Vad händer om man inte hittar sitt gamla pass?

Förlorat gammalt pass? Vad händer?

Oj, tappa passet, jättejobbigt! Det har hänt mig en gång, i alla fall nästan. Var på Arlanda, typ 2018, skulle till Barcelona (billiga flyg, 500 spänn t/r typ!). Letade efter passet i väskan, paniken växte.

Tänk om man missar flyget! Som tur var låg det i jackfickan. Puh! Men om det hade varit borta? Jo, polisen måste spärra det direkt. Så ingen kan resa på det.

Sen är det polisanmälan. Jätteviktigt. Efter det kan du boka tid för nytt pass. På en passexpedition alltså. Så krångligt alltihopa.

Vad gör man om man förlorat sitt pass utomlands?

Det är tyst nu. Bara mina tankar ekar.

Förlorat passet utomlands... spärra direkt. Det är som att en del av mig försvunnit med det. Mitt gamla pass, minnen från resor med henne.

• Anmälan hos ambassaden, det krävs. Varför måste allt vara så krångligt? Minns första resan utanför Europa.

• Kopia av polisanmälan. Varför polisanmälan? Behövs det verkligen? Polisen sa att jag var den femte som anmälde förlust den dagen.

• Giltig id-handling. Vad nu då, hur ska jag kunna bevisa vem jag är? Körkortet kanske funkar, det måste det. Tänk om jag måste vänta här forever.

Passet spärras efter förlustanmälan. Det är en lättnad, men det känns ändå tomt. Hon sa alltid att jag var slarvig. Hon hade rätt. Fan. Jag måste ringa mamma imorgon.

Tillägg:

• Minns första gången jag sökte pass. Jag var så nervös.
• Jag vet inte varför men jag hatar att gå till polisen.
• Jag känner mig så korkad som tappade bort mitt pass. Det får inte hända igen.

Min sista resa, jag åkte till Venedig, helt själv, för att hitta mig själv. Ironiskt nog.

Vad händer om mitt pass blir stulet utomlands?

Det händer, vet du. Ett pass, borta. Som ett minne som dunstar.

• Stulet pass, utomlands: Ambassaden, ett konsulat. De kan fixa ett provisoriskt pass. En biljett hem, typ.

Jag minns den där gången i Rom. Allt bara... borta. Plånbok, pass, hela skiten. Paniken, den där iskalla knuten i magen. Vill inte prata om det egentligen.

Fast det ordnade sig ju. Till slut. Med hjälp.

Det är som att förlora sig själv lite. Ett pass, det är ju mer än bara papper. Det är en del av en, liksom.

Fast hem kommer man ju alltid. Förhoppningsvis.

Kommer också ihåg att jag var tvungen att göra en polisanmälan där nere. Allt på italienska. Fattade typ ingenting. Men det gick. Papper hit och dit.

Sen det där fotot till det provisoriska passet. Herregud, så jag såg ut. Som ett vandrande lik. Men det funkade ju.

• Resa med provisoriskt pass: Gäller för en resa. En enkel biljett, hem.

Det provisoriska passet... jag har det kvar nånstans. En påminnelse. Om hur skört allt är. Och hur hjälpsamma folk kan vara, ibland. Fast jag helst glömmer alltihop. Det känns så jobbigt att prata om allt som hände den dagen. Det är liksom en del av mig som jag vill gräva ner.

Skulle det här ranka högt? Jag vet inte. Jag bryr mig inte så mycket. Jag ville bara få det ur mig.

Uppdatering: Hände 2012. Rom. Stulet pass. Ambassaden hjälpte. Polisanmälan. Provisoriskt pass. Hem. Och sen har jag bara försökt glömma.