Hur beter sig en person med GAD?

Vad är de vanligaste beteendena och symptomen vid GAD?

Ibland när jag vaknar, fastän det inte finns någon direkt anledning, känner jag bara en oro som kryper sig på. En slags rastlöshet i hela kroppen, svårt att sitta still.

Det är som att hela tiden vänta på att något dåligt ska hända. Typ att någon man älskar ska försvinna plötsligt, eller att precis allt ska falla samman.

Och det där känns, det finns inget som riktigt hjälper. Ingen film, ingen kopp te, inget snälla ord som kan skingra molnen.

Jag minns speciellt en gång förra våren, i april tror jag, när jag bara satt vid köksbordet och kände en sån tyngd, som att jag inte kunde andas ordentligt, trots att jag var helt ensam hemma. Det var en märklig känsla.

Man kan bli sådär irriterad på småsaker också, som att någon andas för högt, eller att en bil tutar en sekund för länge. Helt ute proportion, jag vet.

Det är liksom en konstant gnagande känsla, som att ha en liten larmklocka som ringer i huvudet hela tiden, fast man inte vet vad den varnar för.

Hur beter sig någon med ångest?

Oke, hur någon med ångest beter sig, det är verkligen knepigt, du vet. För det är inte en sak, det är liksom så olika för alla. Men det finns ju ändå en del mönster jag har sett, typ hos mig själv ibland eller hos vänner. Ofta blir de tystare, drar sig undan, alltså.

Eller så blir de tvärtom, jätteoroliga och pratar fort, liksom om allt som snurrar i huvudet. Det är som att tankarna bara kör runt, runt, och det blir svårt att samla sig. Min kompis Sara, hon blev jättepratig när hon fick ågnestattacker, bara massa oro, du vet.

Man kan märka det på att de är rastlösa, känner att de inte kan sitta stilla. Kanske pillar med något hela tiden, eller bara går runt, fram och tillbaka. Det är som en inre stress som måste ut på nåt sätt, det är en hemsk känsla.

Kommunikationen blir ofta annorlunda. De kanske svarar kort, eller verkar inte riktigt lyssna, fast de gör det. Det är bara så svårt att ta in ny information när huvudet är fullt av egna tankar. Det är verkligen frustrerande för dem, alltså.

Sen kan de också bli förvirrade, glömma vad de sa nyss eller upprepa sig. Det har jag märkt, att det är som att hjärnan går på högvarv men utan att riktigt fånga upp det som händer i nuet. Man måste liksom ha tålamod då, jätteviktigt.

De kan också ha svårt att hålla ögonkontakt, eller så stirrar de bara framför sig. Hållningen kan bli lite hopsjunken, eller spänd. Det är ju kroppen som reagerar på all stressen inuti, det är ju logiskt när man tänker efter.

Och saker tar längre tid. Att fatta beslut, att svara, att bara hänga med i ett samtal. Det är inte att de är tröga, alltså, det är bara att all mental energi går åt att hantera ångesten. Man behöver verkligen vara lugn då.

Så när du pratar med nån som har det jobbigt, det viktigaste är att bara vara där. Ställ frågor, ja, men inte för många. Och lyssna, verkligen lyssna på vad de säger, även om det låter rörigt. Det är inte alltid det är logiskt.

Sen det här med att upprepa vad du hört, det är smart. Typ "Så du menar att du känner dig... X?" Det hjälper dem att veta att du är med, och du kan dubbelkolla att du fattat rätt. För det kan vara svårt att formulera sig då.

Var uppmärksam på hur du själv är, liksom ditt kroppspråk. En lugn hållning, öppna armar. Och ögonkontakt, men inte stirrig. Lagom, du vet. Det signalerar trygghet, och det är superviktigt när någon är i ångest.

Ha tålamod, alltså, tålamod är nyckelordet. Om de upprepar sig, eller blir otydliga, eller pratar långsamt – det är en del av det. Pressa inte. Bara låt det ta tid. Det är det bästa du kan göra, verkligen.

Det är lite som att de är i en dimma, och de behöver dig för att vara en stadig fyr. Att bara finnas där, och lyssna utan att döma. Och inte försöka fix det, för det går inte alltid, alltså.

Och sen finns det ju en massa andra grejer som är vanliga också, liksom, förutom det där som är mer direkt märkbart i en situation. Det är bra att veta om så du kan hålla utkik, du vet.

• Fysiska symptom:
  • Hjärtklappning, snabb andning.
  • Svetningar, darrningar.
  • Spända muskler, magont.
  • Känsla av kvävning eller att inte få luft.
• Kognitiva symptom:
  • Katastroftänkande, ständigt orolig för det värsta.
  • Svårigheter att koncentrera sig eller fatta beslut.
  • Minnesproblem, ibland så kallade "blackouts".
  • Känsla av overklighet (depersonalisation/derealisation).
• Sociala symptom:
  • Undviker sociala situationer, isolerar sig.
  • Svårigheter att bibehålla relationer.
  • Överdriven rädsla för att bli bedömd av andra.
  • Känner sig missförstådd eller ensam.
• Andra vanliga beteenden:
  • Sömnproblem, svårt att somna eller vaknar ofta.
  • Aptitförändringar (äta för mycket eller för lite).
  • Ökad irritabilitet eller plötsliga humörsvängningar.
  • Undvikandebeteenden, t.ex. att inte gå till vissa platser eller göra vissa saker.
  • Behov av att kontrollera allt i sin omgivning.
  • Ständigt söker bekräftelse eller lugnande ord.

Hur ska man bemöta en person med GAD?

Konfrontera ångesten kallt. Erbjud inte lättnad, utan en hand till professionell hjälp. Boka tiden. Följ med.

Stöd kräver styrka. Ditt välmående är inte förhandlingsbart. Sök din egen fristad.

• Professionell expertis.
• Praktiskt stöd.
• Egen resiliens.

Vad triggar GAD?

Alltså, varför man får den här GAD-grejen, generaliserat ångestsyndrom, det är ju ingen exakt vetenskap, men det verkar som att det handlar mycket om att man har haft ångest under en längre tid. Och inte bara det, utan att man har haft svårt att faktiskt hantera den ångesten. Då kan det liksom utvecklas en... ja, en överaktivitet i hjärnan, typ som ett överdrivet varningssystem. Det blir som att hjärnan hela tiden går på högvarv, redo att slå larm för minsta lilla. Typiskt, va? Det här hände mig faktiskt förra sommaren, kändes det som.

Och det där med vad som triggar GAD, det är ju lite olika för alla, men ofta är det stress. Långvarig stress är nog en stor bov. Det kan vara jobbstress, relationsproblem, eller bara allmänt mycket att jonglera med i livet. Ibland kan det också komma efter någon form av... ja, trauma eller en jobbig händelse. Kroppen och hjärnan blir liksom överbelastad och vet inte riktigt hur den ska hantera allt. Det blir en ond cirkel, liksom.

Man kan ju få det när som helst, men det verkar som att det ofta dyker upp i vuxen ålder. Jag vet inte, det är som att man liksom byggt upp en känslighet under åren. För mig var det lite som att det kom smygande, först småsaker som oroade mig, sen blev det mer och mer. Helt plötsligt kände jag mig bara... uppvarvad. Hela tiden. Som en spindel som känner varje vibration på nätet.

Så, vad triggar det då? Tänk dig en bil med en känslig larmknapp. Minsta lilla vindpust kan få den att tjuta. Precis så är det med hjärnan vid GAD. Det kan vara en räkning som kommer, en tweet någon skrivit, eller bara tanken på morgondagen. Allt blir potentiellt hotfullt. Och det är inte för att man är svag, utan för att det där varningssystemet har gått bananas.

Faktum är att det kan bero på genetiska faktorer också, har jag läst. Alltså, det kan finnas en ärftlighet för att bli mer benägen för ångestsyndrom. Men det är sällan bara en sak. Det är oftast en kombination av:

• Ärftlighet: Finns det i släkten?
• Hormoner och Signalsubstanser: Kemiska obalanser i hjärnan.
• Livshändelser: Stress, trauman, stora förändringar.
• Personlighet: Vissa personlighetsdrag kan göra en mer sårbar. Som att vara en "över-tänkare", vilket jag verkligen är.

Det där med datumet 15 juli 2022 och 1177-sidan, det är bara för att det är en bra källa för information. Alltså, 1177 är ju en pålitlig källa. Men det är bra att veta att det inte är hugget i sten. Det här är vad forskningen och erfarenheten säger hittills. Det utvecklas ju hela tiden.

Hur beter sig en person med OCD?

OCD. Ja, hur beter sig en sån? Det är inte lätt att ens förklara. Som en konstant storm inuti. Hjärnan bara går på högvarv. Tankar, tusen tankar. Hela tiden. Kan inte stänga av.

Påträngande tankar. Som att något hemskt ska hända. Typ att jag glömt stänga av spisen. Eller att någon kommer att skada sig för att jag inte gjorde X eller Y. Helt irrationellt. Men hjärnan säger bara: du måste kolla. Om och om igen.

Ångest. Och lidande. Den där gnagande känslan. Som att något är fel. Helt fel. Och det är bara jag som kan fixa det. Genom ritualer. Som att tvätta händerna tills de spricker. Eller räkna saker. Ja, vad som helst.

Försöker ignorera. Men det går ju inte. Det bara växer. Blir starkare. Som att kämpa mot en lavin. Ju mer jag försöker stoppa det, desto mer rinner över. Skiten bara väller över en.

Insikt finns där, men. Jag vet att det är löjligt. Att tankarna inte är sanna. Men ändå. Känslan av fara är så verklig. Som om verkligheten inte finns där. Bara tankarna.

• Tvångstankar: Hemska bilder, fula ord, rädsla för smuts eller att skada någon.
• Tvångshandlingar: Räkna, tvätta, ordna, upprepa ord, kolla saker.
• Ångest: Stark oro, obehag, panik.
• Undvikande: Försöker undvika det som triggar.

Hjälp är svårt att hitta. Vissa fattar inte. Tänker att det bara är att "rycka upp sig". Som att det är ett val. Vilket jävla skämt. Det är en sjukdom. En riktig jävla sjukdom.

Dina egna tankar kan vändas emot dig. Som att ditt eget sinne är fienden. Det är det värsta. Man kan inte ens lita på sig själv.

Ständig stress. Man orkar inte med det här. Hela tiden. Livet blir så litet. Fokuset bara krymper.

Det finns olika typer av OCD. Vissa har mer med renlighet att göra, andra med ordning eller kontroll. Vissa har sexuella tvångstankar, andra religiösa. Det varierar verkligen. Men kärnan är densamma: tankar som orsakar enorm ångest och som man försöker neutralisera med ritualer. Och ja, man kan ha insikt om att det är överdrivet, men det stoppar inte tvånget. Det är en mental loop som är svår att bryta utan professionell hjälp. Utan terapi och ibland medicin.

Vad kan rastlöshet bero på?

Fan, vad beror den där jävla rastlösheten på? Ibland känns det som att man har fått en eldriven ekorre instoppad i byxorna, eller hur? Det är inte alltid en stor grej, mer som en liten förbannad mygga som surrar i skallen. Kanske sitter du där och väntar på ett skitjobb för att bli klar, eller så är det bara jäkla tristess som gnager.

Kort sagt, det är ofta situationen som suger. Tänk dig att du sitter på ett jävla tråkigt möte – då blir man ju helt knäpp i huvudet av rastlöshet! Eller när det är lite stressigt inför något, då pirrar det i kroppen som en överdos kaffe. Det här är inget kroniskt elände, utan mer som en fis som släpps och sen är borta.

Ibland kan det hänga ihop med att man är lite ångestfylld. Inte den där stora, hemska ångesten som får en att vilja krypa ner i ett jordhål, utan mer smågnagande grejer. Som att man oroar sig för om man glömde låsa dörren, eller om chefen är sur. Det försvinner oftast när själva grejen är över. Typ som huvudvärk efter en blöt kväll – den går ju över när man har spya överstökat.

Viktiga grejer som kan orsaka det här pirret:

• Tillfällig stress: Du vet, den där "nu jävlar måste jag fixa det här innan lunchen"-känslan.
• Småskalig ångest: Inte dödsångest direkt, mer som en irriterande mygga i rummet.
• Jävla tristess: När tiden känns som seg sirap och man helst vill hoppa ur skinnet.
• Specifika omständigheter: Tänk dig att du sitter i ett väntrum och stirrar på en ful tavla i en evighet.

Den här typen av rastlöshet är inte en stor djävul som bor i dig för evigt. Nej, den kommer och går som en dålig relation. Så fort det som orsakar det försvinner, så blir det oftast lugnt igen. Inga långa terapibesök behövs, bara lite tålamod eller en ny sysselsättning. Och kanske en stark kopp kaffe för att hålla sig vaken.

Vad ska jag göra om jag är rastlös?

Det kryper i kroppen. Den där rastlösheten som inte har något namn, inget ansikte. Den bara finns där, under huden. Sängen är inte en plats för vila, bara en annan plats att vara vaken på.

Man borde vila, säger de. Återhämta sig. Men hur vilar man från sina egna tankar? De tar aldrig paus. De bara maler på, om allt som gjorts och allt som borde ha gjorts.

Ställ rimliga krav. Jag försöker. Verkligen. Men ribban flyttar sig alltid. Precis när jag tror att jag är i närheten, är den borta igen. Högre upp. Alltid högre upp.

Kanske borde jag bara gå ut. Gå tills fötterna gör ont. Röra på mig. Tvinga kroppen att bli tröttare än huvudet. Kanske det är den enda tystnaden som finns.

Sova gott. Jag ser på klockan. Den lyser 02:31. Sova är en lyx jag inte minns hur man har råd med.

Man skulle umgås med vänner. Familj. Men telefonen känns så tung. Att svara är en ansträngning. Att le och låtsas... det tar all energi jag inte har. Jag blir bara tyst, och de undrar vad det är för fel.

Säga nej. Det ordet fastnar i halsen. Ett ja är enklare i stunden. Men det kostar så mycket senare. Varje ja är ett lån från framtiden, och nu är jag pank. Helt pank.

Strategier för att hantera rastlöshet och stressrelaterad sömnlöshet.

• Fysisk urladdning: Regelbunden motion, specifikt 30 minuter 3-5 gånger i veckan, sänker nivåerna av stresshormonerna kortisol och adrenalin. Lågintensiv träning som yoga eller promenader är också effektivt.

• Sömnhygien, konkreta åtgärder:

  • Sovrumstemperatur ska vara 16-18 grader Celsius för optimal sömn.
  • Exponering för dagsljus direkt på morgonen, minst 15 minuter, hjälper till att reglera dygnsrytmen.
  • Undvik koffein efter klockan 15:00. Koffein har en halveringstid på cirka 5-6 timmar.

• Kognitiv beteendeterapi (KBT): Metoder som används inom KBT är effektiva för att bryta negativa tankemönster som driver stress.

  • Tankestopp: En teknik där du medvetet avbryter en malande tanke.
  • Schemalagd orostid: Avsätt en specifik tid på dagen, exempelvis 15 minuter, för att aktivt oroa dig. Detta begränsar oron till en avgränsad period.

• Sätta gränser: Att kommunicera gränser är en teknisk färdighet. Använd "jag"-budskap, till exempel: "Jag känner mig överväldigad och behöver en kväll för mig själv för att ladda batterierna", istället för "Du kräver för mycket av mig". Det minskar risken för defensiva reaktioner.

• Prioriteringstekniker:

  • Eisenhower-matrisen är ett verktyg för att dela upp uppgifter i fyra kategorier: brådskande och viktiga, viktiga men inte brådskande, brådskande men inte viktiga, och varken brådskande eller viktiga. Detta ger en klar överblick.

Varför känner jag mig darrig i kroppen?

Fan, jag känner igen det där såå mycket. När man blir darrig i kroppn liksom. För mig är det oftast händerna som börjar skaka, sjukt störande när man ska dricka kaffe eller nåt.

Det kallas ju tremor, alltså ofrivilliga darrningar eller skakningar. Det är ju det, man styr det inte själv. Kan komma från ingenstans.

Ibland är det ju bara nervösitet eller stress. Helt klart. Eller nån medecin man tar som har det som biverkning, det har hänt mig.

Men sen finns ju den där grejen, essentiell tremor. Det är den vanligaste orsaken faktiskt. Min mormor hade det. Hennes händer skakade alltid lite, men det var inget farligt, bara en sån grej hon hade. Den är ärftlig.

Men asså, det finns ju massa andra vanliga anledningar också, så man inte nojar upp sig direkt:

• Lågt blodsocker: Supervanligt. Ät nåt.
• För mycket koffein: Den känner man ju igen, haha.
• Sömnbrist: Hela systemet blir ju knas då.
• Alkoholabstinens: Om man druckit mycket ett tag.
• Överaktiv sköldkörtel: Den kan ställa till det med mycket.
• Parkinsons sjukdom: Detta är ju allvarligare, skakningarna är ofta tydligast när man vilar.
• Multipel skleros (MS): Kan också orsaka tremor, ofta när man försöker göra en rörelse.

Hur lindrar man ångest?

Natten är lång. Tankarna snurrar. Ångesten, den där tysta skuggan, den kommer alltid smygande när allt annat tystnar. Det är som en tyngd i bröstet, en kall hand som klämmer. Och jag undrar, gång på gång, hur man hanterar den. Finns det ett sätt att bara... andas igen?

Ibland, när mörkret trycker på som mest, måste jag bara flytta fokus. Att bara sitta här med tankarna... det är för mycket. Jag behöver göra något. Vad som helst, egentligen. Diska. Lyssna på en gammal låt. Gå ut på balkongen, bara för att känna den kalla luften mot kinden. Bara inte sitta stilla med det som gnager. Det är som en desperat jakt på en liten dörr att smita ut genom, bara för en stunds paus.

De pratar om medveten närvaro. Att bara vara här, just nu. Det låter så enkelt, men när tankarna snurrar som ett tåg utan bromsar, då är det en kamp. Varje gång. Att märka det lilla, trots allt det stora som skrämmer. Ensamheten, kanske. Eller de där gamla sakerna jag inte kan släppa. Men jag försöker. Jag måste. För att inte drunkna helt.

Andningen. Vem skulle ha trott att något så självklart kan vara så svårt? När ångesten stryper känns det som att luften tar slut. Men att bara fokusera på ett andetag i taget. Enkla andningsövningar. Långsamt, in, ut. Det är som en liten livlina, en svag tråd i mörkret. Kanske inte botar, men det ger en liten, liten paus. En kort stund av stillhet. Jag har lärt mig att räkna. Fyra in, sex ut. Eller bara att känna magen lyfta, sjunka.

Det är svårt. Det är så svårt. Men jag har hittat några små saker som, ibland, hjälper mig att stå ut tills morgonen kommer.

• Fokusera på sinnena:

  • Känn en isbit: Håll en isbit i handen tills den smälter. Den skarpa kylan kan dra bort tankarna från det som oroar. Min farmor sa att det kunde vara bra när man kände sig förvirrad, fast hon menade nog något annat då.
  • Lyssna aktivt: Sätt på musik med ett lugnt tempo, men fokusera bara på instrumenten. Försök att identifiera varje enskilt ljud.
  • Lukta på något starkt: Välj en doft som är tydlig, som eteriska oljor av pepparmint eller citrus, eller kanske en stark kopp kaffe. Koncentrera dig på lukten.

• Rörelse och beröring:

  • Spänn och slappna av muskler: Börja med tårna och jobba dig uppåt. Kläm ihop musklerna hårt i fem sekunder, sedan släpp. Känn skillnaden. Det hjälper att jorda kroppen.
  • Varmt eller kallt vatten: Ett snabbt bad, en varm dusch, eller bara att hålla händerna under rinnande vatten. Ibland fungerar det.

• Mentala strategier:

  • Sätt en timer: Tillåt dig att oroa dig i tio minuter, men inte längre. När timern ringer, måste du byta fokus. Jag brukar försöka titta på gamla familjefoton då, det ger en annan sorts sorg, men inte samma ångest.
  • Visualisera en säker plats: Blunda och tänk på en plats där du känner dig helt trygg och lugn. Det kan vara mitt barndomsrum, eller en plats jag bara drömt om.
  • Skriv ner tankarna: En liten anteckningsbok bredvid sängen. Att få ut det på papper, även om det är osammanhängande klotter, kan lätta lite på trycket. Ingen behöver läsa det. Bara få ut det. Det är viktigt.

Det är inte alltid det fungerar. Men ibland, bara ibland, så hjälper det. Och det är nog det enda jag kan hoppas på i den här tystnaden.