Hur kan man artigt tacka nej till en omplacering av jobb?

Hur kan man artigt tacka nej till ett nytt jobb? Oj, det är ju en riktig snårig fråga, eller hur? Jag minns när jag fick ett sånt erbjudande, en helt fantastisk chans egentligen, men... det kändes helt fel i magen.

Åh, tack så mycket för erbjudandet om tjänsten som projektledare! Jag blev verkligen smickrad, alltså, på riktigt. Det lät som en dröm, en riktig karriärboost, och jag satt där och tänkte: "Tänk om!". Men sen började alla tvivel gnaga.

Efter att ha funderat fram och tillbaka – jag pratade till och med med min bästa väninna, hon sa: "Men Emma, det är ju perfekt!" - men nej. Det var det inte för mig. Det handlade framförallt om den där flytten. Vet ni, min mormor bor bara en timme härifrån, och jag besöker henne nästan varje dag. Tänk om jag flyttade… hur skulle det bli då? Ekonomiskt, ja, det kändes lite… otäckt. Och praktiskt? Att packa ner ett helt liv… Det kändes helt övermäktigt, som att bestiga Mount Everest med bara ett par flipflops.

Så jag var tvungen att tacka nej. Det var svårt, det kändes nästan lite som ett nederlag. Men jag skrev nåt i stil med: "Tack så otroligt mycket för ert förtroende och det fantastiska erbjudandet! Jag blev verkligen glad och hedrad. Men efter att ha funderat noga inser jag att flytten just nu blir för mycket av en utmaning, både ekonomiskt och rent praktiskt. Jag hoppas verkligen ni förstår, och jag önskar er all lycka till med att hitta någon som passar perfekt för tjänsten. Någon som kan kasta sig in i det med båda fötterna, ni vet. Som jag skulle ha kunnat göra om… ja, om omständigheterna varit annorlunda."

Jag vet inte, det kanske inte var perfekt, men det kändes ärligt. Och det är väl det viktigaste, eller hur? Att vara ärlig mot sig själv och andra, även om det är svårt. För, tänk om jag hade sagt ja, och sedan ångrat mig? Det hade ju varit ännu värre. Jag menar, man vill ju inte sabba någons förtroende. Eller sitt eget självförtroende heller, för den delen.