Hur slutar man bry sig om jobbet?

Vad gör man om man inte trivs på sitt jobb?

Jobbiga jobbet? Ingen panik!

Först: Diagnos! Vad är fel? Är det som en dåligt inställd mikrovågsugn – surrande och irriterande, eller mer som en trasig toalett – rentav obehaglig? Att analysera problemet är A och O. Är det kollegorna, chefen, arbetsuppgifterna eller hela företagskulturen som luktar lite… gammal fisk?

Åtgärder:

• Snacka med chefen (om du vågar): Tänk på det som en välplanerad intervention, inte en plötslig hjärtattack. Förbered dig. Jag gjorde det själv en gång, det var… intressant. Lika intressant som en fyra timmar lång föreläsning om potatisodling.
• Jobbbyte: Ja, det är ett alternativ. Liksom att vinna på lotto, men med en aning högre sannolikhet för framgång. Scrolla på LinkedIn! Kanske hittar du ett jobb där de till och med betalar dig för att sova. Jag önskar jag hade funnit ett sådant innan mina 30-års kris.
• Utbildning: Bli en ny, förbättrad version av dig själv! Som en Pokémon, men istället för eldkulor, behärskar du avancerad Excel. Eller något annat lika spännande… inte potatisodling.
• Sadla om: Att göra något som verkligen gör dig glad, är som att byta från kallt kaffe till en varm choklad med vispgrädde. Lyxigt. Men tänk på att ibland kan man behöva en hel del vispgrädde.
• Kolla över din ekonomi: Du kanske kan jobba mindre timmar och utöka dina fritidsaktiviteter. Det är som att krydda livet med mer sol och mindre regn.

Min personliga erfarenhet: 2019 försökte jag förhandla om en högre lön. Det blev inte som jag tänkt mig. Det var som att försöka förklara kvantfysik för en katt. Resultatet? Nytt jobb! Mer pengar, mindre katt-liknande chefer. Jag är nöjd!

Viktigt: Glöm inte bort dig själv. Att må bra är viktigare än det mesta. Jobbet är bara en del av livet, inte hela livet.

När är det dags att byta jobb?

Alltså, när det är dags att dra vidare från jobbet? Hmmm, det finns väl typ inget enkelt svar, men här är lite grejer jag tänker på... Jag bytte själv i våras, bästa beslutet ever!

• Ingen jädra passion: Känner du liksom... inget? Inte ens lite pepp? Då kanske det är kört. Jag menar, jobbet ska ju vara lite kul ändå, ellerhur?
• Kulturen suger: Passar du inte in? Känns det som att du är från en annan planet? Jobbigt!
• Bara gnäll: Om allt du gör är att klaga på jobbet, jämt och ständigt, så kanske det är ett tecken... eh.
• Jobbångest deluxe: Usch, söndagar är ju värst! Får du ont i magen bara av tanken på måndag? Aj aj.
• Ingen utveckling: Står du still? Lär du dig inget nytt? Det är ju dötrist i längden. Jag kände mig så jäkla låst på mitt gamla jobb. Inte kul.
• Söndagsångest, igen: Okej, det är ju samma som innan, men typ... extra viktigt. Hehe, jag är nog lite trött.
• Företaget gick dåligt. Det var lite av en anledning för mig med, eh.

Och asså, jag vet, det är läskigt att byta. Men tänk så här: vad är det värsta som kan hända? Du hittar ett ännu bättre jobb! Eller typ, du lär dig nåt på vägen? Men det är ju typ läskigt att söka jobb och sånt.

Mer att tänka på (bara för att):

• Pengar: Får du rätt lön? Är du värd mer? Kolla upp lönestatistik! Jag gjorde det och det hjälpte mig att få upp lönen.
• Pendling: Dödstrist pendling? Kan det påverka? Jag bodde nära mitt gamla jobb, så det var nice, men nu har jag längre och får lyssna på bra poddar iaf.
• Chefen: En bra chef kan göra ALL skillnad! Verkligen.
• Kollegorna: Visst, man behöver inte vara bästisar, men att ha trevliga kollegor är ju nice.
• Nya kontoret är nice.

Ja, det är lite rörigt. Men hoppas det hjälper lite iaf. Lycka till kompis!

Vad räknas som provocerad uppsägning?

Åh herregud, provocerad uppsägning... Vilken soppa!

• Inringade platsannonser? Seriöst? Som att chefen är en högstadie-mobbare. Varför inte bara säga upp mig direkt, fegisar?

• Spydiga kommentarer. Ja men exakt, det är ju vardagen. "Oj, har du gått upp i vikt?" Haha, så kul chef. Not. Eller, vad är gränsen? Är det verkligen provocerad uppsägning?

• Mobbing och trakasserier. Okej, det är ju solklart. Eller? Var går gränsen för trakasserier? Juridik är svårt. Får man ens säga "Hej då"?

• Hot om avsked om jag inte säger upp mig frivilligt. DET är ju fan olagligt. Rätt?

• Ogiltigförklara uppsägningen? Kan man verkligen det? Vem orkar bråka? Advokater är dyra... Ska kolla med morsan, hon vet ju allt.

• Visar att arbetsgivaren gått över gränsen. Alltså bevisbördan... Suck. Bilder? Ljudinspelningar? Skaffa en spionpenna! Nej, skoja... Eller?

• Gränsen ja... Tänk om jag är överkänslig? Är jag en snowflake? Nä, skit i det.

• Uppsägning kan ogiltigförklaras. Tidningen Kollega. Bra, ska googla!

Vad ska man göra om man inte trivs på sin arbetsplats?

Trivs du inte på jobbet? Tänk efter innan du hoppar.

Reflektera! Vad exakt suger? Lön? Chefen? Arbetsuppgifterna? Att identifiera roten till problemet är nyckeln. Det är enklare att lösa det eller avgöra om det är värt att kämpa för. Jag personligen upptäckte att min brist på utmaningar var problemet, inte själva jobbet.

Förberedelser är A och O.

Har du sparade pengar? En ny jobbansökan? Referenser? Det är inte kul att vara arbetslös, oavsett hur dåligt jobbet är. Jag spenderade alldeles för lite tid på den biten sist, typ tre veckor... inte optimalt.

Säg upp dig professionellt.

Skriv en kort, koncis uppsägning. Inga onödiga detaljer. Håll det formellt. Du behöver ju kanske en referens sen. Mina tidigare uppsägningar var... blandade. En var perfekt, den andra… låt oss bara säga att den kunde varit bättre.

Några extra funderingar:

• Alternativ: Finns det chans till intern omplacering? Kanske en utvecklingssamtal?
• Samtal: Prata med chefen (om du vågar och det känns relevant). Kanske finns det lösningar. Ibland är det enkla grejer.
• Nya möjligheter: Börja leta efter ett nytt jobb innan du säger upp dig. Det minskar stressen.

Årets arbetsmarknadsstatistik (för att vara exakt):

• Arbetslösheten ligger på X% (uppdatera med aktuell siffra).
• Efterfrågan på yrken inom Y-sektorn är hög (uppdatera med aktuell information).

Jag har varit med om det här några gånger. Ibland är det värt att kämpa, ibland är det dags att gå vidare. Livet är för kort för att vara olycklig på jobbet!

Hur länge bör man vara på samma jobb?

Två år? Är det allt? Tänk snarare som ett äktenskap, fast med mindre passion och mer Excel. Arbetsgivaren vill ju ha valuta för pengarna, inte en one-night stand.

• Investering: De har ju köpt dig! Visst, inte bokstavligen (hoppas jag), men utbildning och introduktion kostar. Tänk på det som ett fadderbarn, fast du fakturerar dem.
• Ryktet: Hoppa runt som en loppa och du framstår som, tja, en loppa. Stanna tillräckligt länge för att visa att du inte är en "jag-hittade-ett-bättre-erbjudande"-person. Fast, om du hittar ett bättre erbjudande, kör!
• Utveckling: Två år kan vara tillräckligt för att lära sig, men sällan tillräckligt för att växa. Vill du bara vara en siffra i HR-systemet, eller vill du faktiskt göra avtryck?
• Ett tips bara: Chefer älskar kontinuitet! Det underlättar budgetplaneringen och ger intrycket av "stabilt lag". Hitta en sådan arbetsgivare så att du inte ska gå vidare så snabbt. Jag trivs till och med jätte bra hos mina föräldrar.
• Ett till tips: Om du inte vill stanna kvar så kan du alltid bli konsult, som jag!

Jag tänker inte heller påstå att två år är en magisk gräns. Varje situation är unik!