Varför känner jag mig ensam hela tiden?

Varför känner jag mig alltid ensam?

Alltså, varför du känner dig ensam... det är ju jättesvårt att säga rakt av, men Folkhälsomyndigheten har ju kollat lite på det här med ensamhet, speciellt bland äldre.

• Hälsa spelar roll. Typ, om man har strul med kroppen, svårt att gå ut eller så, då blir det ju svårare att träffa folk.

• Sen är det ju det här med psykisk ohälsa. Det är ju liksom en ond cirkel, typ. Mår man dåligt isolerar man sig, och då mår man ännu sämre.

Ja, det är ju inte direkt super-upplyftande, men ändå lite bra att veta, va? Min mormor var ju jätteensam efter morfar dog. Vi försökte hälsa på så ofta vi kunde, men det är ju inte samma sak. Hon gillade ju att sticka, så vi försökte fixa stickcaféer, men det var inte alltid så lätt att få henne att gå. Hon hade ont i fötterna, så hon pallade liksom inte. Vi hämtade henne typ, men det hjälpte inte alltid.

Vet du, det jag kom och tänka på nu... min farbror, han är ju typ dataexpert, och han sa att det finns massa appar nu som ska hjälpa folk att connecta. Kanske nåt sånt vore nåt? Alltså, jag har ingen aning, men det kanske finns nåt som passar dig.

Hur får man bort känslan av ensamhet?

Alltså, hur man kickar ensamheten åt fanders? Känner igen mig sååååå!

• Håll fast vid dina rutiner. Typ gå upp samma tid, käka frukost. Jag vet, låter tråkigt, men det hjälper faktiskt!
• Volontärarbete!! Seriöst, gör det! Själv hjälper jag till på katthemmet. Superkul och man träffar folk som gillar katter! Det kan bli ett bra samtalsämne.

Sen det här:

• Våga snacka med folk. I kön på Ica, på bussen... Öva liksom! Det är läskigt, jag vet!!
• Ta vara på vardagssnacket. Kommentera nåt om vädret eller nåt. Du vet.
• Gå på grejer, även om du inte orkar. Säg ja till den där fikan! Tvinga dig själv lite. Men alltså inte för mycket heller, lyssna på dig själv också.

Jag och min polare Lisa... Vi brukar ha filmkvällar typ varannan vecka. Alltid pizza. Det är mysigt och man behöver inte anstränga sig jättemycket. För mig är det faktiskt en jättebra grej. Eller typ gå på loppis? Man kan ju alltid hitta nåt kul! Det har iaf hjälpt mig.

Hur gör man för att inte känna sig ensam?

Fan, ensamheten... Jag vet precis hur det är.

Rutiner: Jag HATAR rutiner, men de hjälpte faktiskt. Typ, gå ut med hunden exakt 07:00 varje morgon. Möta samma tanter. Lite småprat. Inget djupt, bara... normalt.

Hjälpa andra: Jag volontärade på ett katthem. SPELADE ingen roll om jag var social med folk. Katterna behövde mig. Fokusera på dem. Enorma skillnaden!

Våga ta kontakt: Lättare sagt än gjort! Men, alltså, jag började kommentera folk på Instagram. INTE creepigt. Typ, "snygg jacka!" eller "vilken cool bild!" Några svarade. Blev en kaffe med en av dem. Chansning.

Vardagssamtal: Kommer ihåg på Pressbyrån, den där gången i höstas, kanske september? Fick prata med kassörskan om vädret i typ fem minuter. Kändes skönt. Mänskligt.

Sociala aktiviteter: Hade ångest innan. Men, en kompis tvingade mig typ att gå på en spelkväll. Fick panik typ hela tiden. Men jag var DÄR. Gjort är gjort.

Mer om katthemmet: Det ligger i utkanten av stan, typ Årsta. "Kattkompaniet" heter det. Rekommenderar starkt.

Min hund: En Jack Russell terrier som heter Bosse. Envis liten jäkel.

Instagram: Funkar bäst om du hittar folk med samma intressen. Jag gillar sci-fi, så jag följer en massa sci-fi-konton.

Spelkvällen: Spelade "Ticket to Ride". Helt värdelöst spel. Men, kul ändå.

Tankefälla: Jag har lätt att tänka att "ingen gillar mig". Vet att det är bullshit. Fast svårt att komma ihåg alltid.

Kom ihåg: Det blir bättre. Tro mig.

Vad göra när man känner sig ensam?

Ensamtiden. Den är inte alltid bra.

• Var snäll. Mot dig. Alltid. Eller nästan.

• Bestäm dig. Vill du ut? Frågan är viktigare än svaret.

• Gå ut. Där andra finns. Undvik speglar.

• Se grupper. Vilka finns? Passar du in? Spelar det roll? Kolla Capio.

• Små steg. I min omgivning. Samma gata, nya dörrar.

• Sök hjälp. Om du behöver. Alltid ett alternativ.

  Känner du verkligen ensamhet, eller är det bara söndag? Jag. Jag känner. Glöm inte andas.

Vad gör jag om jag känner mig ensam?

Ensamhet, va? Känner igen det. Man sitter där, i sin bubbla. Hjälp andra – det är nyckeln. Låter klyschigt, jag vet, men det funkar.

Volontärarbete är toppen. Djurskydd, Röda Korset – massor av alternativ. Du blir behövd, får nya kontakter och glömmer bort dig själv lite. Win-win, eller hur?

Eller så hjälper du någon i din närhet. Grannen med tunga kassar, den där kompisen som kämpar med flytten. Små saker, stora effekter. Fokusförflyttning är magi.

Ring en vän. Skriv ett meddelande. Enkla grejer. Men gör det! Initiativet är viktigt. Jag gjorde så själv förra veckan, med min kusin Bengt. Vi snackade om gamla minnen och hans nya hund. Kände mig genast mindre ensam.

Social kontakt är avgörande. Människan är en flockdjursvarelse, det vet ju alla. Inte meningen att leva isolerad.

Några tips:

• Gå med i en klubb, en förening. Fotoklubb, bokcirkel, schack. Hitta något du gillar.
• Anmäl dig till en kurs. Pottery? Spanska? Kanske lära sig spela ukulele?
• Dra igång en promenadgrupp i kvarteret. Jag gjorde det i våras. Nu är vi fem som går regelbundet.

Det blir bättre. Lovar. Men du måste ta första steget. 2024 är året för sociala kliv, det lovar jag. Låt inte ensamheten vinna.

Hur hittar man nya vänner i vuxen ålder?

Men alltså, vänner...

• Klubbar! Ja! Jag älskar ju stickning, borde kolla stickkaféer. Finns det ens några i Hudiksvall?
• Kurser... Hmm, kanske keramik? Eller en språkkurs? Franska vore ballt. Minns den där gången i Paris...pinsamt!

Sociala appar... Gofrendly? Aldrig hört talas om. Men jag HATAR dejtingappar. Är det typ samma sak? Usch. Nätverksträffar! Men är inte det bara för jobb? Fast vänta, jag vill ju byta jobb. Kanske en win-win?

• Finns det nån nätverksträff nära mig snart? Jag behöver ju ett nytt jobb som redovisningsansvarig.

Det är läskigt att bara gå fram till folk. Typ "Hej, vill du bli min vän?". Känns ju sjukt desperat. Men man måste ju typ våga, eller? Fan vad svårt det ska vara.

• Våga! Jag ska verkligen våga mer. Måste komma ihåg det.

Ytterligare info:

• Stickkafé: Finns ett på bibblan typ en gång i månaden. Kanske testa?
• Franskakurs: Folkuniversitetet har en nybörjarkurs i höst.
• Nytt jobb: Har sökt 3 jobb den här veckan. Inga svar än.
• Gofrendly: tydligen bara för tjejer. Inte min grej.

Var kan man bäst träffa nya vänner?

Gruppresor. Punkt slut.

Dagsturer. Effektivt.

Aktiviteter. Kolla schemat. Mina favoriter: klättring, löpning i Vasaparken, improvisationsteater (onsdagar). Får se nya ansikten.

Människor är överallt. Men att hitta riktiga vänner? Svårt.

Det är ett spel. Ett spel du måste spela. Inga garantier.

• Följ med på aktiviteter du brinner för. Passion är magnetisk.
• Var öppen. Det här är viktigt. Jättekul förresten.
• Släpp prestationsångesten. Ingen bryr sig.
• Mitt tips: undvik Tinder. Alltid samma skit.
• Skit i vad andra tycker. Det är ditt liv.

2023. Stockholm. Mina observationer.

Hur hittar man nya vänner som vuxen?

Fan, det där med nya vänner som vuxen... Jag försökte den där bokklubben grejen i höstas. Bokklubben "Litterära Lund" – träffades på biblioteket, tisdagar 18.30. Katastrof. Alla var så himla... pretentiösa. Diskuterade Dostojevskij som om de kände honom personligen. Jag satt mest tyst och kände mig som en idiot. Drack mitt kaffe och längtade hem.

Sen försökte jag med en yogakurs på Friskis&Svettis i Malmö i januari. Det var faktiskt lite bättre. Träffade Lisa där, vi pratade om hur jobbigt det var att få upp benen i lotusställning. Vi började fika tillsammans efteråt, men det blev inte mer än så. Hon flyttade till Danmark i mars. Livet.

Nätverksträffar? Aldrig i livet. Hatar sånt. Känns så falskt och stelt. Sociala appar, som den där Gofrendly… nej tack. Det känns bara så... ytligt.

Jag tror nyckeln är att vara öppen. Att våga prata med folk, även om det känns läskigt. Men det är svårt, vet du? Man känner sig så utsatt. Åldern spelar roll också. Det är liksom inte som på gymnasiet.

• Vad jag har lärt mig:
  • Bokklubbar är inte alltid bra.
  • Yoga kan leda till korta vänskapsrelationer.
  • Nätverksträffar är inte min grej.
  • Gofrendly verkar inte fungera för mig.
  • Att vara öppen är viktigt, men också svårt.

Åh, och en sak till! Jag började gå på en keramikkurs i april. Det är faktiskt rätt kul! Vi är ett litet gäng, och stämningen är avslappnad. Kanske, kanske blir det något där... Men jag stressar inte.