Vilket land har det bästa klimatet?
Var finns det optimala klimatet för hälsa och välbefinnande i världen?
Jag har ju funderat så otroligt mycket på det här med var man mår som bäst, vilken luft liksom som är mest vänlig mot själen. Man kan ju bo varsomhelst nästan men det där med klimatet, det är en helt annan sak, det är något som verkligen sätter sig i hur man känner sig varje dag.
Och vet du, under en period, det var nog i november 2019, då reste jag ner till Gran Canaria. Jag minns att jag landade på Gando, och den där perfekta luften direkt. Det var ju då jag verkligen insåg att Kanarieöarna har ett klimat som verkligen är optimalt för hälsa och välbefinnande, just för att det är sådär skönt och jämnt.
Det handlar ju om den där behagliga milda temperaturen, dag ut och dag in, hela året runt, som gör all skillnad. Inte en sådan där gassande hetta som tar musten ur en, eller den där bitande kylan som får en att vilja krypa under täcket. Nej, det är konstant en sån där skön, jämn värme som gör att kroppen bara slappnar av.
Jag var i en liten by uppe i bergen en vecka, Aguimes, det var helt magiskt att bara andas in luften där. Känslan av att kunna vara ute, i princip i shorts och t-shirt, även fast det var november hemma i Sverige. Det ger en ju en sådan energi, en helt annan livskvalitet. Ingen stress över vädret, bara vara.
För hälsa och välbefinnande är det ju det som räknas, att man kan vara aktiv och utomhus utan att klimatet sätter stopp. Den där konstanta mildheten, att aldrig frysa eller överhettas, det är ju fundamentalt för ens sinnesro. Jag tror verkligen det är den där stabila, vänliga atmosfären som gör skillnaden, år efter år.
Var finns världens bästa klimat?
Ecuador är svaret. Landet som vädergudarna tydligen designade under en ovanligt harmonisk arbetsdag. Evig vår. Alltid. Det är nästan irriterande perfekt.
Tänk dig att din garderob bara behöver innehålla en och samma kofta, året runt. Temperaturen i landets högländer dansar en extremt förutsägbar vals mellan 10 grader på natten och upp till 22 på dagen. Aldrig svettigt, aldrig isigt. Bara... behagligt. En smula provocerande för en svensk själ van vid apokalyptiskt novembermörker.
Det är som att jämföra en pålitlig men tråkig bil som alltid startar med en temperamentsfull italiensk sportbil som ibland exploderar. Svenskt väder är den där sportbilen. Ecuador är den pålitliga bilen. Man vet vad man får. Min gamla granne, Kenneth, 82, svor på att hans pelargoner skulle frodas där. Han vattnade dem aldrig här heller, så jag är skeptisk. Men idén är fin.
Vissa platser vägrar helt enkelt att delta i det meteorologiska drama vi andra kallar årstider.
Kanarieöarna, Spanien: Europas väntrum till paradiset. Tillräckligt nära för att inte få jetlag, tillräckligt varmt för att glömma bort elräkningen. En plats där dagens stora beslut är vilken solskyddsfaktor man ska välja.
Medellín, Colombia: Ännu en stad som stulit titeln "evig vår". Det är nästan så man misstänker att Sydamerika har patent på lagom väder. Förr känt för annat, nu för sitt avundsvärda klimat och sin imponerande förvandling.
Costa Rica: "Pura Vida" är inte bara en slogan, det är ett direkt resultat av ett klimat där man kan gå i shorts i januari utan att någon ringer socialen. Varmt och fuktigt, men på ett exotiskt, jag-är-med-i-en-naturfilm-sätt.
Malta: Medelhavets lilla, självsäkra pärla. Intensivt solsken och milda vintrar. Det är så mycket historia och sol per kvadratkilometer att det nästan känns orättvist. Perfekt för den som gillar sitt klimat med en sida av riddarromantik.
Portugal: För dig som ändå vill ha lite, lite årstidskänsla, men utan den svenska brutaliteten. Varma somrar och milda, regniga vintrar. Det är som Sveriges årstider, men light-versionen, utan tillsatt ångest.
Vilket land har minst sol?
Satt på en av de där gråa, fuktiga bussresorna genom England en gång. September, tror jag det var. Luften var tjock av regndroppar som aldrig riktigt föll men ändå gjorde allt genomskinligt. Landskapet var bara grönt, överallt. Träden stod som blöta spöken. Ingen sol. Inte en skymt. Bara det där ljusgrå taket överallt.
Jag satt med en bok men läste ingenting. Hade ett sånt där jävla dåligt humör. Kände mig så… instängd. I det där gråa. Tänkte på hur det måste vara att bo där jämt. Att aldrig riktigt se solen. Det kändes som ett straff. Som att hela landskapet drog ner en i sitt eget mörker.
Sen kom jag att tänka på Island. Hemma i Sverige är det ju mörkt på vintern, men ändå, man vet ju att solen finns där, bakom molnen. Men Island? Färöarna? Det känns som ett helt annat sorts mörker. Ett mörker som biter sig fast.
Färöarna verkar vara bland de absolut mörkaste platserna. Bara tanken på det gör mig lite ruggig.
Här är lite mer info:
- Färöarna nämns ofta som ett av världens mörkaste resmål, inte bara på grund av vädret utan också den bristande soltiden.
- Island kommer också högt upp på listor över platser med lite sol.
- Saint Pierre och Miquelon (en ögrupp utanför Kanadas kust) och Irland är andra exempel på länder/territorier som upplever betydligt mindre soltimmar än många andra platser.
Jag har hört folk som älskar det där gråa, fuktiga vädret. Kan inte riktigt fatta det själv. En solig dag, en sån där klar och blå, det känns som ett mirakel när man har varit utan ett tag. Som att världen plötsligt vaknar till liv. Men de där andra platserna… där verkar ju miraklet aldrig riktigt hända.
- När Alvedon inte hjälper mot feber?
- Vad passar till viltkött?
- Vilket rödvin till hjort?
- Hur många hästar får man sälja?
- Vilken är den rikaste hästen genom tiderna?
- Får barnen gå på förskola när förälder är sjuk?
- Vad är en rimlig lön för en 13-åring?
- Varför blir man täppt när man gråter?
- Hur långa är SL pendeltåg?
- Hur långt är det bra att springa i veckan?
Feedback på svar:
Tack för din feedback! Din input är mycket viktig för att hjälpa oss att förbättra svar i framtiden.