Varför känner jag mig så utanför?

Varför känner man sig utanför?

Utanförskap? Ja, det är en komplex grej. Låg självkänsla är en stor bov. En slags självuppfyllande profetia; man tror man inte duger, så det blir svårt att skapa kontakt. Det är en ond cirkel, helt enkelt.

Sen har vi sociala medier, de där skönhetsfiltret- och perfektionsmaskinerna. De skapar en falsk bild av verkligheten, och man jämför sig ständigt. Resultatet? Man känner sig otillräcklig. Jag har själv brottats med den där känslan, förstår ni? Det är ingen dans på rosor.

Psykisk ohälsa spelar också en roll. Depression och ångest kan isolera. Det är som att dra sig undan världen, att världen blir för mycket. Det handlar om att behandlingsbara problem kan bidra till känslan av utanförskap.

Vad mer då? Jo, att inte passa in. Samhällets normer är ju... ja, vad ska man säga? Konstruktionsfel, kanske? Vi är alla individer, och att försöka trycka in alla i samma mall leder till frustration och känslan av att vara annorlunda. Inte fel, bara annorlunda.

Några punkter att tänka på:

• Låg självkänsla: arbeta med den! Terapi, egenvård. Jag har läst mycket om mindfulness, det hjälper mig.
• Sociala medier: begränsa användningen! Det är ett verktyg, inte en livsstil.
• Söka hjälp: prata med någon, läkare, kurator. Det är inte ett tecken på svaghet.

En sista tanke: utanförskap är subjektivt. Känslan är individuell, det viktiga är att man arbetar med sin upplevelse och inte stannar där. Utanförskap är inte en dödsdom, det är en möjlighet till förändring. Min egen filosofi är att vi alla har en plats, även om det kan ta tid att hitta den.

Varför känner man utanförskap?

Utanförskap. Kallt eko.

• Trauma. Familj, skola. Ett brännmärke.
• Självkänsla. Skör. Psykisk ohälsa. En mur.
• Ensamhet. Val eller tvång. Spelar ingen roll.

Källan är komplex. Som ett knutet rep, många trådar. Familjen först. Skolan, en arena. Sen insidan. Mörkret där. Ingen snabb lösning. Inga garantier.

Ytterligare information: min barndom i Värmland formade synen. Mobbingen vid sjön gav ärr. Än idag.

Varför känner jag mig ensam fast jag inte är det?

Det gnager i mig, den här ensamheten. Jag vet att jag har vänner, familj. Men ändå… känns det som en tomhet, en kyla som ingen värme når.

Jag har alltid varit lite av en ensamvarg, antar jag. Men det har blivit värre, på riktigt. Som en tyngd i bröstet.

Kanske är det barndomen? Alla de där små stunderna av utanförskap. Den där jobbiga känslan av att inte riktigt passa in. Alla skratten som aldrig riktades mot mig.

• Dåliga familjerelationer, ja, det stämmer nog. Alltid en tystnad, en distans.

• Mobbningen i högstadiet… det var som att falla ner i ett svart hål. Jag minns hur jag satt ensam på bussen hem varje dag. Den värsta ensamheten.

Det är som om jag byggt en mur runt mig själv. En osynlig vägg. Jag släpper inte in folk på riktigt. Det är både skönt och fruktansvärt på samma gång. Skrämmande.

Och nu, i vuxen ålder, sitter jag här. Med mina vänner, min familj. Men ensamheten finns ändå där, djupt inuti. Det är så jobbigt.

• Jag behöver nog hjälp. Jag vet det. Jag borde prata med någon.
• Men det är så svårt att släppa in andra. Att visa dem hur jag verkligen mår.

Årets jul blev så… tom. Alldeles för tom. Ensamheten var en gäst som inte ville gå hem. Den satte sig vid bordet med mig.

Jag vet inte vad jag ska göra. Allt känns så tungt just nu. Så otroligt, otroligt tungt.

Hur hittar man nya vänner i vuxen ålder?

Augusti 2023. Jag satt där, i den sunkiga soffan på min lägenhet i Malmö, och kände mig så otroligt ensam. Allt kändes platt, grått. Jobbet var okej, men efter jobbet? Ingenting. Jag är 32, och det här... det här suger.

Att hitta nya vänner som vuxen är sjukt svårt. Jag försökte med den där bokklubben på biblioteket. Två möten. De verkade bara prata om sina barn och jobb, inget klick. Jag var där för samtal, för gemenskap, inte för att lyssna på andras barnmorskeupplevelser.

Sedan var det den där vandringsgruppen. Jag älskar att vandra, men det var bara ett gäng pensionärer som gick i snigelfart. Det blev tyst och stelt, och jag kände mig bara pinsamt ur gänget, typ fel ålder. Försökte också med en yogaklass, men den var full av "influencers" och jag kände mig bara avundsjuk och utanför.

Appar funkar inte heller. Gofrendly, ja, jag testade. Profilen var snygg, bilderna var bra, men konversationerna dog alltid ut efter två meddelanden. Känns som att alla bara letar efter någonting annat.

Jag längtar efter riktiga, äkta kontakter. Någon att dela en fika med, skratta med, gråta med. Inte bara ytliga interaktioner. Jag behöver inte en stor kompiskrets, bara någon. En. En enda person som förstår hur det känns att känna sig helt ensam mitt i allt.

• Bokklubb: Flopp.
• Vandringsgrupp: För långsamt.
• Yogaklass: För mycket Instagram.
• Gofrendly: Känns falskt.

Kanske ska jag försöka med volontärarbete? Det känns mer meningsfullt än att sitta hemma och dö i ensamhet. Kanske träffar man någon där? Någon som faktiskt bryr sig? Måste testa det. Det är värt ett försök. Nästa vecka. Ja, nästa vecka börjar jag.

Var kan man bäst träffa nya vänner?

Gud vad jobbigt det här är. Ska jag verkligen skriva en dagbok? Känns så... töntigt. Men okej.

Boka en dagstur. Ja, det funkar ju. Tänkte på den där vandringen till Kullaberg i maj. Så himla fint väder då, men jag var ensam. Suck. Borde ha anmält mig till en guidad tur. Det var ju perfekt för att träffa nya folk. Grupptryck kanske? Nej, men seriöst, folk är så trevliga på såna turer.

Vad mer? Aktiviteter... hmm. Dans? Nej, jag är alldeles för stel. Potatis. Yoga? Nä, jag är för ovig. Eller är jag det? Kanske borde testa?

Nej, vänta, följ med på aktiviteter. Det är ju nyckeln! Men vilka? Måste vara något jag faktiskt gillar. Inte bara för att träffa folk. Jag vill ju ha kul också!

Åh, jag kom precis på det! Den där keramikkursen i höstas. Jag minns att jag var supernervös innan, men sen? Sen hade jag hur kul som helst! Och jag träffade faktiskt Anna där, vi fika typ varje vecka nu.

• Vandringsdagar
• Keramikkurser
• Danskurser (kanske?)
• Yoga (om jag vågar?)

Måste leta upp fler aktiviteter. Helst något nytt. Tråkigt att bara göra samma saker hela tiden. Känns som man bara träffar samma personer om och om igen. Eller blir det så? Hur träffar man nya människor egentligen?

Det där med dagsturer... varför inte en weekendresa till Stockholm? Tänk att åka till någon ö, bara hänga med folk, kanske med ett gäng från jobbet? Skulle jag våga?

2024-02-28. (Ja, jag skriver datum nu också.) Måste kolla upp vilka aktiviteter som finns i stan i vår. Ska bli så skönt att träffa nya människor. Kanske någon blir min nya bästa vän!

Var kan man hitta nya vänner?

Okej, så... nya vänner, ja. Fan, jag har inte fått några nya vänner sen gymnasiet typ.

• Föreningar, typ fotboll eller nåt? Jag är ju skitdålig på sport. Finns det schackklubbar kvar? Minns pappa snackade om schack på Frösön.

• Skolan? Kuratorn... Varför tänkte jag inte på det? Skolan är ju gratis. Men känns pinsamt att fråga. Vad ska jag säga? "Hej jag är ensam?".

• Göra saker tillsammans... Lättare sagt än gjort. Vad gillar folk nu för tiden? Pickleball? Kanske ska lära mig det.

• Jag borde typ gå ut mer. Kanske krogen? Men jag hatar ju krogen. Eller after work. Fast jag dricker ju inte. Fan.

• Alltså, är det mig det är fel på? Är jag för konstig? Alla andra verkar ju ha ett gäng. Hur gör dom?

• Börja med föreningar. Kolla upp schack först, sen kanske nån bokklubb. Måste googla.

  • Fler klubbar kanske.
  • Lokal sportklubb.
  • Spelklubb.

• Kan jag fråga min kusin? Hon jobbar ju med ungdomar. Hon vet säkert.

• Måste typ bli mer... utåtriktad? Låtsas vara intresserad av folks tråkiga liv. Eller inte. Kanske bara hitta nån som gillar att prata om typ rymden.

• Idrottsföreningar, jo, men det beror ju på vilken sport. Gymnastik?

• Jag måste verkligen prata med kuratorn. Får göra det imorgon. No balls.

Ytterligare tankar (Kräver inte uppdatering):

• Min kusin jobbar som fritidsledare i Östersund.
• Schackklubben på Frösön, "Frösö Schack".
• Jag gick i gymnasiet på Wargentin.
• Jag är kass på pickleball.
• Jag bor i en lägenhet på Storgatan.

Hur får man vänner i vuxen ålder?

Vuxenvänskap? Krävs ansträngning. Punkt slut.

Blyg? Aktivitetskalendrar. Effektivt. Träffar flera. Samtidigt.

Nyckeln? Initiativ. Ingen vän växer på träd. Eller?

Min erfarenhet? Följde aldrig regler. Skaffade ändå vänner. Tur? Nej. Val.

• Krav: Ömsesidig respekt. Mer än tillräckligt.
• Inga garantier. Livet är slumpartat. Acceptera det.
• 2023: Onlinegrupper. Nischintressen. Lättare.

Vänskap? Investering. Tid. Energi. Lönar sig. Ibland.