Hur lång tid tog det att segla över Atlanten 1850?

hur lång tid tog det att segla över atlanten 1850: 4-7 veckor

Att korsa havet under mitten av artonhundratalet innebar en krävande färd för resenärerna. Förstå tidsperspektivet och de väderberoende hur lång tid tog det att segla över atlanten 1850 ger en djupare inblick i historiska utmaningar.

Hur lång tid tog det att segla över Atlanten 1850?

Att ta sig över havet under mitten av 1800-talet kunde kännas som en mindre evighet, och restiden varierade kraftigt eftersom den berodde helt på naturens nycker. Att segla över atlanten 1850 tog oftast mellan 7 och 9 veckor, vilket motsvarar cirka 50 till 60 dagar på öppet hav. För vissa resenärer blev dock färden betydligt mer utdragen än så.

Det kunde ta upp till 90 dagar innan fartyget slutligen nådde hamnen i New York om förhållandena var ogynnsamma. Denna enorma osäkerhet kring hur lång tid resan faktiskt tog under 1850-talet skapade en enorm mental påfrestning för de emigranter som packat ner hela sina liv i hopp om en nystart i Amerika. Tidshorisonten var helt enkelt omöjlig att förutspå innan man klev ombord.

När jag själv började gräva i gamla loggböcker och emigrantbrev slogs jag av hur fullständigt utlämnade människorna var till elementen. Min första tanke var att det måste ha funnits en fast tidtabell, men efter att ha läst dussintals personliga skildringar insåg jag mitt misstag. En familj kunde ha turen att få en smidig överfart på under 50 dagar, medan grannarna som reste veckan efter fastnade i stiltje och svalt på havet i tre månader. Det var ett rent lotteri där insatsen var ditt eget liv.

Väder, vind och de dolda hindren på emigrantresan till Amerika

Naturens krafter var den enskilt största faktorn bakom de långa och oförutsägbara restiderna under mitten av århundradet. Väder och vind styrde fartygets hastighet helt och hållet, och motvind eller svag vind förlängde resan avsevärt vilket tvingade besättningen att ständigt justera kursen. Stormar kunde tvinga fartygen att kryssa fram i zick-zack-mönster eller lägga bi i väntan på att vågorna skulle lägga sig.

Den så kallade västvinddriften på norra Atlanten innebar att fartygen som seglade västerut mot Amerika tvingades arbeta mot de dominerande vindriktningarna. Det är därför resa till amerika med segelfartyg 1850 nästan alltid tog mycket längre tid än hemresan österut. Detta geografiska faktum kom som en chock för många passagerare. De trodde felaktigt att vägen fram och tillbaka skulle ta lika lång tid.

Det var dock inte bara stormar som utgjorde ett hot mot tidsplanen under överfarten.

Total stiltje – när havet låg blankt som en spegel och seglen hängde slappa – kunde låsa ett fartyg på samma position i veckor. Men det fanns en ännu mer kritisk och oväntad flaskhals som ofta missas när man beräknar restiden till Amerika under denna era, och den handlar om själva startpunkten för resan. Detta dolda stopp stal mycket extra tid, vilket förklaras närmare i avsnittet om de europeiska resrutterna.

Segelfartyg kontra tidiga ångfartyg runt 1850

År 1850 befann sig sjöfarten i en spännande brytningstid där gammalt mötte nytt på världshaven. Runt 1850 började även de första segelriggade ångfartygen dyka upp på Atlanten, vilket gradvis kortade ner tiden för överfarten. Men trots denna tekniska revolution var rena segelfartyg fortfarande standard för flertalet emigranter som inte hade råd med de dyra ångbåtsbiljetterna.

Medan de lyckliga få som reste med tidiga transatlantiska ångfartyg kunde korsa havet på runt 11 till 14 dagar, fick den fattiga majoriteten finna sig i segelfartygens långsamma tempo. Den teknologiska klyftan var brutal. De tidiga ångbåtarna drogs med stora problem med kolåtgång och maskinhaverier, vilket gjorde att de även bar full segelrigg för säkerhets skull. Att lita helt på en maskin ansågs fortfarande vara ett vågspel.

Den utdragna resrutten från Skandinavien via Europa

Nu är vi framme vid det dolda hinder som jag nämnde tidigare, och som ofta fördubblade den totala restiden för nordiska resenärer. Resan från Skandinavien eller norra Europa innebar nämligen ofta ett stopp eller en längre färd via England eller Tyskland innan den egentliga Atlantöverfarten ens kunde börja. Den som räknade dagar på havet glömde ofta bort veckorna av väntan i hamnarna.

Emigranter från Sverige eller Norge tvingades först ta mindre kustfartyg till hamnar som Liverpool, Hamburg eller Bremen. Det var här som den verkliga friktionen uppstod. Det var inte ovanligt att man fick tillbringa allt från några dagar till tre veckor i stinkande, överfulla hamnkvarter i väntan på att det stora emigrantfartyget skulle lastas färdigt och få tillstånd att segla. Den totala tiden från det att man lämnade sitt hem i Skandinavien till dess att man satte foten på amerikansk mark landade därför sällan på under 80 till 100 dagar.

Det fanns dock stora skillnader i restid beroende på de ekonomiska förutsättningarna.

Jämförelse av restider över Atlanten runt 1850

Beroende på vilken typ av fartyg en passagerare hade råd med, och hur tursam man var med vädret, såg upplevelsen och restiden helt annorlunda ut under 1850-talet.

Standard Segelfartyg (Brigg/Bark)

1. Hundra procent utlämnat till vindens riktning och styrka
2. Upp till 90 dagar eller mer vid kraftig motvind och stiltje
3. 50 till 60 dagar (7-9 veckor) under normala väderförhållanden
4. Billigast biljettpris, det absolut vanligaste valet för fattiga emigranter

Tidigt Ångfartyg (Hjulångare/Propeller med hjälpsegel)

1. Kan drivas framåt i motvind men krävde enorma mängder kol
2. Stabilare tidsplan men maskinhaverier kunde tvinga fartyget att slå om till ren segling
3. 11 till 14 dagar, en dramatisk tidsbesparing jämfört med segel
4. Mycket dyra biljetter, exklusivt för post, lyxresenärer och rika köpmän

Familjen Anderssons långa resa från Småland: Från dröm till prövning

Karl och Stina Andersson, ett ungt bondepar från de småländska skogarna, bestämde sig våren 1850 för att sälja sin magra gård och söka lyckan i Minnesota. De packade sina få tillhörigheter i en träkista och var fyllda av hopp inför den stora resan, men de hade ingen aning om vilken fysisk och psykisk prövning som väntade dem på havet.

Deras första missbedömning handlade om rutten. De tog ett litet fraktfartyg från Göteborg som skulle ta dem till Liverpool, men på Nordsjön drabbades de av en våldsam storm. Fartyget tvingades söka nödhamn, och väl framme i England fick de vänta i 17 dagar i ett smutsigt hamnkvarter eftersom deras transatlantiska segelfartyg blivit försenat.

När de väl kom ut på Atlanten förvandlades resan till en mardröm av sjösjuka, instängdhet och enformig kost bestående av salt fläsk och hårt bröd. Efter fem veckor till sjöss drabbades skeppet av total stiltje strax utanför Newfoundlandsbankarna. Havet låg helt stilla i 12 dagar, seglen hängde livlösa och dricksvattnet i träfaten började ruttna och smaka avskyvärt.

Det var under dessa dygn som Stina insåg att den största utmaningen inte var stormarna, utan den tärande ovissheten om maten skulle räcka. Efter totalt 82 dagar på havet nådde de äntligen New Yorks hamn. De var utmärglade och svaga men tacksamma över att ha överlevt en resa som tog nästan tre veckor längre än beräknat.