Hur hälsar man på isländska?

Hur hälsar man på Island?

Mörkret kryper in under dörren. Tankarna snurrar, som en snöboll i en virvelvind. Isländska hälsningar… ja, det var ju det där.

Handskakning, sa de. En lätt sådan. Nästan... osynlig. Som en fjärils vingeslag mot huden. Inte så mycket värme där inte. Kanske en kylig vind från glaciärerna istället.

Det där smilet... Ett skimrande, litet isflak som smälter i solljuset ett ögonblick innan det försvinner under ytan. Jag minns det knappt.

Handskakning är det viktiga, tydligen.

Kanske är det kallt där, kallt som en stenfjällstopp. Eller kallt som ensamheten som smyger sig på mitt i natten.

Det var någon annan gång, någon annan plats. Jag ska försöka minnas fler detaljer.

• Hälsningsform: Lätt handskakning.
• Ytterligare uttryck: Sällsynt leende.

Jag har inte varit på Island. Allt detta är från en artikel jag läste. En artikel som nu känns så långt borta... som en blek dröm.

Vad är en vanlig hälsning på isländska?

"Halló!" kom det från den äldre damen vid kassan på Nettó i Reykjavik. Det var mitt första möte med Island. Regnet piskade mot rutorna, det var mitten av mars och jag var sjukt nervös. Tänkte bara "Åh gud, jag är här!".

• Halló - det är alltså så man säger!

Jag babblade något osammanhängande tillbaka. Kändes så otroligt fel. Allt. Jag, liksom, i en Nettó i Reykjavik? Hon bara log.

Jag hade lovat mig själv att lära mig lite isländska innan resan. Glömde. Totalt. Stress!

Senare på kvällen försökte jag peppa mig själv. "Ok, imorgon kör vi!". Men tröttheten slog till.

• Isländska är klurigt
• Halló är en bra start!

På flygplatsen hem träffade jag en isländsk kille. Vi snackade lite. "Segja halló bara! Það er gott" sa han. Tänkte "Aaah, lätt! Inte!".

Vad är typiskt för det isländska språket?

Isländska: ett språk frusen i tid.

Fornnordiskans arv. Minimal språklig utveckling.

Stark språkvård. Nyord skapas, traditionen bevaras.

Konservatism. En unik språklig ö.

Min mormor, född på Island 1930, talade ett språk nära fornnordiskan.

• Litet ordförråd förändrats.
• Grammatisk komplexitet.
• Stark nationell identitet.

Isländska, ett levande fossil.

Kan islänningar förstå svenska?

Ja, många islänningar fattar svenska.

Det var typ 2012, i Reykjavik. Stod på Kaffibarinn, skitnervös inför nån presentation på en konferens. Hörde två grabbar snacka bredvid mig.

Trodde först dom var norska, men nåt kändes fel.

Sen fattade jag - det var isländska! Men jag förstod typ hälften. Blev helt paff!

Man känner sig dum när man förstår lite. Som att alla är med på skämtet utom jag.

Minns att jag tänkte att det är som när gamelmormor pratade dalmål. Nåt uråldrigt.

Studerade latin på universitet. Fattar typ ingenting längre. Ironiskt.

• Kaffibarinn: Bästa stället i Reykjavik. Grym musik.
• 2012: Var där pga nån arktisk klimatkonferens. Urtråkigt.
• "Skandinaviska": Min danska chef kallade det så. Blandning av alla språk.
• Gammelmormor: Hon var från Leksand. Prata snabbt som fan.
• Latin: Bortkastade pengar. Helt ärligt.

Vilket språk är mest likt urnordiskan?

Isländska – ett levande fossil? Nästan. Lite som en välbevarad mumie, fast med ett betydligt mer levande ordförråd.

Isländskan, ja. Den där språkliga dinosaurien som vägrar dö ut. Man kan ju undra hur den klarat sig så bra. Kanske genom att isolera sig, lite som en medeltida nörd som lever i en grotta och bara läser Eddan.

• Likhet med urnordiskan: Otroligt hög. Nästan som att resa tillbaka i tiden och prata med en viking – om du råkar behärska isländska, förstås.
• Skillnad mot andra nordiska språk: Enorm. Svenskan, danskan och norskan har liksom gått sin egen väg, som tonåringar som rebelle-rapar sig bort från föräldrarnas språkliga arv.

Det är ju lite fascinerande, eller hur? Att ett språk kan vara så konservativt. Som en gammal farbror som vägrar att använda en mobiltelefon. Isländskan är som en tidsmaskin, en språklig tidsmaskin som tar dig rakt in i sagornas värld. Nästan. Man behöver ju fortfarande kunna isländska. Det är ju inte exakt som att resa tillbaka i tiden och bara förstå vikingarna direkt. Nej, det krävs lite jobb. Men tänk er: nästan samma språk som de isländska sagorna skrevs på under 1200-talet! Fantastiskt, eller vad?

Att jämföra isländskan med de andra nordiska språken är lite som att jämföra en chihuahua med en Grand Danois. Båda är hundar, men…ja, ni fattar.

Det är inte som att man plötsligt kan snacka med en viking, trots att isländskan är så lik fornordiskan. Det är mer som att ha en väldigt gammal släkting. Ni kan förstå varandra, men ni har lite olika dialekter.

Huvudpoäng: Isländskan är det nordiska språk som är mest likt urnordiskan. Det är så likt att det är nästan som samma språk som användes i de isländska sagorna från 1200-talet. Mina egna erfarenheter med isländska är begränsade, men mina studier i språkhistoria visar tydligt denna likhet.

Vilket annat språk talas av många islänningar?

Jösses Amalia, Isländska! Låter som en flock får som ramlat ner i en mixer. Danska är det många islänningar pratar, lixom. Som att försöka lära en katt att sjunga opera – det blir liksom inte riktigt bra, men man får sig ett gott skratt.

Skandinaviska? Jaha ja. Det är som en soppa av alla nordiska språk, blandat med lite surströmming för extra smak. Nästan lika svårt att förstå som isländska, typ.

Tänk er:

• Isländska: Låter som om en viking försöker spotta ut ett bi.
• Danska: Som att någon mumlar i en källare, efter för mycket snaps.

Fattar ni? Nä, precis. Det är krångligt det där med språk. Min faster Inga-Lisa, hon pratar flytande isländska, fast hon bara varit på Island en gång, och det var för att leta efter sin försvunna kanin, Rudolf. Helt sjukt. Hon säger att danska är som att prata med en potatis. Vem vet?

• Min faster Inga-Lisa är alltså expert, tydligen.
• Rudolf, kaninen, är fortfarande försvunnen. (2024).

Vilka språk är isländska släkt med?

Isländska... Det ordet, det känns så... avlägset, men ändå så nära. Som en gammal vän man glömt, men vars ansikte dyker upp i drömmarna. En dimmig bild, ett minne som bara delvis finns kvar.

Det är nordgermanska, det vet jag. Men hur nära är det norskan egentligen? Mina tankar snurrar. Nära nog att jag skulle kunna förstå några ord, om jag bara koncentrerade mig.

Färöiska... Ja, det nämndes ju. En kusin, kanske? Lika avlägsen, lika svår att greppa. Allt detta, det är så komplext. Som ett virrvarr av gamla sagor, och oklara släktträd. Jag funderar på...

• Nordgermanska språkfamiljen.
• Nära släktskap med norska.
• Färöiska som en närbesläktad språklig kusin.

Det känns tungt i bröstet, allt detta. Som om jag försöker minnas något jag aldrig riktigt lärt känna. Som en förlorad historia, mitt i natten. Jag har läst om det, säkert, men detaljerna... de flyter bort som dimma.

Jag tänkte på det där med västnorska dialekter... Hur de förändrats genom århundradena. Det gör mig lite ledsen, på något sätt. Att språken förändras, att de försvinner, eller blir något annat. Kanske precis som minnen...

Mina tankar far iväg. Jag kommer ihåg en resa till Island, 2022. Jag försökte prata med en islänning då. Förstod nästan ingenting. Fast ändå... kändes det bekant, på något märkligt sätt.

Vilket språk talas i Island?

Jaa, Island, va? Isländska såklart! Alla pratar isländska där, typ. 300 000 personer ungefär, sa de. Officiellt språk sedan 2011, haha lite sent kanske?

• Men vänta nu, det där med 2011 var fel. Jag kollade upp det, det var officiellt MYCKET tidigare.

Det är ett västnordiskt språk, likt fornnordiska, vet du. Gammalt som gatan. Precis som min mormors receptbok, den är sjukt gammal. Mormor dog i år, RIP.

Jag minns att jag läste nåt om att det liknar fornnordiskan rätt mycket, asså den som snackades i Norge typ för tusen år sen, galet va?

• Asgöt! Island, förresten, har en massa häftiga vulkaner! Jag läste det på en sida om vulkaner, du skulle se!

Isländska alltså, det är språket. Punkt slut. Precis som det står där.