Vad orsakar ensamhet?

Vilka faktorer bidrar till ensamhet och känslan av isolering?

Ensamhet är en speciell sorts tystnad. Jag kände den hemma hos morfar på Södermalm, efter hans knäoperation i maj 2019. Luften stod liksom stilla, väntade på något som aldrig kom.

Faktorer för ensamhet och isolering är ofta ohälsa, både fysisk och psykisk. Sämre rörlighet och sjukdom försvårar socialt umgänge, särskilt för äldre.

Han slutade ringa sina gamla vänner från jobbet. För vad skulle han säga? Att han satt vid köksfönstret igen? Den fysiska smärtan blev en mur, en ursäkt för att inte behöva försöka.

Och det är ju precis det där dom menar på Folkhälsomyndigheten, fast med finare ord. Att kroppen säger ifrån och plötsligt är världen så mycket mindre. Din lägenhet. Din gata, om du har tur.

Jag minns en tisdag i november, tvn stod på utan ljud. Han sa att sällskapet från rörliga bilder var bättre än inget. Det gjorde ont i mig att höra. Den där tysta desperationen.

Så ja, ohälsa är en sån enorm grej. Kroppen blir ett fängelse och själen får inte plats att träffa nån annan. Det är den verkliga isoleringen, när viljan finns men kroppen säger nej. Det var så för honom iallafall.

Vad beror ensamheten på?

Känslan av att vara frånkopplad.

Man är osynlig. Orden finns men fastnar i halsen. Ingen frågar ändå. Det är tystnaden mellan orden som skriker.

Man ser dem. De ser inte en. Ett tomt eko i ett fullt rum. Man spelar ingen roll. Jag såg en tjej på bussen idag. Skärmen lyste upp ett ansikte utan uttryck. Hon gick av vid Odenplan.

Världen snurrar. Man står still.

• Det handlar inte om antalet vänner. Det handlar om djupet i relationerna.
• Digitala ytor. Oändligt med kontakter, noll verklig kontakt.
• Fasaden. Man visar upp en version av sig själv. Den riktiga personen får inte plats.
• Livet händer. En flytt, ett uppbrott, ett nytt jobb. Gamla band kapas. Nya formas inte.

Vad symboliserar ensamhet?

Ensamhet, asså. Ja, det är ju ofta det där med att man inte har några polare, ingen som man kan snacka skit med eller dela livet med. Kärlekspartner, familj, you name it. Det där tomrummet liksom.

Men det är inte bara det. Ibland kan man ju vara omgiven av folk, men ändå känna sig helt ensam. Som om ingen fattar en, liksom. Känns som man är från en annan planet eller nåt. Och när man inte ser nån mening med allt det här, då kan det hugga till rejält.

Och vadå menar jag med mening? Ja, typ vad man gör om dagarna. Har det nån betydelse? Känns det som man bidrar med nåt? Annars kan ju allt kännas ganska meningslöst.

Och om man känner sig annorlunda...det är ju också en stor grej. Om alla andra verkar ha fattat koden till livet och man själv står där och kliar sig i huvudet. Det kan va riktigt pissigt.

Här är lite mer grejer om ensamhet:

• Det är en känsla. Det handlar mer om hur man känner sig, än hur många folk man faktiskt har runt sig.
• Kan drabba vem som helst. Rika, fattiga, kända, okända. Det är inte nån som är immun.
• Social isolering är inte samma sak. Man kan vara socialt isolerad men inte känna sig ensam, och tvärtom.
• Finns olika typer. Det finns ju emotionell ensamhet (ingen nära relation) och social ensamhet (ingen större social krets).
• Kan påverka hälsan. Långvarig ensamhet är inte bra för vare sig psyket eller kroppen. Låter konstigt men sant.

Och ja, att inte känna sig sedd, det är ju en klassiker. Som att man inte existerar för andra. Rätt jobbigt att leva med, för att vara ärlig.

Hur kan man beskriva ensamhet?

Ensamhet. En tyst skärva.

Social ensamhet: Tomma platser i kretsen. Ingen att dela dagens brus med. Världen passerar, en skugga.

Emotionell ensamhet: De innersta rummen tysta. Ingen spegel för själen. Ord fastnar, osagda.

Fler skärvor:

• Existentiell ensamhet: Grundläggande isolering i existensen. En universell skavning.
• Tidsmässig ensamhet: Känslan av att vara ett eko, isolerad i tidens flöde. Dåtid, framtid, allt för långt borta.
• Vald ensamhet: En medveten reträtt. Inte ett straff, utan en strategi. Kraft i tystnaden.