Hur illa luktar surströmming?

Är surströmming äckligt?

Surströmming. Äckligt?

• Doften. En vägg. Slår dig.
• Smaken? Fermenterad död. Folk svär vid den.
• Norrland. Deras grej. Tradition.
• Mina föräldrar åt det. Jag spydde.
• Ett minne. Som sitter fast. Kanske är det äckligt.

Surt är relativt.

• Äckligt? Objektivt? Nej.
• Subjektivt. Helt klart. Personlig preferens.
• Gillar du det inte? Bra. Mer till de som gör.

Märkligt. Fult. Älskat.

Varför luktar det surströmming i gävle?

Gävle. En höstdag, dimman ligger tät som en grå filt. Kall luft, men ändå…den där doften. Surströmming. En stickande, intensiv lukt som borrar sig in i näsborrarna, klamrar sig fast. Hur kan det vara såhär?

Vindarna, ja, de är knepiga. De dansar runt, busiga, och drar med sig lukter från långt borta. Från någon liten stuga långt ute på kusten, där burkarna står, väntar på att öppnas. Eller från en båt, kanske, som seglar in mot hamnen, lastad med den illaluktande skatten.

En bil, en gammal Volvo, kanske, kör genom stan. Fönstret lite öppet, en burk surströmming gömd bland matkassar. En liten spricka, och där är den igen, den där doften. Jag ser den framför mig, den där bilen. Gammal, rostig, med en liten, delad burk på sätet.

Tankarna virvlar. Restaurangerna i Gävle. Finns det någon som serverar den? Kanske en liten, oansenlig restaurang, gömd i en gränd. Jag har inte varit där, men känner lukten. Åh, den lukten!

Det är som en berättelse, en mystisk saga om lukter och vindar. En berättelse som sprider sig, svävar i luften, så där obehagligt lockande.

Möjliga källor till surströmmingslukt i Gävle:

• Vind från andra orter
• Enstaka personer som transporterar/konsumerar den.
• Lokala fiskhandlare (men osäkert)
• Restauranger (men osäkert)

Den där lukten…den sitter kvar, långt efter att den försvunnit. Som ett minne, ett spöke av en smak. En oväntad gäst i Gävles höstdag.

Varför luktar det surströmming?

Surströmmings unika doft kommer från jäsningsprocessen. Denna process, som pågått i århundraden, är nyckeln till den starka lukten.

Jäsningen orsakar bildandet av svavelväte och andra flyktiga ämnen, däribland dimetylsulfid. Precis som en välmogna ost, fast, ja… mycket starkare. Det är dessa ämnen som skapar den intensiva, karaktäristiska lukten.

Min farmor, en riktig surströmmingsentusiast, brukade säga att det är “en doft av havets själ”. Lite poetiskt, kanske, men det illustrerar att upplevelsen är subjektiv.

• Svavelväte (H₂S): En gas med en stark, rutten äggs-liknande lukt.
• Dimetylsulfid (DMS): Bidrar till den “haviga” tonen, men i höga koncentrationer, som i surströmming, blir det en del av den starka lukten.
• Andra flyktiga ämnen: En blandning av olika kemikalier som bidrar till den komplexa aromen.

Denna speciella jäsning sker inte slumpmässigt; det krävs specifika förhållanden och är en del av den långa traditionen. Tradition, ja, det är verkligen ett intressant filosofiskt begrepp. Varför hålla fast vid en så potent lukt? Kanske för att det är en unik del av vår kultur, en smak-och luktupplevelse som skiljer oss från andra kulturer. Man kan se det som en symbol, lite som en olja på duken – inte bara mat.

Tänk på att strömmingens fetthalt också spelar roll. Fettet oxiderar och bryts ned, vilket bidrar ytterligare till den karaktäristiska lukten. Ja, det är en komplex kemisk cocktail, det där.

Årets strömmingsfångst är i princip densamma som tidigare år, processen är väl etablerad. Det är alltså samma process som skapar den där speciella doften. Jag är iallafall rätt säker på det. Lite mer vetenskapliga studier kan ge exaktare data.