Varför säger man i eller på?

Okej, här är mitt försök att redigera texten om “i” och “på” från ett mer personligt och engagerande perspektiv. Hoppas du gillar det!

Varför säger man egentligen “i” eller “på”? Det är ju en sån där grej man sällan tänker på, men sen… pang!… så dyker frågan upp. Jag menar, varför “i” soffan men “på” stolen? Det måste ju finnas någon slags logik, eller hur?

Jag har funderat en del på det här, och det verkar som att det ofta handlar om omslutning. Alltså, om något liksom kramar om en, då är det “i”. Tänk dig en fåtölj – man liksom sjunker ner i den, den omsluter en. En pall däremot, den gör ju inte det. Man bara sitter på den. Enkel logik, eller hur? Fast… är det verkligen så enkelt?

Jag minns en gång när jag var liten och skulle förklara just det här för min kusin. Jag försökte prata om omslutning, men han bara stirrade på mig och sa: “Men… jag sitter ju faktiskt i sandlådan!” Han hade ju rätt, och jag bara stod där och kände mig dum. Sandlådan omsluter ju inte, men man är i den!

Och sen har vi ju alla de där uttrycken som inte följer någon logik alls. Typ “i skolan” men “på universitetet”. Vad ÄR grejen med det egentligen? Jag har hört att det kallas för “lexikaliserat”, vilket typ betyder att det bara är så. Som att språket bara bestämt sig en gång i tiden och sen är det inget att bråka om. Lite frustrerande, faktiskt.

Jag läste någonstans om att språket faktiskt ständigt förändras, så kanske, bara kanske, kommer det en dag när vi säger “på skolan” istället. Eller “i universitetet”? Vem vet? Man kan ju alltid hoppas på lite språklig anarki, eller hur? 😉