Vad är kriterierna för att få diagnosen substansbrukssyndrom enligt DSM-5?

7 se

DSM-5 diagnostiserar substansbrukssyndrom vid fortsatt substansanvändning trots negativa konsekvenser. Detta inkluderar sociala problem, övergivande av aktiviteter och riskfyllt bruk, även om fysiska eller psykiska problem uppstår.

Kommentar 0 gillar

Substansbrukssyndrom enligt DSM-5: En djupare inblick i kriterierna

Substansbrukssyndrom, tidigare känt som substansmissbruk och beroende, är en komplex psykiatrisk diagnos som beskrivs i Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, femte utgåvan (DSM-5). Det handlar om ett maladaptivt mönster av substansanvändning som leder till betydande problem eller lidande. Till skillnad från tidigare versioner av DSM kombinerar DSM-5 nu “substansmissbruk” och “substansberoende” till en enda diagnos: substansbrukssyndrom.

Vad definierar substansbrukssyndrom enligt DSM-5?

Kärnan i diagnosen är fortsatt substansanvändning trots tydliga negativa konsekvenser. Det är alltså inte enbart mängden substans som konsumeras, utan framför allt hur användningen påverkar individens liv negativt.

DSM-5 specificerar elva olika kriterier, och för att få diagnosen substansbrukssyndrom måste individen uppfylla minst två av dessa kriterier under en period av 12 månader. Svårighetsgraden av syndromet kategoriseras sedan baserat på antalet uppfyllda kriterier:

  • Mild: 2-3 kriterier uppfyllda
  • Måttlig: 4-5 kriterier uppfyllda
  • Svår: 6 eller fler kriterier uppfyllda

De elva kriterierna för substansbrukssyndrom i DSM-5:

Det är viktigt att komma ihåg att dessa kriterier måste vara kliniskt signifikanta och leda till betydande problem eller lidande för individen.

  1. Intag av substansen i större mängder eller under en längre tid än avsett: Individen konsumerar mer av substansen eller gör det under en längre period än vad hen ursprungligen tänkt sig.
  2. Återkommande önskan om att minska eller kontrollera substansbruket, men misslyckas: Individen har vid upprepade tillfällen försökt sluta eller minska sitt substansbruk, men utan att lyckas.
  3. Mycket tid läggs på att få tag på substansen, använda den eller återhämta sig från dess effekter: Individens liv kretsar i hög grad kring substansen. Mycket tid går åt att söka efter den, använda den och sedan återhämta sig från ruset eller baksmällan.
  4. Sug efter substansen (craving): Individen upplever ett starkt sug eller tvång att använda substansen.
  5. Återkommande substansbruk som leder till misslyckande att fullgöra viktiga skyldigheter i arbetet, skolan eller hemmet: Substansbruket påverkar individens förmåga att fungera i vardagen. Hen kan exempelvis missa arbete, skola eller andra viktiga åtaganden.
  6. Fortsatt substansbruk trots återkommande sociala eller mellanmänskliga problem orsakade eller förvärrade av substansen: Individen fortsätter att använda substansen trots att det orsakar problem i relationer med familj, vänner eller partner.
  7. Viktiga sociala, yrkesmässiga eller fritidsaktiviteter överges eller minskas på grund av substansbruket: Individen ger upp eller minskar sitt engagemang i aktiviteter som tidigare var viktiga för hen, på grund av sitt substansbruk.
  8. Återkommande substansbruk i situationer där det är fysiskt riskfyllt: Individen använder substansen i situationer där det är farligt, exempelvis vid bilkörning eller hantering av maskiner.
  9. Fortsatt substansbruk trots vetskap om att man har ett fysiskt eller psykiskt problem som troligen orsakats eller förvärrats av substansen: Individen fortsätter att använda substansen trots att hen vet att det förvärrar hälsoproblem eller psykiska besvär.
  10. Toleransutveckling: Individen behöver öka dosen av substansen för att uppnå samma effekt, eller upplever en minskad effekt vid fortsatt användning av samma dos.
  11. Abstinenssymtom: Individen upplever obehagliga fysiska eller psykiska symtom när hen slutar eller minskar sitt substansbruk.

Vikten av professionell bedömning

Diagnostiseringen av substansbrukssyndrom ska alltid göras av en legitimerad vårdpersonal, såsom läkare eller psykolog. Självdiagnostisering kan vara missvisande och potentiellt skadlig. En professionell bedömning kan fastställa om kriterierna för diagnosen uppfylls, utesluta andra psykiska eller medicinska tillstånd som kan bidra till symtomen, och rekommendera lämplig behandling.

Sammanfattning

Substansbrukssyndrom är en allvarlig diagnos som indikerar ett problematiskt mönster av substansanvändning med betydande negativa konsekvenser. Genom att förstå DSM-5 kriterierna kan vi bättre identifiera och hjälpa individer som kämpar med detta syndrom och hänvisa dem till lämplig vård och stöd. Att erbjuda en icke-dömande och stödjande miljö är avgörande för att uppmuntra individer att söka hjälp och påbörja sin återhämtning.