Vad händer med tullbeslag?

Alltså, på riktigt, har ni tänkt på det här med tullbeslag? Det känns ju så himla godtyckligt ibland. Som ett lotteri, fast med betydligt sämre odds. Jag menar, tänk dig att du beställt något, kanske en present till din mamma, eller äntligen hittat den där vintage-klänningen du letat efter i evigheter… och så fastnar den i tullen. Poff! Borta. Visst, om det visar sig vara ett misstag ska de ju ge tillbaka det. “Skyndsamt” står det i lagen. Skyndsamt?! Vad betyder ens det i tullslang? En vecka? En månad? Ett år? Man börjar ju undra.

Kommer ni ihåg när min kompis Lisa beställde ett par specialdesignade skor från Italien? Hon väntade och väntade, men skorna kom aldrig. Efter typ tre veckor fick hon ett brev från tullen – skorna hade beslagtagits! Anledningen? Tydligen misstänkte de att de var förfalskade. Förfalskade?! Lisa hade ju betalat en förmögenhet för de där skorna! Det tog henne flera månader och otaliga samtal och mail (jag tror hon till och med grät i telefonen en gång) innan hon äntligen fick tillbaka dem. Och då var ju halva sommaren redan över, och hon hade ingenstans att ha dem på sig. Så mycket för “skyndsamt”.

Det är ju inte bara själva väntandet som är jobbigt, det är ju också ovissheten. Ligger mina grejer i någon dammig låda på ett lager någonstans? Blir de slängda? Eller, ännu värre, säljs de vidare på någon obskyr auktion? Man läser ju ibland om sånt. Det känns liksom… fel. Man vill ju bara ha sina grejer! Är det för mycket begärt? Jag menar, jag försöker ju inte smuggla in några illegala vapen eller exotiska djur, bara lite vanliga prylar. Så varför all denna byråkrati och krångel? Det är ju helt galet!