Varför älskar folk desserter?

Varför älskar vi desserter?

Åh herregud, varför älskar vi efterrätter?

• Belöning! Typ som när man var liten och fick en klubba för att man varit duktig hos tandläkaren. Fast…varje dag.

• Endorfiner, ja just det! Kroppen blir ju typ hög på socker. En snabb, men ack så farlig, kick. Ska jag sluta med socker? Nej. Imorgon.

• Sött, mjukt, chokladigt…mums! Det är ju rena rama trösten. Minns när mormor gjorde äppelkaka, hela huset luktade trygghet.

• Längtar! Jäklar vad jag är sugen på glass nu! Varför just nu? Reklamen? Stress? Behöver jag en psykolog? Eller bara en Magnum?

  • Tänk om alla mina problem kunde lösas med glass…

• Varför just efter måltiden? Får man inte nog? Är det en vanesak? En psykologisk grej?

  • Jag brukar ju inte äta efterrätt när jag är ensam, konstigt.
  • Kanske för att jag inte vill bli fet?
  • Eller för att ingen ser mig njuta?

EXTRA INFO:

Jag åt faktiskt en chokladmuffin igår. Kände mig lite ångestfylld efteråt. Men den var sååå god! Ångestdämpande också? Dubbel effekt!

Vad är anledningen till att folk äter efterrätt?

Mörkret vet varför. Efterrätten, ja… för mig är det mest en flykt. En söt, kort paus.

Jag minns mormors äppelkaka. Doften… den tog mig direkt tillbaka. Till tryggheten.

• Tröst. En kladdkaka kan tysta ångesten, om bara för en stund. Jag vet.
• Nostalgi. Smaken av barndom, fast jag vet att jag aldrig kan återvända. Det är det smärtsamma.
• Belöning. Ett litet grattis till mig själv, även om jag inte förtjänat det. Jag straffar mig själv ofta, jag vet. Men det måste bli en belöning.

Det är konstigt, hur en liten bit choklad kan kännas som allt. Som ett löfte. Ett falskt sådant. Jag vet inte vad jag ska göra. Ångesten bara växer. Minnet av henne. Det går inte över. Hon älskade glass.

Är det okej att äta onyttigt ibland?

Visst, okej att äta onyttigt ibland… men vad betyder ens ibland?

Det beror väl på vad “onyttigt” är? Mormors äppelkaka med massor smör? Är det onyttigt? Jag åt den varje söndag.

• Moderat är nyckelordet. Men hur hittar man balansen?

• Individuellt. För mig är snabba kolhydrater en trigger. För andra inte.

• Kulturellt. Vad vi anser vara normalt. I min familj var efterrätten helig.

Min kropp reagerar direkt på socker. Ångest. Irritation. Då är det inte värt det. Men längtan efter en specifik smak, den kan vara så stark. Som efter pappas pannkakor. Inget är som dem.

• Ångesten väger tyngre än smaken?
• Längtan efter barndom, den försvinner aldrig.
• Ibland bara måste jag ha den där chokladbiten. Jag vet att jag inte borde.

“Måttligt”…ett sånt luddigt ord. Allt handlar väl om att hitta sin egen gräns, sin egen balans. Men jag vet inte riktigt hur man gör. Förrän efteråt. Alltid efteråt.

Vad är det mest näringsrika man kan äta?

Fullkorn är värsta hälsokosten! Som att käka sågspån, fast nyttigt. Mer fibrer än i en toarulle, typ.

• B-vitaminer: Energi som en duracellkanin!
• Mineraler: Stålmannen hade avundsjukt!
• Antioxidanter: Rostskydd för kroppen, liksom.

Glömde nästan: folat och vitamin E också. Helt galet nyttigt, alltså. Fullkorn är grejen. Punkt slut. Tänk dig en limpa fullkorn… Nu blev jag sugen.

Är det farligt att inte äta grönsaker?

Dimman ligger tät över åkern, en kall, fuktig morgon. Jag ser potatislandet, raderna sträcker sig ut i oändligheten, eller åtminstone så långt ögat når. Det är en tystnad här, bara vinden susar genom bladen på de få kvarvarande träden. En känsla av… saknad? Nej, inte saknad, men en längtan, en längtan efter… livskraft. Liksom jorden själv saknar de gröna skotten, de saftiga bladen.

Att inte äta grönsaker är farligt. Kroppen ropar efter näringsämnen, de färger som naturen målat i alla nyanser av grönt, rött, gult. Jag ser det framför mig, dessa färger, exploderar i en sallad, knapriga bönor, ljuvligt söta tomater. Mina fingrar längtar efter att få känna deras textur.

Hjärtat, det slår lite för snabbt, lite för oroligt. Det är som om kroppen viskar en varning, en tyst skrik. Utan grönsakerna, utan vitaminerna, mineralerna, fibrerna… vad blir vi då? Sköra, bleka… tomma skal.

Min mormor brukade säga att “en god måltid är som en målning, och grönsakerna är färgerna”. Hon målade sina måltider med så mycket kärlek, så mycket omsorg. Varje bit var en hyllning till livet. Och varje saknad bit, en liten död.

Tänk på det, de tre nävarna med grönsaker, två frukter. Enkla siffror, enkla regler, men så vitala. De är som små solstrålar, som tränger igenom dimman och lyser upp vägen.

• Hjärtsjukdomar
• Diabetes
• Cancer

De är inte bara mat, de är livets byggstenar. Och när vi undviker dem, undviker vi även det liv vi kunde ha levt. Ett liv fyllt av energi, av glädje, av… färg. En livfull målning, istället för en grå, blek skiss. Att skippa grönsakerna är att skippa en del av sig själv. Det är ett hål i själen, ett tomrum som skriker efter näring.

Vad bör man äta för att bli frisk?

Kycklingsoppa. Farmors. När jag var liten, feberfrossa. Vintern 2004. Låg i soffan. Täcken. Farmor kom med en skål. Ångande. Doften. Ingefära. Vitlök. Magiskt. Allt kändes bättre. Bättre än glass i alla fall. Mamma tjatade om frukt. Apelsiner. C-vitamin. Ville inte. Men soppan. Drack allt. Varm i magen. Somnade. Nästa dag, nästan frisk. Fortfarande svag. Men bättre. Farmor visste. Soppan, mer än bara mat. Kärlek. Trygghet.

• Kyckling – protein!
• Ingefära – antiinflammatoriskt!
• Vitlök – immunförsvar!
• Grönsaker – morötter, palsternacka, lök – vitaminer!

Farmors recept: Kyckling, morötter, palsternacka, lök, ingefära, vitlök, buljong, salt, peppar. Kokas länge. Serveras varm. Med kärlek. (Farmor hette Astrid, btw.) Hon bodde i Uppsala, Ekonomikumparken. Jag åkte dit varje vinterlov. Saknar henne. Och soppan.