Hur visar sig separationsångest?

När vardagen fylls av oro: Så yttrar sig separationsångest

Separationsångest är en naturlig del av barns utveckling. De allra flesta barn upplever en viss form av separationsångest, ofta i åldern 6-18 månader, när de börjar förstå att de är separata individer från sina föräldrar. Denna ångest klingar oftast av med tiden. Men när separationsångesten blir intensiv, ihållande och påverkar barnets vardag negativt, kan det vara tecken på en separationsångestsyndrom.

Denna form av separationsångest skiljer sig från den vanliga “mammigheten” eller “pappigheten” genom att den är mer omfattande och begränsande. Barnet upplever en djupgående oro, inte bara vid tillfällen som förskolestarten, utan även i vardagliga situationer som att lämna rummet eller sova i eget rum. Denna oro kan ta sig många olika uttryck:

Oron inför separationen:

Redan innan en separation inträffar kan barnet visa tydliga tecken på oro. Det kan vara att barnet:

• Klamrar sig fast: Följer efter föräldern överallt och vägrar släppa taget.
• Frågar upprepade gånger: Ställer frågor om när föräldern kommer tillbaka, hur länge hen ska vara borta och vad hen ska göra.
• Protesterar högljutt: Skriker, gråter och vägrar gå till förskolan, skolan eller någon annan aktivitet utan föräldern.
• Försöker förhindra separationen: Kan t.ex. gömma förälderns nycklar eller försöka sabotera planerna.

Under separationen och efteråt:

När separationen väl inträffar kan ångesten förvärras. Vanliga tecken är:

• Intensiv gråt och panik: Barnet kan bli otröstligt och uppleva en panikattack.
• Bekymmer för både sin egen och förälderns välbefinnande: Barnet kan vara rädd för att något hemskt ska hända dem själva eller föräldern under separationen. Tankar som “Tänk om mamma blir sjuk och dör när jag är i skolan?” är vanliga.
• Sömnproblem och mardrömmar: Svårigheter att somna ensam, återkommande mardrömmar med teman kring separation, att bli lämnad eller förlora sina föräldrar.
• Fysiska symptom: Magont, huvudvärk, illamående eller kräkningar som uppträder i samband med separationer. Dessa fysiska symptom är inte inbillade, utan ett resultat av den starka ångesten.

Att förstå och hantera separationsångest:

Det är viktigt att komma ihåg att separationsångest är en verklig och plågsam upplevelse för barnet. Det är inte ett tecken på att barnet är “skämt bort” eller “vill ha uppmärksamhet.” Att förstå detta är det första steget i att hjälpa barnet.

Om separationsångesten är ihållande och påverkar barnets livskvalitet bör man söka professionell hjälp. En psykolog eller barnläkare kan hjälpa till att diagnostisera separationsångestsyndrom och erbjuda lämpliga behandlingsmetoder, som till exempel kognitiv beteendeterapi (KBT).

Genom att vara lyhörd, stöttande och vid behov söka professionell hjälp kan man hjälpa barnet att hantera sin separationsångest och återfå tryggheten i vardagen. Att skapa en trygg och förutsägbar miljö, samt att gradvis öka barnets självständighet, är andra viktiga steg i att minska separationsångesten.