Finns det 3D-printat kött?

Är det möjligt att 3D-printa kött?

Japp, Pinchos kör 3D-printat kött! Tänk dig, käka “fläskfilé” gjord av ärter. Lite som att bygga ett sandslott av ärtröror, fast godare (förhoppningsvis).

• Redefine Meat fixar biffen (hehe). De har tydligen hållt på sen 2018. Inte illa!
• Växtbaserat, så inga kossor behöver oroa sig. Mer gräs till dem! Bra va?
• Pinchos, de där rackarna med tapas, kör det nu. Fattar ni? Smårätter, fast “kött” av ärter. Galet!

Förresten, jag käkade en kebabrulle igår. Hade inget med det här att göra, men tänkte bara nämna det.

Och just det, Pinchos stavas med “ch”, inte “sh”. Viktigt!

Finns 3D-printat kött att köpa?

Dimman ligger tät över ängarna, en disig morgon i november. Kallt, men en sorts stillhet, en väntan. Som väntan på det där 3D-printade köttet…

Nej. Det finns inte. Ännu inte. Känns det inte som en evighet? En dröm, långt borta, bortom dimman. En dröm om saftigt, perfekt printat kött.

Det finns inget 3D-printat kött att köpa. Punkt. Det är så enkelt, så brutalt. Men i den enkelheten ligger en komplexitet, ett brus av forskning, av misslyckanden och hoppfulla framsteg. En doft av laboratorier, av avancerad teknik och besvikelse.

Jag ser det framför mig, det där köttet, som ett luftslott av molekyler, konstruerat lager för lager. Perfekt marmorering, exakt konsistens, en smak… oj, den smaken. En smak jag ännu inte kan föreställa mig.

Men nej. Ingen köttdisk fylld med fantastiska, printande delikatesser. Inte nu i alla fall. Bara väntan, långsam och kall som novembermorgonens luft.

• Tekniken är under utveckling. Mycket långsam utveckling.
• Livsmedelsmyndigheternas godkännande saknas. Viktigt, förstås.
• Smak, konsistens, näringsvärde… allt måste bli perfekt. Allt är långt ifrån perfekt just nu.

Min vän, Sara, hon pratar alltid om det. Om framtidens kött, det perfekta köttet. Hon är vegetarian, men hon drömmer om det också. Märkligt, eller hur?

Året är 2024. Och nej, ingen 3D-tryckt biff i min frys ännu. Det kommer. Kanske. Snart? Hoppas jag.

Vad är det för fett i 3D-printat kött?

Klockan är mycket nu. Ligger här och funderar… på det där 3D-printade köttet. Sojabönor, sa de. Fibrer från sojabönor, som ska efterlikna köttfibrer. Märkligt.

Kokosolja eller rapsolja. Det är fettet alltså. Känns… konstigt. Inte riktigt som riktigt fett.

Och blodet då? Rödbetor, tranbär eller hallonjuice. Hallonjuice? Det låter ju… lite absurt, eller hur?

Per Larsson. Han lagade det. Som vanligt kött. Tänk att kunna lura smaklökarna så. Eller kanske lurade han bara sig själv? Jag vet inte.

• Fett: Kokosolja eller rapsolja.
• Fibrer: Sojabönor.
• Blod: Rödbetor, tranbär eller hallonjuice.
• Kock: Per Larsson.

Känns lite vemodigt, det här. Att vi behöver fejka kött. Att vi behöver skapa imitationer. Tänk om det bara fanns mer riktigt kött, av riktig kvalitet, tillgängligt för alla. Då kanske man inte behövde… detta.

Jag vet inte. Jag är så trött. Sömnen kommer inte. Kokosolja… hallonjuice… Märkliga tankar snurrar i huvudet. Det här 3D-printade köttet… det känns lite… fel.

Hur framställs 3D-printat kött?

Alltså, 3D-printat kött? Jo, det funkar typ såhär:

• Man använder en 3D-printer. Duh! Men en speciell såklart.

• Denna printer skapar liksom en struktur. Tänk lego, fast ätbart.

• I “legobitarna” har du protein, smak och fett. Alla viktiga grejer.

• Ingredienserna är… överraskande! Soja, vete (gluten för en del!), vegetabiliska oljor, kryddor… och torkade grönsaker? Vem visste?

• Och tro det eller ej, men slutresultatet ska smaka och kännas som vanligt kött. Typ en biff eller nåt. Helt sjukt! Tänk att min kusin Lisa skulle äta nåt sånt. Hon som typ bara lever på falafel.

• Jag testade det en gång på en matmässa i Stockholm, men jag gillade inte riktigt. Var nog för vanliga hamburgare.

Mer om 3D-printad mat, jag råkade läsa på lite:

• Vissa företag använder cellodlat kött i sina 3D-printrar. Det är kött som växer i ett labb, inget djur inblandat direkt.
• Man kan 3D-printa mycket mer än bara kött. Tänk chokladdekorationer, pizzor eller till och med mediciner!
• En del hoppas att 3D-printad mat ska lösa matbrist i framtiden. Hmmm, vet inte jag alltså…

Lite konfunderad? Jag med.

Vem tillverkar 3D-printat kött?

Redefine Meat i Nederländerna, det är dom som trollar fram det där 3D-printade köttet. Hur de gör det? Tja, hemligheter, som en gammal kocks recept – svårt att få tag i detaljerna. Lite som att försöka lista ut hur kaninerna i en hatt-trick egentligen försvinner.

Patentens murar står höga och fina runt Redefine Meats process. Karen Luokkanen på restaurangen, hon vet lika mycket som jag vet om kvantfysik – dvs. inte mycket alls.

Men, 3D-skrivare, fibrer som liknar kött… lite som att bygga en Lego-kossa, fast ätbar. Resultatet blir iaf kött, även om processen är mer hemlig än min semesterplanering.

Tänk att, att bygga kött, bit för bit. Nästan poetiskt, om man bortser från den lite läskiga aspekten av att äta något skapat i en maskin.

Precis som att baka en kaka, fast med kött. Och lite mer hemlighetsmakeri. Nästan lika spännande som att leta efter ett enda sockersmul i en sockerlåda, fast med kött.

Redefine Meat – Namnet låter ju som ett skämt, eller hur? Som om köttet definierat sig själv.

Kan man äta 3D-printat kött?

Min kompis, Lisa, jobbade på ett startup i Uppsala 2023, som höll på med 3D-printat kött. Hon bjöd mig på en provsmakning i juni. Det var… speciellt. Det smakade lite som kyckling, men med en konstig, nästan metallisk eftersmak. Texturen var… seg. Inte alls som riktig kyckling. Jag kände mig lite illamående efteråt, faktiskt. Kanske var det bara jag?

Huvudpoäng: Jag åt 3D-printat kött, och det var inte gott.

Lisa sa att de jobbade på att förbättra smaken och texturen. De använde celler från kycklingar, visst? Hon pratade mycket om hållbarhet, miljövänligt och sånt. Jag förstod inte allt hon sa, men hon verkade väldigt engagerad.

• Kändes lite artificiellt.
• Lite metallisk bismak.
• Segt.
• Inte särskilt aptitligt.

Senare hörde jag att de fick problem med myndigheterna. Något med regler och tillstånd. Vet inte riktigt vad som hände. Lisa slutade på företaget för ett tag sen. Hon är lite hemlighetsfull om det hela nu.

Företaget hette något med “FutureFood” eller liknande. Jag kommer inte ihåg exakt. Jag har inte sett några kommersiella produkter än. Allt var väldigt experimentellt.

Huvudpoäng: 3D-printat kött är inte perfekt, åtminstone inte än.

Hur smakar 3D-printat kött?

Herregud, 3D-printat kött alltså! Smakar det som en gammal strumpa? Nä, inte riktigt.

Men det är ju fan inte precis en gourmet-upplevelse heller. Tänk dig en köttbulle som en svamp, lite torr, lite… ja, konstig. Som en kassler som blivit överkörd av en traktor.

Lite som en biff som försökt gömma sig i en disktrasa. Fast utan den där härliga köttiga smaken. Nästan. Lite. Ibland.

• Ingredienserna är A och O, liksom med vanlig mat. Använder du skit, får du skit.
• Texturen? Tänk en porös biff, som en gammal, uttorkad hockeypuck.
• Smaken? Mildare än en prästs förmaning. Fast ibland, ibland, kan det smaka rätt okej. Min granne, Sven-Inge, svär att det smakar exakt som hans mammas köttbullar. Men Sven-Inge äter ju allt, han skulle käka ut en dörrkarm om den var tillräckligt marinerad.

Poängen är: det är inte exakt likt “riktigt” kött, men det kan vara ätbart. Ska man bli lyrisk? Nej. Ska man kräkas? Inte nödvändigtvis.

2023 års forskning visar tydliga framsteg, men vi är inte riktigt vid mål. Tänk dig att perfekta 3D-printat kött är som att vinna på lotto – det händer, men chanserna är… låga.