Vilket är det lättaste språket i världen?

Vilket språk har svårast grammatik?

Jag minns den där språkveckan i Lund, sommaren 2023. Hade anmält mig till en intensivkurs i mandarin – trodde jag skulle bli flytande på nolltid. Haha, skrattretande naivt.

Det var hett. Svetten lackade. Letade efter den där lilla kinesiska restaurangen nära universitetet, den med de fantastiska nudlarna. Men det var bara kaos. Kinesiska tecken överallt, såg ut som kryptiska koder. Kändes helt hopplöst.

Grammatiken – usch! Verben… ordordningen… allt var så annorlunda än svenska. Läraren, en fantastisk kvinna från Peking, försökte förklara, men jag fattade typ ingenting. Kändes som att min hjärna skulle explodera.

Det var inte bara grammatiken, nej. Tonen, uttalet… allt var en utmaning. Jag hade övat på pinyin, men min uttal var… ja, bedrövligt. Mina klasskamrater skrattade, men jag kände mest sorg. Kunde aldrig bli flytande. Aldrig.

Senare på kvällen satt jag på mitt hotellrum, längtade efter svenska. Efter enkelhet. Efter att slippa den här mentala kamp.

Minns att jag googlade “svåraste språk”. Mandarin kom upp, ja, men också arabiska och japanska. Grönländska också. Men mandarin, det var min personliga Everest just då. Den obönhörliga känslan av nederlag var överväldigande.

• Mandarin: ordordning, verb, tecken. Helvete.
• Arabiska: skrivsystem, verbformer. Katastrof.
• Japanska: skrivsystem, grammatik, artighetssystem. Komplext.
• Grönländska: okända konsonanter och vokaler. Vansinnigt.

Jag gav inte upp helt, men det blev tydligt att flytande mandarin inte är en quick fix. Året är 2023. Jag har inte gett upp hoppet helt, men jag har lärt mig att respektera språkens komplexitet. Och särskilt mandarins.

Vilken grammatik är svårast?

Dimman ligger tät över fjorden, en kall novemberdag. Jag tänker på språk, på de oändliga vägarna ord kan vandra. Mandarin, med sina toner som dansar och glider, ett hav av tecken som kräver år av hängivenhet. Varje tecken, en värld i sig. Det är en klättring uppför ett berg av tusen trappsteg.

Arabiska, med dess rika vokaler och subtila böjningar. Som att bygga ett sandlottsslott, en utsökt fin struktur, lätt att förstöra, men så vackert medan det står. Arabiskans grammatik är en labyrint, en förtrollande men utmanande labyrint. Jag minns min väns kamp med verbens böjningar. Det var en kamp mot tidvattnet, ett ständigt flöde av nya regler.

Grönländska. Isens språk. Jag ser framför mig vita vidder, isiga vindar. Ett språk som viskar hemligheter om ett land av evig vinter. Grönländskans grammatik, så främmande, så fascinerande. En helt annan ordning, en annan logik.

Och japanskan, med sina lager av artighet och respekt. Som en gammal, utsmyckad träskrin, fylld av delikatesser. Men att öppna skrinet, att förstå nycklarna till varje lager, det är det som är utmaningen. Japanskans grammatik kräver precision, en exakt förståelse för subtila skillnader. Hög grad av komplexitet. Ja, komplexitet.

Vilket är svårast? Det är som att jämföra stjärnor. Var och en lyser med en egen, unik glans. Alla fyra, Mandarin, arabiska, japanska och grönländska, kräver en djup respekt, en outtröttlig envishet. De är utmanande. De är vackra. De är obeskrivligt svåra på var sitt sätt.

• Mandarin: Toner, tecken.
• Arabiska: Böjningar, vokaler.
• Grönländska: Isens språk, främmande struktur.
• Japanska: Artighet, lager av mening.

Jag drömmer om att förstå dem alla.