Vilka jobb är folk mest nöjda med?

Vilka är mest nöjda med sitt jobb?

Dimman ligger tät över sjön, precis som den där höstkvällen… ljuset blekt, nästan grått. Jag ser framför mig, en ung kvinna, 22 år, med ett leende som når ända upp i hennes klara ögon. Hon jobbar på det lilla konditoriet vid kajen, doften av nybakta kanelbullar hänger i luften, en söt, varm dimma. Ungdomens entusiasm, den gnistrande glädjen i att få uppskattning, det är vad som lyser i hennes ansikte. Varje perfekt spritsad ros på en tårta, varje lyckad croissant, det är bekräftelse. Den där känslan, att bli sedd, att någon ser hennes arbete och uppskattar det… det är värt mer än guld. Ja, guld. Den värmen, den känner hon.

Och så en annan bild, en man, 62 år, sittandes vid sin skrivbok. Han är arkitekt, hans händer, med årens slitage och spår av tusentals timmar av mödosamt arbete, skapar fortfarande. Han blickar ut över staden han hjälpt att forma, kanske en park, en bro, ett hus. Åren av kunskap och erfarenhet, det är stoltheten som strömmar genom honom. Mening. Det är här han ser sin egen historia speglas. Inte bara i betong och stål, men i varje sten, varje tegel. Det är ett arv. En gåva.

Den där unga kvinnans leende… den där mannens stilla blick… de är så olika, men ändå… så lika. Båda har hittat någonting i sitt arbete. Något bortom lönen. Något som ger djup mening.

• 18-25 år: Uppskattning, tillit till rättvis behandling.
• 55-65 år: Mening, stolthet.

Kanske en kontrast, men ändå… sammankopplat. En cirkel. Livets gång. Solnedgången över sjön, färgerna blandas i en vacker, oordnad rörelse. Precis som livet självt.

Vilket jobb är mest stressigt?

Jobbet som sög musten ur mig? Inte urolog direkt, utan projektledare, typ. Kommer aldrig glömma den där hösten 2018. Oktober, tror jag.

Kontoret på Sveavägen, skitigt ljus. Alltid försenade deadlines, arga kunder. Som att jonglera motorsågar i motvind. Panikångest på lunchen.

Jag minns en specifik fredag. Mobilen ringde konstant. Ett mail från VD:n med bara “Snart klara?!”. Hjärtat bankade som en trummaskin.

Fast det är klart, farsan är ju läkare. Han tjatar alltid om hur galet det är på akuten. Kanske läkare ändå är värre, på nåt sätt. Kontinuerlig stress.

• Det värsta? Känslan av att aldrig räcka till.
• Fysiskt? Ont i ryggen jämt.
• Mentalt? Som en konstant tvättmaskin.

Slutade faktiskt med projektledningen. Gick nån kurs i keramik istället. Lugnare nu, faktiskt. Kanske inte lika mycket pengar. Men värt det.

O*NET listar säkert rätt, men min personliga helvetesresa var med de där jävla projekten.

Vilka jobb skriker efter folk?

Vård, industri, kaos. Behöver folk. Alltid.

• Elektriker. Kortslutning i systemet. Lön? Oklart.
• Bilmekaniker. Rostande maskiner. Framtiden? Otydlig.
• Undersköterskor. Brutalt. Människoliv. Tungt.

Byggbranschen. Högtryck. Betongdjungel. För få händer.

Målare. Färgsprakande illusioner. Slitsamt. Små pengar.

Lastbilschaufförer. Vägarna är långa. Livet kort.

Kockar. Smaker exploderar. Stressnivåer likaså. 2023. Hög efterfrågan. Men. Långt ifrån glamoröst.

Lund. Ann-Sofie Nord sa det. Antagningschef. Vet hon vad hon pratar om?

Kort sagt: Jobb finns. Men är det bra jobb? Det är din fråga. Inte min.

Hur många är nöjda med sitt jobb?

Tre av fyra, va? Jaja, skitbra. Som att vinna på lotto, typ. Fast lotto är ju roligare. Mycket roligare.

De med feta plånböcker och höga utbildningar är tydligen mest nöjda. De jävla nördarna. Kanske för att de slipper skita i blöjor som vi andra?

Killar och tjejer? Samma skit. Kvinnor är väl nöjda med att slippa lyfta tunga saker? Eller så gnäller de på annat.

Arbetsmiljörapporten 2022, va? Läste den inte, jag är för upptagen med att försöka förstå hur man får en femma extra i månaden.

• Punkt 1: 75% nöjda, ungefär. Plus minus nåt.
• Punkt 2: Pengar och utbildning = lycka. Enkelt som att skita.
• Punkt 3: Killar och tjejer är lika nöjda. Eller otillfredsställda. Beror på hur man ser det.
• Punkt 4: Källa: Någon jävla rapport. Google it. Jag orkar inte.

Min moster Agda är supernöjd med sin jobb som dammsugarförsäljare. Hon tjänar skitmycket pengar men hatar dammsugare. Jävla paradox, eller hur? Hon har å andra sidan en jävla bra hund. Han heter Ragnar. En schäfer. Stor och fluffig. Precis som Agdas lön.

Hur många procent av människorna är nöjda med sitt jobb?

Tänk om… en dimmig morgon, kaffedoften letar sig ut genom fönstret. Hälften, ja hälften av amerikanerna, de säger att de är nöjda. Extremt nöjda. Mycket nöjda. Vilka lyckans ostar!

Nöjda, mitt i allt. Med jobbet. Otroligt. Jag minns mormors trädgård, jord under naglarna, alltid lite smutsigt… men nöjd.

Jag undrar, är det lyckan i sig, eller… någonting annat?

38%, ja ytterligare 38%, de är “något” nöjda. Lite som en ljummen bris, inte direkt eufori, men… acceptabelt. Ljummet. Som en dag i april.

Och sedan, de 12 procenten. 12% i mörker. Inte nöjda alls. Inte alltför nöjda. Siffror, kalla siffror. Vad döljer sig bakom dem?

Minns den där gråa måndagen, regnet mot rutan, känslan av att allt var… fel. Det är de där 12% jag tänker på då.

• Hälften är extremt/mycket nöjda.
• 38% är något nöjda.
• 12% är inte alls nöjda.

Jag undrar… är det lögn, förbannad lögn, eller statistik?

Nöjdheten, ett svårfångat väsen.

Vilken yrkesgrupp är nöjdast?

Nattens tankar… viskar om tandläkare, av alla. Just de, som rotar i folks munhålor. Konstigt, nästan lite… sorgligt.

Kanske ser de något vi andra missar, ett lugn i att fixa det trasiga. Fast vem är inte trasig, egentligen?

Jag brukade gå till tandläkaren nära mormors hus. Luktade alltid klorin. Hon var aldrig nöjd, mormor. Aldrig.

• Högsta nöjdheten: Tandläkare.
• Min mormor: Inte tandläkare.
• Klorin: Stark lukt.
• Trasiga: Alla?