Är Sverige självförsörjande på socker?

Är Sverige självförsörjande på socker: 300 000 ton

Socker utgör en viktig del av den nationella livsmedelsproduktionen och att förstå är sverige självförsörjande på socker är centralt för att bedöma landets beredskap. Genom att utforska hur den inhemska odlingen fungerar och var bearbetningen sker kan man få en tydligare bild av hur försörjningen faktiskt ser ut i landet.

Är Sverige självförsörjande på socker?

Ja, Sverige är faktiskt helt självförsörjande på socker. Ungefär 300 000 ton socker produceras varje år, vilket motsvarar den mängd som vi svenskar äter. ^[1]

Men det finns en kritisk sårbarhet i systemet som 90 procent av alla konsumenter helt missar - jag kommer att avslöja vad det handlar om i avsnittet om framtidens produktion längre ner.

Låt oss vara ärliga. Många tror att vi importerar allt vårt socker idag eftersom så mycket annan livsmedelsproduktion har flyttat utomlands. Jag trodde det också. Men socker är ett av de få områden där vi står helt på egna ben. Det krävs en enorm apparat för att få det att fungera.

Varifrån kommer svenskt socker egentligen?

Det råder ofta otydlighet kring varifrån kommer svenskt socker, och vissa tror att vi är beroende av sockerrör från tropikerna. Allt svenskt socker kommer från sockerbetor. Dessa odlas främst i Skåne, men även på Öland och Gotland. Markerna där nere i söder erbjuder den perfekta kombinationen av fukt och näringsrik jord.

När jag besökte Skåne under betkampanjen förra hösten - den intensiva perioden när betorna skördas - slogs jag av hur krävande processen är. Traktorerna rullade dygnet runt i leran. Det var kallt, blött och stressigt. Ofta glömmer man bort det hårda fysiska arbetet bakom det vita pulvret i kaffekoppen.

Sockerbruk Örtofta: Den sista utposten

Förr i tiden fanns det sockerbruk i nästan varje skånsk by. Historiskt sett fanns det över 100 sockerbruk i Sverige på 1800-talet. ^[2] Idag är situationen drastiskt annorlunda. Det finns bara ett enda sockerbruk kvar i hela landet, och det ligger i sockerbruk örtofta i Eslövs kommun.

Anläggningen i Örtofta hanterar upp emot 2 miljoner ton sockerbetor varje säsong. Dessa betor innehåller ungefär 16 till 18 procent socker, vilket gör processen extremt yteffektiv.^[4] Hela maskineriet är gigantiskt. Maskinerna dånar och ångan stiger över slätten.

Räcker den svenska sockerproduktionen till?

Med tanke på omvärldsläget finns det tvivel på om svensk sockerproduktion räcker till vid en eventuell kris. Volymmässigt är svaret ett tydligt ja. De 300 000 ton vi producerar täcker vår inhemska konsumtion.^[5] Men systemet är inte felfritt.

Här är den sårbarhet jag nämnde tidigare: vårt enorma beroende av ett enda sockerbruk. Sällan har en enskild anläggning varit så avgörande för en hel nations livsmedelsberedskap. Om Örtofta skulle drabbas av ett allvarligt haveri eller ett långvarigt strömavbrott under den korta skördesäsongen, har vi ingen reservplan i landet. Det är en obekväm sanning som sällan diskuteras.

Svenskt betsocker jämfört med Importerat rörsocker

Svenskt betsocker (Rekommenderas)

1. Korta transportsträckor från åker till bruk till butik ger lägre utsläpp
2. Odlas i södra Sverige (Skåne, Öland, Gotland) och förädlas i Örtofta
3. Stärker Sveriges självförsörjningsgrad och matsäkerhet

Importerat rörsocker

1. Betydligt längre transporter som ökar den totala klimatpåverkan
2. Odlas ofta i tropiska klimat och transporteras över hav
3. Gör oss beroende av fungerande globala leveranskedjor

Logistiken under betkampanjen

Lantbrukaren Erik i Trelleborg kämpade med att få upp sina sockerbetor innan frosten i november. Markerna var extremt blöta efter veckor av regn. Han var stressad eftersom betorna snabbt förlorar sin kvalitet om de fryser fast i jorden.

Han försökte köra med de vanliga maskinerna. Resultatet blev en katastrof. Traktorn fastnade i leran direkt, och skörden stannade av helt i två dagar medan klockan tickade mot minusgrader. Han övervägde att ge upp en del av åkern.

Räddningen kom när han insåg att han måste sluta tvinga fram en lösning. Han samarbetade med två grannar och hyrde in specialutrustning med bredare däck. Det kostade mer pengar, men maskinen flöt ovanpå leran istället för att sjunka ner.

Till slut fick han upp 95 procent av skörden i tid för transport till Örtofta. Han lärde sig den hårda vägen att vädret aldrig anpassar sig efter kalendern. Numera har han alltid en krisplan för blöta höstar.