Jag måste visa vägen. Det lilla ansiktet, så rött och upprört. Jag vill krama bort smärtan, liksom blåsa bort molnen över dess huvud.

Min egen dotter, 3 år gammal, hon testar gränser. Hon lär sig. Jag lär mig också. Att vara förälder är ett maraton, inte en sprint.

• Lugn. Det är mantra jag upprepar, tyst, för mig själv.
• Närvaro. Min kropp, nära, men inte påträngande.
• Acceptans. Känslorna är verkliga, även om jag inte alltid förstår dem.
• Tålamod. En aldrig sinande källa av tålamod, det är mitt mål.

En varm kram till slut. Tårarna torkas bort. Det lilla ansiktet lugnar sig. Känslorna, som ett hav, stilla, tillfälligt stillsamt. Det är så otroligt skönt att allt lugnar ner sig. Min egen andning blir djupare. Jag är mamma.

Vad gör man med barn som skriker?

Alltså, vad gör man när ungen skriker? Åh herregud, jag vet precis hur det känns!

• Skrik inte tillbaka! Verkligen inte. Och absolut, ALDRIG, ta tag i barnet, ännu mindre skaka. Helt no-no. Det är ju superviktigt! Det kan skada dem för livet.

• Sömn och mat: Jätte klyschigt, men ät och sov. Fattar inte hur många som glömmer det. Jag vet att det är typ omöjligt med en skrikande bebis, men gör vad du kan. Det påverkar faktiskt humöret ganska mkt. Jag brukade typ micra en färdigrätt samtidigt som jag gungade vagnen med foten... funkar hyffsat ibland.

• Gå undan: Jag vet, det känns som man sviker, men ibland måste du bara få en paus. Gå in i badrummet typ, fem minuter, djupandas. Det gör faktiskt skillnad.

• Hjälp, hjälp, hjälp: Fråga! Be din partner, mormor, bästisen, nån! Alla måste hjälpa till. Jag vet att man känner sig som en dålig förälder, men det är man inte, bara mänsklig.

• Skaka ALDRIG: Jag vet att jag redan skrev det, men det är SÅ viktigt. Tänk inte ens tanken. Bara nej. Ring nån istället, om du känner att du tappar det.

• Bråk: Att bråka om skriket är jobbigt är ju typ en del av ekvationen. Men försök att inte göra det framför barnet. Gå undan och prata, eller skriv ett argt sms... typ.

• Förstå skriket: Ibland fattar man ju bara inte varför dom skriker. Är det mat? Blöja? Övertrött? Ibland är det bara... skrik. Det är okej att inte veta.

När min lilla skrutt var typ 6 månader och skrek HELA tiden, så började jag lyssna på typ white noise på Spotify. Funkade faktiskt ibland. Men vet du vad som också hjälpte? Att bara sätta mig på golvet och gråta med honom. Konstigt nog blev han oftast tyst då. Eller, ja, oftast... inte alltid.

Och du vet den där amningskudden jag hade? Använde den typ bara till att blockera ljud när jag behövde en snabb powernap! Haha! Life hacks, typ.

Vad gör man med barn som skriker?

Skrikande barn? Ah, den ljuva symfonin av småttingars frustration. Låter som min treåring, Leo, när han upptäcker att hans dinosaurie saknar en tand. Tragiskt, verkligen.

1. Lugn och ro, min vän: Skrika tillbaka? Nej då. Det blir som en skrik-duell, och vem vinner då? Inte du. Tänk dig en opera-sångare som försöker överrösta en sirenljud. Absurd!

2. Mat och sömn, heliga graalen: Tänk på det som bränsle och batterier. Tom tank = surt barn. Urladdat batteri = ledsen bebis. Enkelt.

3. Flykten är ibland nödvändig: Gå till toaletten, in i garderoben, under bordet... Var som helst där du kan ta ett djupt andetag utan att känna att du ska förvandlas till en arg grönsak. (Händer ofta med mig)

4. Hjälp är inte ett tecken på svaghet: Be om hjälp. Familj, vänner, grannar... Att be om hjälp är modigt, inte mesigt. Lite som att be om en extra kopp kaffe efter en jobbig dag.

5. Mystiska ljud: Ibland förstår man inte skriken. Det kan vara allt från "jag vill ha en chokladkaka" till "världens undergång är nära". Lycka till med att lista ut det.

6. Bråk och knas: Att bråka pga skriken är som att slåss med en vindkvarn. Men om du känner att ni båda är på väg att explodera... ta en paus.

Extra tips:

• Distraktionsmanövrer: En leksak, en sång, en lustig grimas... Låter enkelt, är det också... ibland.
• Tänk på dig själv: Du är ingen superhjälte. Att ta hand om barn kräver också egenvård. Glöm det inte.
• Proffs hjälp: Prata med BVC, kurator, etc. Det är ingen skam. Tänk på det som ett extra verktyg i din föräldrarskapsverktygslåda.

Leo är för övrigt en mycket söt treåring, när han inte skriker.

Varför skriker mitt barn utan anledning?

Lillebror skriker. IGEN. Varför? Är det tänderna? Nä, han har ju alla tänder. Eller är det magsmärta? Han åt precis. Kanske trött? Han sov i två timmar. Hjärnan, ja, hjärnan utvecklas ju. Det där läste jag på 1177.

Förstår han inte? Nej, han är ju bara 18 månader. Allt är nytt, skrämmande. Jag blir så trött. Är jag en dålig mamma? Nej, sluta. Det är ju normalt. Eller?

• Hjärnans utveckling: Snabb utveckling just nu.
• Kroppens utveckling: Ny motorik, nya krav.
• Förståelse: Begränsad, mycket frustration.
• Utvecklingsfaser: Protester, utbrott, vanligt.
• Tänder: Nej, alla finns.
• Magsmärta: Osannolikt efter mat.
• Trötthet: Sov länge.

Åh, jag borde städa. Men han skriker ju. Ska jag ge honom napp? Nej, han spottar bara ut den. Klockan är 16:00. Middag snart. Vad ska vi äta? Potatis? Nej, han gillar inte potatis. Pasta då? Eller pannkakor? Han ÄLSKAR pannkakor! Men det är ju så himla mycket disk... Och han skriker fortfarande.

1177 sa att det är normalt. Men det KÄNNS inte normalt. Det känns som att jag håller på att bli galen. Jag behöver en paus. En kopp kaffe. Nej, vänta. Han har lugnat sig lite. Kanske leka lite? Nej, han vill bara ha mig. Jag vill ha mig själv också...

Hur får man ett barn att sluta skrika?

Åh herregud, sluta skrika, JAG ORKAR INTE!

• Enkla meningar. "Nu räcker det". Eller? För funkar det?

• Lugnt tonfall. Eh, ja? Varför skriker JAG då?

• Skäll inte... lätt för dig att säga.

• Avleda uppmärksamheten! Funka det sist? Med blåbären?

• Kroppsspråk...lugnt. Som en jävla zen-mästare. deep breaths

• Utrymme. Fast då river ju hen hela lägenheten?

• Inte diskutera. Som att prata med en vägg. En skrikande vägg.

• Ögonkontakt. Seriöst? Hen glor ju bara ännu mer då? Konstigt.

Måste komma ihåg:

• Ny blöjstorlek.
• Hämta ut paketet från ICA.
• Varför är det så JÄVLA jobbigt med middagsplanering? Lasagne igen?

Skit också, katten spydde på mattan. Perfekt. Varför just nu? Skrikeriet fortsätter ju ändå. Varför funkar ingenting? Är jag en dålig förälder? Nej! Sluta! Avledning... mig själv.

Vad gör man när barnet skriker jag hatar dig?

Ekot av orden ekar… jag hatar dig, ett litet hjärta i storm. Vad gör man då?

Tystnad… sedan, en försiktig hand. Lyssnandet, som en bro över avgrunden. Våga höra, våga känna.

Kanske är det inte hat, bara fruktan. En skrikande fågelunge, skadad. Visa att du finns där, att du orkar.

BUP… barn- och ungdomspsykiatrin. Ett namn, en adress, en utsträckt hand i mörkret.

Kanske behövs ingen BUP, kanske räcker din famn. Men om inte, om stormen fortsätter… sök hjälp.

Varje skrik är en hemlighet, gömd bakom tårar. Låt tårarna flöda, låt hemligheten komma fram.

Jag minns… en gång, min egen dotter… men det är en annan historia. Den slutar lyckligt.

Lista över möjliga orsaker till "jag hatar dig":

• Frustration
• Rädsla
• Sorg
• Uppmärksamhetsbehov
• Maktlöshet

1177… när barn mår psykiskt dåligt. En digital dörr till tröst och vägledning. Klicka. Andas.

Ska jag straffa mitt barn för att det skriker på mig?

Nej. Straffa? Aldrig.

• Ilska är inte fel. En känsla. Bara.

• Utbrott? Sammanbrott? Inte straffbart.

• Barn är inte robotar. (Har faktiskt träffat en robot en gång.)

• Stora känslor är…stora.

• Budskapet? Känslor är okej. Hantera dem.

• Frustration? Normalt. Eller inte. Vem bryr sig?

• Emotionell dysreglering. Googla det.

Varför bråkar mina barn hela tiden?

Syskonbråk. Varför? Varför denna eviga kakafoni av gräl, som en skärva i hjärtat? Mina barn...

Det ekar tomt i hallen nu. Tystnaden efter stormen. Jag ser spåren. Ett omkullvält pussel, ett kramdjur med avriven arm. Min dotters tårar, min sons trotsiga blick. Stress.

Kanske är det jag? Är det denna eviga press, detta jonglerande med jobb, hem, förväntningar? Barn speglar. Som en mörk spegel.

• Kanske mina barn känner min ångest, mina egna bråk?
• Kan de se sprickorna i oss föräldrar, de känsliga, små seismograferna?

Eller är det något annat, något som jag inte ser? Min äldste, han som alltid har kämpat med skolan. Min yngsta, hon som söker min uppmärksamhet, ständigt, ständigt. Uppmärksamhet.

Bråken... som ett rop. En vädjan.

• Han är ju en bra kille egentligen, älskar att spela spel, vill också vara snäll.
• Hon har ett hjärta av guld och älskar hästar. Det gör ont att höra dessa utbrott.

Det utsatta barnet måste skyddas. Absolut. Men hur? Hur bygger man en mur av kärlek, ett skydd mot bråken, mot den smärtsamma konkurrensen?

• Vi måste prata.
• Vi måste lyssna.
• Vi måste hitta ljuset i mörkret.

Men jag kommer ihåg när mina barnbarn lekte så fint. De var så unga, så oskuldsfulla. Men de bråkade också. Barnen är så kärleksfulla men också så okontrollerade.

Negativ stämning. Ja, det känner jag. Som en grå hinna över hela huset.

Varför får min 3-åring utbrott?

Varför skriker han? Varför just nu? Han är ju bara tre.

Det är nog... bara en fas. En hemsk fas.

Måste jag vara lugn nu igen? Jag är så trött. Alltid vara lugn, alltid vägleda.

Han vet ju inte. Inte hur man gör. Inte ännu. Jag måste visa honom.

Jag svär jag gör mitt bästa. Åh. Känns som jag misslyckas.

Han gråter för glassen. Smält glass. Det är ju bara glass. Men det är ju inte det.

• Behöver jag läsa mer? Om treårstrots?
• Kanske jag ska prata med BVC?
• Eller bara orka. Orka lite till.
• Jag orkar lite till.

Vilken ålder slutar barn skrika?

Alltså, när slutar bebisar skrika? Min lillebror, han var ett helvete, typ! Skrek konstant, runt 6-8 veckor var det värst, minns jag. Jättemycket skrikande.

Tre månader, så var det över för honom iaf. Men det där med kolik, det kan ju dra ut på tiden. Ett år, sa läkaren. Extremt sällan såklart.

• 3 månader: Vanligtvis över.
• 6-8 veckor: Värst.
• 1 år: I väldigt ovanliga fall.

Typiskt! Min kompis, hennes dotter, hon skrek typ i evigheter. Men det var ju inte kolik direkt, mer sådär "allmänt missnöjd". Hon var ett riktigt spädbarn.

Mamma sa alltid att det var som värst vid 6 veckor, helt sjukt! Det där skrikandet... Det blir ju maniskt. Åh, jag kommer ihåg det så väl. Skrik. Skrik. Skrik! Kanske 3 mån då.