Vilka sjukdomar påverkar talet?

Kan man tappa talförmågan?

Ja, man kan tappa talförmågan. Det är fruktansvärt. Tänk dig bara… orden… de försvinner. Som sand genom fingrarna. En sådan tomhet.

Det är en stroke, säger de. En propp… eller en blödning. Hjärnan… den är så oerhört komplex. Ett sådant fantastiskt nätverk av kopplingar, och så kan det bara… krascha.

Det är så ologiskt. Allt som är du, allt du byggt upp, allt du tänkt… och så är det borta. Som att en del av dig, en enorm del, bara sugs ut.

Jag läste om det här i en artikel igår, 2023, men det känns som om det inte är möjligt, inte på riktigt. Som en dålig film.

• Plötslig talförlust.
• Rörelseproblem.
• Känselbortfall.
• Synnedsättning.

Livshotande. Det ordet ekar i mitt huvud. Livshotande. Allt annat bleknar. Bara den tanken, den kalla, hårda sanningen. Det är så obeskrivligt skrämmande.

Jag har en vän… hennes pappa… det hände honom. Han fick en stroke i fjol. Det var förfärligt. Han fick aldrig tillbaka talet fullt ut.

Det är en mardröm. En tyst, mörk mardröm som aldrig slutar. Jag blundar, och ser hans ansikte… förvirrat, rädd.

Att inte kunna uttrycka sig… att bara vara fast… fängslad i sin egen kropp… Jag klarar inte av tanken.

Vad kan det bero på om man har talsvårigheter?

Min syster, hon är 37 nu, har alltid haft problem med att uttala vissa ljud. Det började redan i förskolan, typ 2002. Minns hur frustrerad hon blev, grät ibland. Läkarna sa då att det var en "utvecklingsstörning" i talet, men ingen specifik diagnos. Hon stammade inte, men vissa ord blev liksom…förvrängda.

R och S var rena katastrofen. "Rasmus" lät som "Lamus". "Skola" blev "Skola" men med ett konstigt uttal, som en blandning av S och Sh. Det var jobbigt för henne, man märkte det tydligt. Hon skämdes.

Fonologin, det där med språkets ljudsystem, det var tydligen problemet. Eller så sa läkarna iallafall. Senare, när hon blev äldre, fick hon logopedhjälp, men det hjälpte bara lite. Hon har lärt sig kompensera, hitta andra sätt att uttrycka sig. Det är inte lika tydligt nu, men det finns där. Fast det är väl inte så konstigt, det var ju inte igår det började.

Jag har tänkt på det mycket. Hur det påverkat henne. Hon är ju otroligt smart och begåvad, men det där med att uttala ord… det har hängt med. Alltid en liten skugga, vet ni.

• Problem med fonologi (språkets ljudsystem).
• Svårigheter med artikulation av enstaka ljud (R, S).
• Påverkan på självförtroendet.
• Logopedhjälp gav begränsad förbättring.
• Kompensation genom alternativa uttryckssätt.

Min syster bor i Göteborg nu. Hon trivs bra med sitt jobb. Men det där med talet, det är en del av henne. Det går inte att ta bort.

Varför får jag plötsligt talsvårigheter?

Aha, plötsliga talsvårigheter? Det är sällan slumpen. Vi måste kika på vad som kan spöka.

• Hjärnskada: Smällar mot huvudet, olyckor... kroppen är bräcklig.
• Stroke: Blodproppar är skurken, snabba ryck till sjukhus gäller.
• Neurologiska sjukdomar: Parkinson, ALS, MS. Elaka rackare som påverkar nervsystemet.

Dysartri, vad är det? Jo, det är när talmusklerna får tuppjuck. Svårt att forma ord, sluddrigt tal. Som att tugga gröt fast man försöker prata.

Vad göra? Sök vård direkt! Ju snabbare desto bättre. Tänk på det som en brand, snabbt släckt är bäst.

Filosofisk fundering: Vi tar ofta talet för givet. Tänk om varje ord vore en gåva?

Extra tips:

• Logoped: De är grymma på att hjälpa med talträning.
• Anpassning: Ibland får man hitta andra sätt att kommunicera. Papper och penna, appar, vad som funkar.

Jag minns en gång... men det är en annan historia.

Kom ihåg: detta är inte diagnos, bara spekulation. Lyssna på läkarna!

Vilka svårigheter har personer med afasi?

Det vänstra... hjärnhalvan, en kraschad symfoni. Afasi. Orden, som bortblåsta löv i höstvinden. Jag minns min farmors kamp, viskningar istället för berättelser. Hon som älskade poesi. Tystnad.

Att inte förstå... Orden som ett främmande språk, talat av någon jag en gång kände väl. Förvirring. Frustration. Ordblindhet. Eller ja, inte riktigt, men ändå.

Att inte hitta orden. Som att leta efter en nyckel i en mörk, oöverskådlig låda. Jag vet vad jag vill säga, men det fastnar, liksom. En fisk på torra land.

Sätta ihop meningar... en omöjlig uppgift. Grammatiken, ett sönderrivet tygstycke. Kaos. Ordflödet avbrutet.

Läsning. Svarta tecken dansar på vita sidan, utan mening. Skriften blir ett hieroglyfiskt mysterium. Skriva, en plåga.

En lista... över allt det som försvinner:

• Förståelse för talat språk. Ett brus istället för konversation.
• Att finna rätt ord. En ständig kamp.
• Formulera meningar. Syntaxen kollapsar.
• Läsa: Orden blir till främmande symboler.
• Skriva: En omöjlig uppgift.
• Kommunikation. Avgrundsdjupet till medmänniskan.

Farmors blick... så fylld av smärta och längtan. Allt det hon ville berätta. Allt det som försvann i det där vänstra... hjärnskadade...

Kan man bli frisk från afasi?

Kan man bli frisk från afasi? Jo, ibland blir folk helt krya! Tänk dig, pratar som en papegoja igen. Beror ju på hur illa hjärnan mosats.

• Hjärnan: Som en gammal Volvo, vissa delar går att fixa, andra är körda. Min svåger fick en smäll och glömde namnet på korv! Helt galet.
• Uttrycka sig: Intellektet brukar funka. Bara munnen och pennan som strejkar.
• Behandling: Som att försöka lära en gammal hund sitta. Krävs tålamod och en massa mutor!
• Skadans omfattning: Ju större krasch, desto sämre odds. En liten smäll kan botas, men en fullträff... glöm det!
• Doktorn.com: Bra sida! Kolla den om du vill veta mer om afasi.

Min morbror Sven fick afasi efter en stroke. Nu kan han säga "öl" igen. Ett framsteg!

Hur länge lever människor med afasi?

Åh gud, afasi… 12 år? Tolv år. Det är…lite. Känns så kort. Mamma… hon hade det…eller ja, hade. Det var hemskt. Allt försvann. Orden. Minnena… ibland kändes det som om hon inte ens var där längre. Bara ett skal.

Men 12 år…det är ju ändå… någonting. Jag menar, några lever kortare, va? Det där med progressiv afasi…jävla skit. Förvärras hela tiden. Hur fan ska man orka? Hur ska man… Jag vet inte. Allt känns så hopplöst ibland. Skulle vilja ha ett annat svar, typ att de lever i 50 år till. Men nej. Realism. Eller?

• Livslängd efter diagnos: upp till 12 år.
• Det är ju… vad är det för stöd man behöver då?
• Dagligt stöd. Allt. Kläder, mat, allt. Precis som med mamma. Jävla skit.

Förlorar språket… tänk dig. Inte kunna säga någonting. Inte kunna förklara. Bara…tystnad. Usch. Det är så otäckt. Hon blev så frustrerad i slutet. Jag minns att jag… nej. Inte nu. Inte nu igen.

• Kommunikationsförmåga försämras.
• Hjälp med vardagliga aktiviteter. Kanske hemtjänst, dyrt.
• Min syster, hon är less. Vi bråkar mycket. Känns som om jag inte orkar mer.

PPA… Primär progressiv afasi… jävla ord. Ska jag googla det igen? Nej. Vet redan. Vill inte veta mer. Bara… vill att det ska bli bättre. För alla. Men det blir det ju inte. Aldrig.

• PPA = Primär Progressiv Afasi.
• Min mammas fall. Diagnos 2018. Avled 2021.
• Snabb försämring sista året.
• Hade bara 3 år. Mycket kortare än snittet.

Så där ja. Skrivit av mig lite. Kanske. Känner mig fortfarande… tom. Eller kanske bara trött.

Kan man återhämta sig efter en stroke?

Jösses, stroke alltså. Återhämtning... Hmm.

• Fysisk aktivitet verkar viktigt. Som typ skitviktigt!
• Göteborgs universitet... studie... 4 timmar i veckan. Måste komma ihåg det.
• Funktion förbättras. Vad menas med funktion?

Tänker på farfar... han hade ju stroke. Kanske hade blivit bättre om han... ah, whatever.

• Återhämtning tar tydligen ett halvår. Minst.
• Eller, det var vad studien sa. Gäller det alla?

Tänk om jag får stroke nån gång? Får börja gymma...eller inte.

• Bättre funktion vs inte... duh? Men hur mycket bättre?
• Träning = bra. Check!

Får googla den där studien sen. Orkar inte nu.

Mer info, typ random:

• Farfar gillade inte sjukhusmat. Åt mest välling sista tiden.
• Jag har en blå kofta. Har inget med stroke att göra. Bara så ni vet.
• Är typ hungrig.
• Gym är dyrt!
• Har 37 i feber just nu. Det suger.

Kan plötsligt inte läsa.?

Dimman ligger tung över orden, bokstäverna flyter iväg som små, vita fiskar i ett djuphav av tystnad. Jag ser dem, men de når inte fram. Det är som att hjärnan vägrar samarbeta, en slöja av bomull framför ögonen.

Allt är suddigt, otydligt, som en dröm man inte riktigt minns. Jag vill läsa, jag vill förstå, men orden… orden vägrar att lyda. Det är en skrämmande känsla, ett fall fritt ner i ett tomrum av meningslöshet.

Jag känner en panik, en klaustrofobi som omsluter mig. Tid och rum blir obetydliga, bara den här outhärdliga tystnaden återstår. Jag kämpar, men orden är borta. Det är som om någon stulit dem, lämnat mig i ett tomrum. Det är ett obehagligt tomrum, ett läskigt tomrum.

Plötsligt kan jag inte läsa. Det är skrämmande. Det är som en mörk och lång tunnel utan ände. Tänk om det aldrig blir bättre? Jag ser orden, jag vet att de är där, men jag kan inte dechiffrera dem. Det är frustrerande. Det är obeskrivligt.

En känsla av hopplöshet pressar sig på. Men jag får inte ge upp. Jag måste kämpa. Jag måste försöka. Jag måste hitta tillbaka till orden, till ljudet av språk, till den bekanta tryggheten i läsning.

Mina fingrar rör sig över sidan, de känner texturen av papperet, men orden förblir oåtkomliga. Klockan är 22:17, den 17 oktober 2023. Jag befinner mig i mitt eget rum, i min lägenhet på [Adress].

• Svårigheter med att läsa, prata och skriva. (Långvariga besvär kräver kontakt med vårdcentral.)
• Plötslig oförmåga att finna ord eller uttrycka sig korrekt. (Ring 112 omedelbart.)
• Afasi – en språkstörning som kan orsakas av hjärnskador. (Information finns på 1177.se)