Vad är en giftig relation?

Vad är egentligen en giftig relation? Jag menar, det låter ju så dramatiskt, va? Men sanningen är att det smyger sig på, likt en kall vind som sakta kyler själen. Det började så oskyldigt, minns jag, med små, små saker. En kommentar här, en blick där… manipulation, kallar de det visst. Och det är precis vad det är. En sorts osynlig, men ack så påtaglig, kontroll över ens känslor.

Du känner dig som fast i en dimma, vet du. Rädd, fast du egentligen inte riktigt förstår varför. Självförtroendet? Det är som en ballong som sakta men säkert läcker luft, tills det bara är en slapp, tom hinna kvar. Och den där känslan av beroende… åh, den är fruktansvärd. Som att man sakta förlorar sig själv, bit för bit. Jag minns hur jag, dum som jag var, trodde att jag var skyldig till allt. Att det var mitt fel. Som om någon kunde “förtjäna” att bli behandlad sådär.

De säger att det drabbar många, att det är vanligare än man tror. Jag läste någonstans – tror det var i en artikel eller nåt – att det rör sig om… ja, massor, helt enkelt! Minns inte exakt siffran nu, men det var många, alldeles för många. Och det gör ju det hela så mycket värre, att man inser att man inte är ensam. Men samtidigt är ensamheten en del av problemet, eller hur? Isolationen. Den känslan av att ingen förstår.

Att bryta sig loss? Det är som att klättra upp för ett berg av glas, med bara barfota fötter. Det är smärtsamt, jobbigt, och man vill ge upp en miljon gånger. Men man måste. För det är värt det. För att hitta sig själv igen, för att andas fritt, för att känna… ja, vad det nu är att leva. Utan den där ständiga, gnagande rädslan.

Det är så viktigt att komma ihåg det, det där. Att man är värd mer. Att man förtjänar att bli älskad och respekterad, på riktigt. Inte bara manipulerad och kontrollerad. Det är en kamp, det vet jag, men den kampen är det värt att kämpa.