Hur frågar man någon hur de mår?

Hur frågar man någon hur de mår? Det är en fråga jag ställer ofta, nästan reflexmässigt ibland, men… är det verkligen så enkelt? Jag menar, hur svarar man egentligen på den frågan? Jag tror att många bara mumlar “Bra” eller “Okej”, även om det är långt ifrån sanningen. Det gör mig ledsen, på riktigt.

När jag frågar någon hur de mår, vill jag verkligen, verkligen veta. Inte bara på ytan, utan på djupet. Jag vill inte vara en av dem som bara ställer frågan för artighetens skull, ni vet? Som att kryssa i en ruta. Nej, det där med pekpinnar och att omedelbart börja babbla om mina egna problem, det lägger jag åt sidan. Det känns ju så fel, så oempatisk.

Jag försöker istället vara… en trygg hamn, ja, precis så. En sådan där plats man kan gå till när stormen rasar. “Jag finns här för dig”, det är mitt mantra, min lilla, tysta bön. Jag vill ge dem hopp, en liten gnista, en flimmerlampa i mörkret. För det blir bättre, vet ni? Det vet jag av egen erfarenhet. Jag minns min vän Anna, hon kämpade med en depression, det var tufft, jättetufft. Men hon kämpade sig igenom, och nu mår hon så mycket bättre. Det tar tid, ja, det gör det. Men det blir bättre, för de flesta.

Ibland erbjuder jag mig att leta upp resurser, en bra terapeut, en stödgrupp… men lika ofta är det nog bäst att bara lyssna. Verkligen lyssna. Utan att avbryta, utan att ge råd om man inte blir ombedd. Bara…vara där. För att veta att man inte är ensam, att någon bryr sig, det kan vara avgörande. Det kan vara skillnaden mellan hopp och förtvivlan, mellan att kämpa vidare och att ge upp. Och det, det är väl ändå mer värt än alla artighetsfraser i världen, eller hur?