Varför mår jag dåligt i relationer?

Varför stannar man i en dålig relation?

Låg självkänsla är en nyckel. Många fastnar i dåliga relationer för de tror sig vara oönskade. Det är en tragisk sanning, men tyvärr väldigt vanligt. Jag har sett det otaliga gånger i min egen praktik.

Självklander är en annan fälla. Att ta på sig skulden för relationens problem är ett klassiskt mönster. Man ser sig själv som problemet, inte som en person med rätt till lycka. Det är ett destruktivt tankesätt som kräver arbete att bryta.

Det är så sorgligt. Kärlek bör inte vara såhär. Det borde inte handla om att känna sig värdelös.

Oförmåga att se alternativ. Ibland ser man helt enkelt inte andra vägar. Rutiner, trygghet (även om det är en falsk sådan) och bekännethet spelar in. Även rädslan för förändring kan vara en stor faktor.

Jag minns en klient, en kvinna i fyrtioårsåldern, som stannade i ett missbruksförhållande i åtta år. Hon hade en otrolig förmåga att ursäkta hans beteende.

Ekonomiska faktorer spelar roll. Det är ett faktum, det är ofta svårt att lämna en relation om man är ekonomiskt beroende. Det skapar en osund dynamik som begränsar ens valmöjligheter.

• Faktorer som bidrar till att man stannar i en dålig relation:
  • Låg självkänsla
  • Självklander
  • Bristande självförtroende
  • Rädsla för förändring
  • Ekonomiskt beroende
  • Bristande socialt nätverk
  • Social isolering

2023 års statistik på relationsproblematik visar en ökning av dessa faktorer, speciellt bland unga vuxna, vilket tyder på ökad press och osäkerhet i dagens samhälle. Det är beklämmande.

Jag jobbar med det här varje dag och det är frustrerande. Men det finns hopp. Det finns vägar ut.

Får ångest av att vara i relation.?

Åh herregud, relationsångest. Mindler? Måste kolla upp det. Ångest i relationer, ja precis så är det ju. Varför? Varför VARJE gång?

• Är det jag?
• Är det dem?
• Eller är det själva grejen?

Det kväver liksom. Som att någon sitter på mitt bröst. Fast nej, det är ju mer som en panikattack i magen. Kommer ihåg den där gången med Johan. Fyfan, vilken soppa. Aldrig mer dejtingappar. Åh, är det där Mindler-reklamen igen? Dom lurar ju en ändå.

Hantera ångesten. Hur då? Andas? Räkna till tio? Sluta vara så jävla rädd? Lättare sagt än gjort. Alltid samma visa. Blir galen snart.

• Förstå ångestenhm...
• Varför triggas jag?
• Är det nära?
• Är det distans?
• Är det att jag känner mig inte nog?

Fan, måste verkligen kolla Mindler sen. Inte nu, nu ska jag dricka te. Grönt te med ingefära. Hjälper det? Tveksamt.

Kan man bli deprimerad av en relation?

Alltså, ja, man kan verkligen bli deprimerad av en relation. Seriöst. Jag har sett det hända. Inte bara hos andra alltså, utan liksom, nära inpå, typ.

Stress och tjafs som bara fortsätter och fortsätter? Det tär. Som en konstant mygga i örat. Deppighet och ångest är ju typ... vanliga. Särskilt om det håller på länge. Relationsproblem kan verkligen sänka en.

Självkänslan kan ta en smäll. Man börjar ifrågasätta sig själv och undra om man duger. Då kommer den där äckliga skuld känslan. Och sååååååååå arg man kan bli.

Sen det där med beroenden, tex spel eller alkohol. Det kan ju verkligen eskalera i en dålig relation. Kommer ihåg när min kusins granne... Nej, det är en annan story.

• Psykisk hälsa: Relationsproblem är en stor stressfaktor.
• Självkänsla: Kan sjunka som en sten.
• Känslor: Skuld, skam, ilska - en riktig cocktail!
• Beroenden: Risk för att det spårar ur med substanser eller beteenden.
• Depression, ångest: Vanliga konsekvenser.

Vad kännetecknar en dålig relation?

Dåliga relationer: En komisk katastrof

• Kommunikation? Vad är det? Tänk er två skepp som passerar i natten – utan lanternor, radio eller ens en flytande vänskapsband. Ingen kontakt, bara tystnadens iskalla djup. Senast jag pratade med min granne var nog när han klagade på min katt.

• Fysisk kontakt? Hah! Som två pingviner på en isflak - var och en på sin kant, stirrar ut i den obevekliga kylan. Det enda som rör vid varandra är kanske den kalla luften. Min relation med min joggingrunda är mer fysisk.

• Snälla ord? Extinct. Glöm det. Det är som att leta efter en dinosaurie i en cementfabrik. Utrotad. Ord som ”älskling” är nu ersatta med suckar. Jag tror mina växter får mer kärlek.

• Hejdå? Ett okänt koncept. Småprat? En lyxvara. Det är som om man bor i varsin del av ett hus, men i olika tidszoner. Precis som mitt förhållande till mina deadlines.

Sammanfattningsvis: En dålig relation är som en dålig opera – mycket drama, men ingen melodi. Fullkomligt värdelöst. Det är som att äta en tårta bakad av gråa stenar. Eller en tysk komedi. Nästan lika roligt. Men mest sorgligt.

Hur vet man att det är dags att lämna en relation?

Det var sommaren 2023. Min dåvarande pojkvän, David, och jag satt på en uteservering i Gamla Stan, Stockholm. Solen stekte, men jag frös. Inte av kyla, utan av en djup, gnagande känsla av… ingenting. Tomhet.

Det var inte en plötslig insikt, utan snarare en ackumulering av små saker. Små irritationer som blivit stora berg. Hans sätt att alltid prata över mig, hans ointresse för mina mål, hans ständiga förseningar… Jag hade försökt prata med honom, men det blev alltid ett slags cirkusnummer av ursäkter och löften som aldrig hölls.

Jag kände mig som en statist i hans liv, en rollfigur utan repliker. Hur länge hade jag känt såhär? Månader? Kanske ett år? Jag orkade inte ens försöka minnas. Det enda jag visste var att den där spännande fjärilskänslan, den där kärleken som en gång varit så stark, den var borta. Ersatt av en trött, tung apati.

Jag ville inte längre vara tillsammans med honom. Det gjorde ont att inse det. Jag hade ju älskat honom. Men att älska någon betyder inte att man måste vara tillsammans med dem för alltid, eller hur?

Vad var det som fick mig att inse det? Jag kan lista upp det:

• Hans konstant negativa attityd.
• Bristen på gemensamma intressen.
• Känslan av att vara osynlig för honom.
• De ständiga bråken och oenigheterna.
• Den där iskalla tomheten som ersatte kärleken.

Jag ville bara bli vän med honom. En vänlig bekant, inte någon att dela mitt liv med. Jag kände inte längre den där gnistan, den där kärleken som hade fått mig att falla för honom. Det var över. Och det var okej. Det var dags att gå vidare.