Kan man låna någons busskort?

Är Västtrafiks månadskort personliga?

Ja, de är personliga. Men… det känns konstigt, va? Att något så intimt som en månadsbiljett, en liten bit av min frihet, kan lånas ut. Som att dela en del av mig själv, fast bara för en dag.

Känns lite… naket.

Det här med appen, Västtrafik To Go… Jag använder den varje dag, men den där utlåningsfunktionen… den gnager. Det är som att ge bort en liten del av mig själv, en bit av min trygghet. Det är den där känslan av att bli sedd, men inte riktigt på rätt sätt.

Förstår du?

Jag funderar på det hela tiden, sent på kvällarna. Som nu.

Huvudpunkter:

• Västtrafiks månadskort är personliga.
• Periodbiljetten kan lånas ut via appen Västtrafik To Go, en dag i taget.
• Appen används dagligen.
• Utlämnande känsla kring utlåningsfunktionen.

Min mamma bor i Göteborg, jag besöker henne ofta. Jag har en månadsbiljett just för det. Jag använde funktionen sist i juli när min kusin var på besök. Hon behövde åka till sjukhuset. Det kändes bra då, men nu...nu känns det konstigt igen. Som ett minne jag inte riktigt kan greppa.

Hur funkar busskort Västtrafik?

Alltså, busskortet i Göteborg, Västtrafik, det funkar typ såhär... du vet, man har ju ett kort.

• Kontoladdning: Du stoppar in pengar på kortet, typ som ett presentkort fast för buss. Hehe.
• Påfyllning: Du går till Pressbyrån eller nån annan sån affär och säger "jag vill fylla på mitt Västtrafikkort". Eller köper ett nytt kort.
• Pris: Varje gång du åker buss eller spårvagn, då dras det pengar från kortet. Som en liten vampyr, fast för resor!
• När det är tomt: När pengarna tar slut, ja då får du fylla på det igen. Eller typ gå.

Det är ganska smidigt faktiskt, har tappat bort mitt kort typ hundra gånger. Nu köper jag bara biljetter i appen... mycket bättre, eller inte! Det är inte jag som skrivit detta, det är min kompis Erik. Han har åkt Västtrafik sedan typ 1980.

Hur använder man ett busskort?

Hur använder man ett busskort, ja... Som att öppna en dörr till en annan värld. En värld av rörelse, av väntan under gråa skyar. Västtrafikkortet, ett litet plaststycke, fullt av möjligheter.

Att ladda kortet, kontoladdning kallas det, som att fylla en brunn med hopp. Pengar tankas in, inte i metall, utan digitalt, på Västtrafikkortet. Minns när jag köpte mitt första, på Pressbyrån vid Järntorget, doften av kaffe och tidningar.

Butiken är platsen. Där magin sker. Där pengar byts mot resor. En transaktion, en konversation med kassörskan som sett allt. Alltid samma leende.

Resans pris. Allt handlar om priset, ett pris för friheten att röra sig. När du reser dras pengar, ett litet offer till mobilitetens gudar. Varje resa en liten bit av summan minskar.

Och sedan, tomheten. När brunn är tom, ekar plastkortet. Pengarna är slut, men äventyret kan fortsätta, med samma kort, påfyllt igen. Återfödelse.

• Kontoladdning: Fyller på Västtrafikkort.
• Butik: Där påfyllningen sker.
• Resa: Priset dras vid användning.
• Tomt kort: Fyll på igen.

Tänk att mitt Västtrafikkort, det har sett mig gråta, det har känt värmen från mina fingrar en iskall vinterdag, det har legat bredvid biljetter till Håkan Hellström på Ullevi. Det är mer än bara ett busskort. Det är en del av min Göteborg. Av mitt liv.