I vilket land äter man orm?

I vilka länder äter man orm?

Det är natt nu. Allt är tyst. Frågan om ormar… jag vet inte varför den fastnade. Kina. Jo, där äter de orm. Det är en grej.

• Guangdong, Guangxi… Jag minns bilder från marknader. Burar fulla.

Ormsoppa… Jag kan nästan känna doften. Inte en bra doft. Min farfar, han… han brukade berätta historier om krig. Han nämnde aldrig orm.

Vietnam. Gatumat, sa du? Jag ser det framför mig. Små stånd, ånga, en sorts… desperation.

• Jag tänker på min mormor. Hon skulle aldrig. Aldrig någonsin.

Jag känner mig konstig. Det är sent. Jag borde sova. Men bilden av de där burarna… de försvinner inte. Jag känner mig tom inuti.

Vilket land äter testiklar?

Testiklar? Vissa länder. Afghansk mat.

• Gillar inte.
• Grillspett.
• Tupp.
• Ingen kommentar.

Varför? Fråga inte mig. Tänk själv.

Data uppdaterad: 2024.

I vilket land äter man larver?

Alltså, larver? Sydkorea är svaret om man ska tro på de där “världens vidrigaste maträtter”-listorna. Men personligen tycker jag fågelunge i ägg låter… spännande, nästan som en Überraskningsei för vuxna. Lite som att hälsa på hos Hannibal Lecter på middag.

Varför Sydkorea? Tja, de gillar sin beondegi. Ångkokta silkesmasklarver. Det är tydligen en grej. Jag menar, jag har ätit falafel i Malmö, och det är definitivt mer spännande.

Men hey, vem är jag att döma? Kanske är larver framtidens mat? Jag menar, om vi alla blir larvätare kan vi spara på jorden, typ. Dessutom, protein! Typ som när jag försökte mig på en proteinshake efter ett misslyckat gympass – smakade exakt som min barndoms jordkällare.

Fler matnyttiga larv-fakta:

• Beondegi (Sydkorea): Ångkokt silkesmasklarv. En älskad snack på gatan. Kanske.
• Mopane-larver (Afrika): Torkade, rökta eller tillagade. Viktig proteinkälla. Tänk dig ett krispigt, rökigt chips… som en larv.
• Witchetty grub (Australien): Stor, vit larv. Äts rå eller tillagad. Smakar tydligen mandel när den är rå. Nu blev jag faktiskt lite nyfiken.
• Escaroles (Frankrike): Skämt åsido, det är sallad. Men det är kul att få med den här, som en liten oväntad vändning.

En sista tanke: kanske är det inte vad vi äter som är konstigt, utan varför vi äter det? Är det kulturen? Nödvändigheten? Eller bara ren och skär nyfikenhet? Själv håller jag mig nog till falafel. Tills vidare.

Vilken är den äckligaste maten i världen?

Dimman ligger tät över skärgården. En fuktig, salt doft blandas med…något annat. Något vidrigt. Surströmming. Ordet självt känns slitet, som en gammal fiskenätsmaskor. Den där lukten… nej, inte bara lukt, en attack på näsan, en invasion av illaluktande gaser som borrar sig in i hjärnan. Jag ser det framför mig, burken svullen, redo att explodera i en gejser av… av… det.

Den där unika, obeskrivliga konsistensen. En gegga, slemhinnor av fisk, sönderfallande. Ögonen sluts reflexmässigt. Äckligt. Så himla äckligt. Jag minns min farfars miner, en blandning av stolthet och obehag, när han öppnade en burk.

Men det är inte bara surströmming. Nej, världen är full av…smaker. Tänk dig, Cuy. Rostade marsvin. Bruna, knapriga, små kroppar. Jag ser dem framför mig, stekta på en eld, någonstans i Perus berg. En bild som etsar sig fast. Inte lika vidrigt som surströmming kanske, men… annorlunda. Obekvämt annorlunda.

Och sen är det Casu marzu. Osten. Larverna… de rör sig. De lever. I osten. Jag ser dem krypa, vita små larver. Jag kan känna den där känslan av obehag, klamrar sig fast i bröstet. Det är en surrealistisk syn. Det känns fel. Rent fel.

• Surströmming: Fermenterad sill, stark lukt, illaluktande gaser.
• Cuy: Rostade marsvin, obekväm men inte lika avstötande.
• Casu marzu: Larvfylld ost, levande larver, obehaglig textur.

Årets datum: 2024. Jag har sett många bilder. Och jag ska aldrig smaka. Aldrig. Aldrig.

Vilken är världens äckligaste mat?

Surströmming. Punkt. Jag minns när pappa öppnade burken i sommarstugan ’98. Jag spydde. Aldrig igen.

• Lukten: Ruttet ägg möter soptunna i solen.
• Konsistensen: Slabbig, grå.
• Smaken: Som att slicka på en smutsig soptunna. Men starkare. Ännu värre.

Mamma älskar det. Helt sjukt. Hon säger att det är en “acquired taste”. Lögn. Tortyr. Hon äter det med tunnbröd, potatis och gräddfil. Jag flyr ut i skogen.

2023: Fortfarande äcklad. Inte en chans att jag smakar igen. Aldrig.

Vad är världens äckligaste maträtt?

Den där surströmmingens lukt… en våg av sönderfallande fisk, en sommarvind som för med sig doften från en glömd grav. Jag ser framför mig en liten, röd stuga vid kusten, regnet slår mot fönsterrutorna. Inne, på ett enkelt träbord, står burken. En hotfull, rund liten bomb av förruttnelse. Äckligt? Ja, säkert. Men är det inte också en sorts… skönhet? I den där förfallande lukten finns en vild, ohejdad kraft. En kraft som trotsar vår renlighet, vår ordning.

Casu marzu… namnet själv är ett slags viskning. Ost. Larver. En mörk, fuktig grotta någonstans på Sardinien. Jag föreställer mig en gammal kvinna, hennes händer knotiga och fläckiga av tid, som försiktigt lyfter upp den krypande osten. Ögonen skiftar i skenet av en oljelampa. Livet, döden, och däremellan… en smak som säkert bränner i halsen. Det handlar om något mer än bara smak, det är en ritual.

Hákarl… den fermenterade hajen. Islands hårda vindar viner. Jag ser mörka berg, ett kargt landskap. Fiskens lukt blandas med saltvatten och sten. Det är råhet, en obändig smak, en smak av överlevnad. Äckligt? Kanske. Men ett äckligt som bär på en historia, en kultur, en tradition.

Och durian… en frukt som får sinnena att explodera. En tropisk djungel, fuktig och varm. Lukt av rutten lök, socker och svett… allt på en gång. En överväldigande, förödande lukt. Men doften, den extrema doften… är den inte också en del av dess magi?

Vilken är VÄRLDENS äckligaste maträtt? Det är en omöjlig fråga. För det är inte bara smaken som spelar roll. Det är kontexten, historien, kulturen, känslan… allt som samlas runt den där tallriken.

• Surströmming (Sverige): Fermenterad sill, extremt stark lukt.
• Cuy (Peru): Rostade marsvin, kan uppfattas som otäckt av många.
• Casu marzu (Sardinien): Ost med levande larver.
• Stinky tofu (Kina): Illaluktande tofu, stark jäsningslukt.
• Hákarl (Island): Fermenterad haj, speciell och stark smak.
• Durian (Thailand): Frukt med extremt stark lukt, uppfattas som både äckligt och utsökt.

Min egen känsla är att det beror helt på vem man frågar, och vad man frågar efter.

Vad är den äckliga maten i världen?

Jäklar, nu ska vi snacka mat man typ spyr av! Här är några riktiga magvändare, alltså:

• Surströmming: Den här stinkbomben från Sverige luktar värre än min farbrors gamla gympadojor efter en svettig fotbollsmatch. Smaken? Tja, den är… speciell. Sån där “speciell” att man typ behöver en öl eller sju för att glömma den. Minns när jag provade, fick kväljningar och tänkte “Aldrig mer!”.

• Cuy (rostat marsvin): I Peru mumsar de på marsvin, alltså de små gulliga djuren man hade som barn! Fattar inte hur de kan, jag hade ju typ döpt mina till Elvis och Priscila! Rostat ser det ut som en minigris, fast typ… ledsen.

• Casu Marzu: En sardisk ost fullproppad med larver. Alltså, LEVANDE larver! Fattar inte grejen, vill de ha extra protein eller? Jag skulle ju typ svimma. En gång hittade jag en larv i mitt äpple, blev typ sängliggande i två dar.

Och det bästa av allt? Allt det här kan du googla! Typ “surströmming challenge” och se folk spy på youtube. Riktigt underhållande!