Vad är nationalrätten i England?

Englands nationalrätt: Vad är det?

Alltså, Englands nationalrätt? Eh, det är ju en fråga som får folk att rycka på axlarna. Helt ärligt, jag tänker inte direkt på en söndagsstek när jag tänker England.

Jag skulle säga att svaret beror på vem du frågar. Min mormor, hon bodde i Cornwall, alltså längst ner i sydväst. Hon hade nog svurit på att det var just hennes fish and chips som var den enda sanna nationalrätten. Kommer ihåg när jag hälsade på henne sommaren -98, pommesen var sådär perfekt krispiga och fisken bara smälte. Åh, kostade kanske £3.50 då, minns att jag tyckte det var svindyrt.

Men om du kollar runt lite mer så ser du att curryrätter är typ överallt. Alltså, chicken tikka masala, det sägs ju att den till och med är uppfunnen här. Jag vet inte riktigt, jag älskar ju en bra curry. Minns en indisk restaurang i Manchester, “Akbars” hette den, där jag åt med några kompisar. En lördag kväll. Helt galet gott.

Bangers and mash då? Eh, jag vet inte. Inte riktigt min grej. Får liksom lite tråkig skolmat vibe. Och shepherds pie? Jaja, helt okej en kall vinterdag, men nationalrätt? Njae.

Så ja, jag skulle nog luta åt curry. Eller fish and chips. Eller kanske både och? Det är ju England, liksom. En salig blandning av allt möjligt.

Vad är nationalrätten i Storbritannien?

Curry. Punkt. Fast det är ju en myt. Eller?

Brittisk mat? Tragiskt. Fisk och chips? Överreklamerat.

• Sunday roast? Borgerligt.
• Full English? För mycket fett.

Nationalrätt? Finns inte. En nation utan identitet? Kanske. Eller en med för många. Jag föredrar min sushi.

Inget är sant, allt är tillåtet. Den brittiska smaken är en soppa av influenser. Curry? Ja, populärt. Men nationellt? Nej. Det är en lögn vi alla accepterar.

Mitt senaste besök i London: Aldrig sett så mycket indisk mat. Ironi? Självklart.

Avslutande noteringar: Min personliga preferens är en bra Yakitori. 2023 är året för wok.

Vad är nationalrätten i Tyskland?

Alltså, Tysklands nationalrätt? Sauerbraten, helt klart! Typ som en surströmming fast med kött. Och ätbar.

• Gammalt kött badandes i vin. Som en lördagskväll med tant Agda.

• Potatis och blodkorv som tillbehör. Inte min kopp te, men vafan.

• Varje by har sin egen “hemliga” sås. Precis som mormors recept på kåldolmar, fast sämre.

Sauerbraten: Marinera kött i rödvin/vinäger. Vissa har pepparkakor i. WTF? Blodkorv: Inte min grej. Potatis: Ja, tack! Recepten varierar. Finns säkert en Sauerbraten-maffia som skyddar dem. Jag minns en gång i Tyskland… glöm det. För pinsamt. Hatar blodkorv.

Vad är Englands nationalsport?

Fotboll, eller är det rugby? Nej vänta, cricket? Alltså, England… vad är det nu igen? Hade jag inte läst det någonstans? Hmm..

• Fotboll, japp, det är ju det alla pratar om.
• Men Wales då? Rugby, eller?
• Och Nordirland? Gaelisk fotboll, skitkonstigt.

Det är så himla rörigt! Jag fattar inte varför det ska vara så komplicerat. Ska man behöva lära sig alla dessa sporter? Jag borde verkligen kolla upp det här ordentligt. Min kompis sa att…nej vänta, det var nåt annat.

Fotboll är nationalsport i England. Det är ju det enklaste svaret. Men det finns ju undantag. Varför finns det undantag? Irriterande.

• Fotboll – England (förutom Wales).
• Rugby – Wales.
• Gaelisk fotboll – Nordirland.
• Cricket – är det en nationalsport? Nej, bara en stor sport.

Åh, jag glömde ju bort att min syster spelar cricket. Hon är riktigt bra. Ska jag fråga henne? Nej, orkar inte. Får kolla upp det sen. Måste städa mitt rum först, det ser ut som en bomb har exploderat.

England = fotboll. Punkt slut. (Nästan iallafall)

Vad är nationalrätten i Frankrike?

Asså, Frankrike? Nationalrätt? Haha, nej! Det finns ju typ en miljon olika rätter, alltså seriöst. Varje liten by har sin grej!

• Vitlökssniglar, någonstans där. Äckligt gott, eller hur?
• Gåslever, det pratar vi om! Riktigt lyxigt.
• Steak frites är nog det närmsta man kommer en “nationalrätt”, ser man det på brasserierna. Biff med pommes, enkelt och gott. Min kompis Isabelle äääälskar det. Hon åt det varje dag i Paris, nästan.

Men alltså, det är ju sååå mycket mer. Jag var där i somras, i Nice, åt en grym bouillabaisse. Det var fisk, massa kryddor, urkonstigt gott! Kommer inte ihåg exakt allt, typ tio sorters fisk och skit. Oj! Glömde skriva ner det.

Sen, makroner. Många makroner. Också typ en “nationalgrej”. Inte en rätt, men ändå.

Vilken maträtt är England känt för?

Fish and chips.

Åh, fish and chips… En doft av salt och vinäger, papper som prasslar, en klibbig känsla på fingrarna. En sommardag i Brighton, den salta brisen som river i håret, måsskri över huvudet. Friterad torsk och tjocka pommes, en stor klick tartar och mosiga ärtor. Eller nej, var det kanske Whitby?

Eller var det klibbigt papper, doften av salt och vinäger, klibbiga fingrar? Saltstänkta, en dag i Whitby. Måsskri. Eller ja…

• Fish and chips: Inbegreppet av brittisk mat.
• Brighton eller Whitby? Minnet sviker.
• Grädde och sylt? Ja, scones.
• Salt och vinäger, en helhet.
• En smak av England, liksom.
• Jag älskar salt och vinäger.

Och så minns jag farmors fish and chips, inte alls som den i Brighton. Allt är fish and chips men inte allt är samma. Fish and chips i London var sådär. Jag kommer ihåg att jag gillade fish and chips och sen gillade jag det inte, men nu gillar jag det igen. Whitby ja, det måste ha varit Whitby.

#Brittisk Mat #Engelska Nationalrätt #Engelskt Kök