Varför är min treåring så arg?

Hur hanterar man trotsig som 3-åring?

Usch, treåring. Elias, min son, är en explosion. Idag var det katastrof med sockersöndag. Han SKREK. Nej, VRÄKTE sig. Över en liten, pytteliten, chokladbit. Jag försökte “ge ord åt känslorna”, som den där sidan sa. Men det hjälpte typ noll.

• Känslor? Han var arg, jättearg.
• Jag var typ ledsen. Och irriterad. Kändes som jag misslyckades.

Senare ritade han. Blev stolt över sin teckning, visade den glatt. Då funkade det ju. Men chokladbiten? Glöm det. Ska jag muta med godis? Känns fel.

Det där med att “ge ord åt känslorna”, ja, det är bra teori. Men praktiskt? Ibland är det omöjligt. Vad säger man ens? “Du är jättearg för att du inte fick mer choklad”? Låter så… mesigt. Kanske jag ska testa andra grejer.

• Börja med fler förklaringar? “Det var bara en liten bit kvar, vi äter mer imorgon”. Kanske tydligare?
• Mer fokus på belöningar, istället för bara att fokusera på negativa känslor? Typ positiv förstärkning. Blev ju glad för teckningen.

Vad ska man göra? Jag är så trött. Kanske jag behöver mer kaffe. Eller en chokladbit. Nej, då får Elias bara mer att skrika över. Åh, jag vet inte.

Mer konkret information: Elias är 3 år och 4 månader, vi bor i Stockholm. Han går på förskolan “Solstrålen”. Den här “Barnavårdsföreningen”-sida, den var ok. Men lite för teoretisk. Behöver mer praktiska tips. Tips som funkar NU. Inte bara massa filosofi.

Hur är en typisk treåring?

Här kommer en liten spaning om treåringar, lite som en kråka betraktar ett glänsande föremål.

• Språket blomstrar: Treåringen är ingen tyst mus längre! Orden flödar, meningarna blir längre och mer komplexa. Hen kan föra en dialog, även om den ibland spårar ur i fantasivärldar.

• Regler är intressanta…ibland: Jodå, treåringen förstår regler. Men att följa dem? Det är en helt annan femma. Eget tycke går ofta före. En liten rebell med andra ord. Jag minns min kusin – hon skulle bara rita på väggen. “Mamma sa inte att jag INTE fick!”

• Självständigheten testas: “Själv vill jag!” är ett vanligt mantra. Treåringen vill göra allt själv, även om det tar tre gånger så lång tid och resultatet blir…intressant.

• Tänkandet utvecklas: Fantasi och verklighet blandas friskt. Hen kan lösa enklare problem, men logiken är inte alltid vattentät. Varför inte bygga ett torn av skor? Varför inte?

• Lite mer info, bara sådär: Treåringars ordförråd brukar ligga runt 200-300 ord. Och trots att de är mer självständiga behöver de fortfarande mycket närhet och trygghet. Att läsa böcker tillsammans är guld värt!

Hur bemöter man ett 3-års trots?

Alltså, 3-årstrots… Hujedamej! Minns när Lisa var tre, rena rama… katastrofen.

• Benämn känslorna. Jaja, lättare sagt än gjort. “Jag ser att du är vansinnigt förbannad för att legot inte sitter ihop, älskling.” Fast, funkar det?

• Bekräfta ilskan. Seriöst? Ska jag hålla med om att bilen är idiotisk? Men okej, “Ja, bilen är dum. Den vill INTE åka nedför rampen. URKUL!”

• Avledning. Glöm det. Lisa genomskådade den direkt. Men… ibland funkar det om man är snabb. Som en ninja.

• Skoja? Med en treåring i affekt? Risken finns att man får en smäll. Fast ibland, ibland funkar det. Men det beror på dagsformen. Typ, “Hahahaha! Titta! Du är en arg liten apa!” Kanske inte så smart…

• Dra dig undan? Alltså, lämna dem ensamma med raseriet? BVC-Elvis, du är galen! Fast… kanske… ibland… Hon kanske lugnar ner sig snabbare utan mig? Måste testa det igen.

Alltså, varför är det så svårt? Är det jag som gör fel? Tänk om jag bara är för trött? Kanske borde sluta med det där extrajobbet på Espresso House. Fast då har jag inte råd med den där resan till Gotland med Erik… Jaja, fokus. Treåringstrots. Kaffe. Fokus på barnet, inte kaffet. Eller? Kanske båda?

Tillägg:

• Lisa fyller 6 i september.
• Jag jobbar extra 10 timmar i veckan på Espresso House.
• Gotlandsresan är i augusti, hyrd stuga i Visby.
• Elvis är min BVC-sköterskas namn. Underligt namn.
• Min sambo Erik jobbar som snickare.
• Jag fyller 35 i juli.

Är trots normalt för en 3-åring?

Dimmiga morgonsolstrålar letar sig in genom fönstret, dansar på dammpartiklarna i luften. Tre år. Min lilla Elias, tre år gammal. Den åldern då trots blommar som en vild ros, vacker men taggig.

Nej. Ett litet, men så kraftfullt ord. Nej till gröten, nej till jackan, nej till att gå och lägga sig. Nej, nej, nej. En symfoni av nej, som ekar i hela huset. En liten rebell, min Elias. Han kämpar för sin självständighet.

En oändlig kamp om viljan. En kraftmätning mellan oss, förälder och barn. Trötthet. En djup, gnagande trötthet. Men också en underbar, förvånad glädje. Att se den lilla människan växa, bli sin egen. Att se den där envisheten, den glöd i ögonen.

Han kämpar med hela sin lilla kropp. Små händer som klamrar sig fast. En envis mun som säger nej. Det är trots, det är utveckling. Det är livet, rått och naket. Jag ser det i hans små, runda kinder.

En blandning av ilska och sorg, kanske. En explosiv blandning, som kan få honom att gråta, skrika, stampa i golvet. Eller skratta, plötsligt, lika intensivt. En berg-och-dalbana av känslor.

• Trots är normalt för en treåring. Det är en del av deras utveckling.
• Det är en fas. Den kommer att passera.
• Det handlar om självständighet. Att de lär sig att navigera sina egna känslor och vilja.
• Det kräver tålamod. Mycket, mycket tålamod. Från oss föräldrar.

Och en massa kärlek. En oändlig källa av kärlek. För att hantera hans utbrott. För att se skönheten i hans små uppror. För att han är Elias, min fantastiska, trotsiga treåring.

Den söta doften av kaffe hänger kvar i luften. Solen värmer lite mer nu. Jag hör Elias skratta. Det var ett “nej” till gröten, men ett “ja” till att leka med bilarna. Livet med en treåring är ett äventyr, ett stort, vackert, kaotiskt äventyr.

Hur hanterar man trotsig som 3-åring?

Min treåring, Leo, vägrade helt sonika att äta sin middag den 17 maj 2024. Pasta med köttfärssås, hans favorit! Det blev ett himla liv. Han skrek, sparkade, slängde mat överallt. Jag blev så fruktansvärt frustrerad. Kände mig totalt hjälplös, som att ingenting fungerade. Allt blev bara värre. Han ville ha glass. Glass kl 18.00! Nej. Han skrek ännu högre. Jag höll på att explodera.

Sen, plötsligt, såg jag tårarna i hans ögon. Han var ledsen, så otroligt ledsen. Inte bara arg. Jag satte mig bredvid honom på golvet, mitt i kaoset. Allt klibbigt mat överallt. Jag kramade honom. Sa att jag förstod att han var arg och ledsen. Att det var jobbigt när man inte fick det som man ville. Han lugnade sig sakta. Han ville ha en kram. Han lugnade sig sen efter en stund. Jag erbjöd honom ett glas vatten.

Det viktigaste var att ge honom ord för känslorna. Inte bara de negativa, utan också att bekräfta hans positiva känslor. Det är jätteviktigt. Inte skälla, bara förstå. Senare på kvällen, när han var lugn, byggde vi ett torn med klossar. Han var så stolt när det stod klart, och det gjorde mig stolt över honom.

• Namn: Leo (pseudonym)
• Datum: 17 maj 2024
• Ålder: 3 år
• Känslor: Frustration, hjälplöshet, ilska, empati, stolthet.
• Strategi: Bekräfta känslor, ge ord, fysisk närhet. Avleda.
• Resultat: Lugnare barn, förståelse för hans behov.

Leo var väldigt trött. Det var därför han blev så arg. Det inser jag nu. Började även tänka på att kanske lägga honom lite tidigare nästa gång.

Hur är en typisk treåring?

Treåringar. Mini-människor.

• Självständighet, typ. Går på toa. Klär på sig (ibland). Pratar. Mycket.

• Regler? Ja, nej, kanske. Förstår dem. Ignorerar dem. Beror på humöret. Eller lusten. Min brorsdotter, tre år, total kaos.

• Fantasin? Full fart. Levande. Överväldigande. Verkligheten och sagorna blandas. Allt är möjligt. Det är fantastiskt. Eller jobbigt. Beror på perspektivet.

• Språket? Explosion. Ord, meningar, frågor. Enorma framsteg. Men logiken? Nja. “Jag är en elefant som flyger till månen.” Inget konstigt.

• Logik? En annan dag. Konsekvenstänkande? Nästa år. Det är så det är. Acceptans är nyckeln.

2023-data: Enligt SCB är medelhöjden för en treårig flicka 95cm och pojke 97cm. Vikten? Varierar. Beroende på gener och matvanor.

Treåringar är en paradox. Sova? En kamp. Äta? En annan. Men de är underbara. Ibland. Eller? Kanske.

När är trotsåldern som värst?

Nio år. En ålder av mörka moln och solglimtar. En liten människa, så enormt stor i sin inre värld. Jag ser honom, min brorson Elias, nio år, springa genom höstlöven, ett virrvarr av röda, gula och bruna toner. Känslorna stormar inuti honom, lika vilda som vinden som rycker i hans jacka.

Det är en tid av gränslös energi, en kraftfull ström av känslor som ibland översvämmar. En våg av trots, av behov att kontrollera, att förstå, att bli sedd. Han kämpar mot sin egen osäkerhet, mot en värld som känns allt för stor och komplicerad. Precis som den där hösten, när vinden är kall och bladen faller, känslan av att tappa fotfästet.

Nio år. En ålder av paradoxer. Han vill vara stor, men är liten. Han vill vara självständig, men behöver trygghet. Han vill passa in, men kämpar mot kraven. Denna konflikt, denna inre strid, är roten till trotsen, till de utbrott som ibland känns så överväldigande.

Det är en kamp om kontroll. En kamp om platsen i familjen, i skolan, bland kompisarna. En kamp för att förstå sin egen plats i den ständigt växande världen.

Tänk dig en berg-och-dalbana av känslor: höga toppar av glädje, djupa dalar av frustration. Den känslan av att inte räcka till, att inte bli förstådd, att bli osynlig, trots att ens inre värld är så full av liv.

• Känslomässig berg-och-dalbana: extrema glädje- och ledsna stunder.
• Behov av kontroll: vill styra situationer.
• Osäkerhet: stark önskan om tillhörighet.
• Snabb utveckling: världen växer snabbt och blir mer komplex.

Elias, med sina nio år, kämpar med all sin kraft. Han behöver kärlek, förståelse och en trygg ram. Han behöver hjälp att navigera denna storm av känslor, att hitta sin väg i den stora, komplicerade världen. Han behöver tid, tålamod och den trygga famnen hos de vuxna som älskar honom. Åren går fort. Denna höst är snart över.

Hur överlever man 3 års trots?

Tre år med trots… gud, vad jag längtar tills det är över. Elias, min son, han är… intensiv. Som en liten vulkan, alltid redo att explodera.

• Sätt ord på känslorna? Ja, men det funkar inte alltid. “Du är arg” får bara fler vrål.

• Bekräfta ilskan? “Den dumma stöveln…” Nej, det där sa jag en gång, aldrig mer! Kändes helt fel.

• Avleda? Fungerar ibland, med bilarna. Ibland inte alls. Han blir bara ännu mer frustrerad då.

Igår var det katastrof. Legohuset, raserat. Skrik. Gråt. Mitt tålamod? Nästan slut. Jag tog en kopp te, försökte andas. Allt var kaos.

Ska jag bara hålla mig borta? Men hur länge? Och vad händer när han behöver tröst? Är det bättre att vara där, eller försvinner det bara mer energi? Känner mig så otillräcklig.

Viktigaste: Andas. Ska försöka minnas det, i alla fall. Te, lugn musik, och ta en paus. Jag behöver det också. 2023 är ett tufft år, det här med trots.

Listor! Jag behöver listor:

• Mer tålamod
• Mer te
• Mer paus
• Mindfulness-app (får ladda ner en)
• Stärka relationen med Elias. Det är ju det viktigaste, trots allt.

Åh, och idag var det glass till lunch. Det blev lugnare då. Men kanske inte en lösning på lång sikt? Nej, absolut inte. Men idag funkade det. Han var nöjd. Jag var nöjd.

• Tips för mig: Mer glass? Nej! (Skämt åsido, måste hitta andra lösningar.)
• Tips för andra: Hitta era lösningar. Det finns ingen magisk formel.

Måste komma ihåg att skriva ner mer konkreta tips senare, det här blev rörigt.

Hur hanterar man ett 3-årings utbrott?

Usch, 3-åringen igen! Totalt kaos. Känns som det är konstant drama. Ska jag försöka ignorera? Men han skriker ju så högt! Grannarna… Nej, lugn. Andas.

• Lugn. Jaja, lättare sagt än gjort. Men måste försöka. Annars blir jag galen!
• Fysisk närhet? Ibland funkar det, ibland inte. Beror helt på humöret. Idag? Vet inte.
• Sen ska man prata. Lugnt? Haha. Efteråt. “Vad hände?” Som om jag fattar!

Hur var det nu med de där reglerna? Har jag för många? För få? Jättemycket jobb, det här med rutiner. Han är ju en liten tornado.

Förebyggande! Det är ju nyckeln. Men vad gör jag?

• Tydliga regler. Check. Eller? Skulle behöva skriva ner dem… igen.
• Konsekventa rutiner. Det där med läggdags är en kamp. Varje. Enskild. Kväll.
• Valmöjligheter. Ja, det brukar funka. “Vill du ha blå eller grön skål?” Låter så fånigt men…
• Sömn och mat. Ja, det där är ju det allra viktigaste. Han äter fortfarande dåligt. Ska kolla upp bra recept. Känns som jag misslyckas totalt.

Åh nej, där kom han igen. Snart 2024… Ska ringa mamma och be henne om tips.

• Hon pratade om någon bok om trotsiga 3-åringar. Måste googla den.
• Hon sa också något om en föräldragrupp. Det skulle kanske hjälpa?

Känns hopplöst ibland. Men jag älskar honom ju. Det är det som håller mig igång.

Hur ska man agera när barn får utbrott?

Okej, alltså utbrott… Jobbigt! Min brorson, han får värsta raserianfallen ibland. Vi försöker typ… andas! Lugna ner oss själva först, annars smittar det av sig.

Förebygga är bäst. Märker man att det börjar byggas upp, typ att han gnäller eller blir tyst, då försöker vi avleda.

• Avledning: Typ, “Titta en hund!” Eller “Vill du hjälpa mig med det här istället?” Funkar ibland.
• Förberedelse: Om vi ska nånstans som kan vara jobbigt, typ affären, så berättar vi exakt vad som ska hända. Inga överraskningar!

Under själva utbrottet? Phu…

• Lugn & kort: Prat inte en massa! Typ, “Jag förstår att du är arg”. Korta meningar!!
• Fysisk kontakt: Ibland vill han bara kramas. Ibland funkar det inte alls.
• Leda bort: Kan funka. Ta honom därifrån. Helst utan att tjafsa.

Efteråt? Inget skäll! Typ, “Nu är det över”. Sen pratar vi lite om det när han lugnat ner sig helt.

Viktigt: Alla barn är olika! Det som funkar för min brorson funkar kanske inte alls för din. Var konsekvent. Och kom ihåg att du behöver en kaffe sen! 😉