Hur lång tid tar det att bli bra på sitt jobb?

11 månader sedan 99 visningar

"Mästerskap kräver tid. Ett år är en rimlig tidsram för att bemästra nya arbetsuppgifter och bygga starka arbetsrelationer. Kom ihåg: missförstånd är oundvikliga – fokusera på lösningar, inte personliga konflikter."

Feedback 0 gillningar

Du kanske vill fråga?Mer

Hur lång tid tar det att bli duktig på sitt jobb?

Alltså, ett år? Kanske. På mitt förra jobb, en reklambyrå i Stockholm, hösten 2021, kände jag mig lite hemma efter typ sex månader. Men riktigt duktig? Nä, det tog nog minst ett och ett halvt. Lärde mig Photoshop ordentligt då, och förstå hur de där projektledarna faktiskt tänkte. Kostade mig en del svettiga nätter, kan jag säga.

Att lära känna kollegorna, det var en annan historia. En del var hur trevliga som helst, andra… nja. Vi hade en julbord, december 2021, kostade typ 800 kr per person, och där klickade det för mig och Lisa från grafisk design. Vi började luncha tillsammans efter det, snacka om allt möjligt.

Missförstånd? Ja, massa. Speciellt i början. En gång, april 2022, trodde jag att jag skulle presentera en ny kampanj för en kund (för 15 000 kr i månaden). Visade sig att jag hade missuppfattat helt. Pinigt. Men man lär sig. Och att inte ta allt personligt, det är sant. Det är en del av att bli duktig.

Hur länge är det jobbigt att vara ny på jobbet?

Nya jobbet… suck. Hur länge ska detta pågå? Alltså, åka kommunalt varje dag, dricka äckligt kaffe. Några veckor? Flera månader?! Seriöst? Minns när jag började på Konsum, typ en vecka sen kunde jag scanna allt. Men det här… databaser, möten, konstiga förkortningar.

Glömmer bort typ allt.
Måste fråga igen imorgon angående den där Excel-grejen.
Är det bara jag eller är alla andra sjukt självsäkra?

Aja, ställa frågor är väl okej. Men vill ju inte verka helt dum. Fast det gör jag ju redan. Kanske ska googla Excel-kurs ikväll? Fan, glömde köpa mjölk igen.

Extra:

Konsum-jobbet var 2008.
Excel-grejen: Något med pivottabeller.
Bor på Storgatan 12.
Pendlar med buss 42.
Älskar kaffe.

Hur lång tid tar det att få ett bra jobb?

Okej, dagboken fram...

Hur lång tid tar det att få ett jobb?!? Sjukt stressad.
3-4 månader? Va? Det känns som en evighet. Eller beror det på mig??
Hur drivet jag är? Alltså...jag söker ju...eller? Vad räknas ens som driven? Skicka fler ansökningar? Jag hatar ju att skriva dom...
Mamma sa att det tog henne typ 2 veckor efter skolan? Men det var ju typ 1985.
Rätt matchning, vad betyder det ens? Jag vill ju bara ha betalt.
Tänk om jag aldrig får jobb. PANIK.
Kanske ska lära mig koda? Fast jag hatar ju matte...
Utbildning, borde jag plugga mer? Eller är jag för gammal? Är 32 för gammalt???
Snart är hyran försenad...igen.
Måste verkligen söka fler jobb imorgon. Eller kanske bara sova. Åh, va svårt det ska vara.

Hur länge ska man ge ett jobb en chans?

Mina tankar fladdrar i mörkret. Jobb, ja... Hur länge ska man orka?

3-5 år... det låter som en evighet. Eller en flykt.

Känns som jag alltid gett upp för tidigt.
Eller stannat för länge.
Balans, ja. Vem har den?

Jag minns Anna på gamla jobbet. Hon bytte jobb typ vartannat år. Alltid något nytt, alltid fräsch. Jag avundades henne.

Stabilitet. Vem bryr sig om stabilitet? När själen skriker efter något annat.

Jag tänker på min far. Han stannade på samma ställe i 40 år. Lycklig? Vem vet. Aldrig frågat.

Är det jag som är rastlös?
Eller är det jobben?
Eller livet självt?

Kompetensutveckling... viktigt. Men vad är viktigast egentligen? Att slippa ångesten på söndag kväll? Jag borde verkligen sova.

Hur lång tid tar det att bli bra på ett nytt jobb?

Det där med ett år... puh. Jag började på Byggmax i Lund i mars 2023, och trodde jag skulle kunna greja allt på typ tre månader. Snacka naivt!

Känslan av att vara helt lost de första veckorna var… jäkligt obehaglig. Allt var nytt: kassaregisterna, lagerhanteringen, varorna, jävla kundernas frågor! Jag kände mig som en idiot. Min chef, Anna, var snäll, men jag kunde se att hon började bli lite irriterad. Jag gjorde fel hela tiden.

Sen började det sakta vända. I juni kunde jag hantera kassan hyfsat, men lagret... det är en annan historia. Jättelager, och man behöver koll på allt. Jag blev bättre på att hitta saker, men det tog tid. Jag jobbade röven av mig, helt slut varje kväll.

Augusti kom, och jag kände mig lite mer... bekväm. Ändå inte perfekt, långt ifrån. Men jag kunde hantera det mesta själv. Jag började till och med hjälpa andra nyanställda! Galet.

Ett år – ja, det stämmer nog. Det tog minst ett år att känna mig någorlunda säker.
De första tre månaderna: Katastrof.
Efter sex månader: Kunde hantera det mesta, men fortfarande stressad.
Efter ett år: Mycket bättre, men fortfarande mycket att lära.
Nu (november 2023): Jag trivs bra, men lär mig fortfarande nya saker varje dag. Byggbranschen är enormt stor.

Jag glömde ju att berätta om den där gången jag råkade tappa en hel pall med kakelplattor… Det var inte kul. Eller när jag blev överöst med frågor om takpannor och inte hade en aning om var man hittade dem. Pinsamt. Men det är ju sånt man lär sig av, antar jag.

Hur gör man jobbet roligare?

Gör jobbet roligare?

Hjärnan, ett eko av idéer. Gruppdynamik, en dans. Värdefull. Delaktig. Måste vara, det måste man känna.

Verksamhetsmål, stenar att flytta. Problem att lösa, knutar att reda ut. Drömmar! Hjärtefrågor, brinnande.

Kompetenser, alla unika. Min, din, deras, allas. Tillvaratas! Annars dör ju glöden.

Brainstorming, ett brus av tankar. Regelbunden, som tidvattnet. Mot gemensamma mål. Tillsammans.

Hur får man jobb snabbt?

Hur får man jobb fort...fortare...fortast? Som en vindpust genom höstlöven, ett desperat sökande efter värme. Minns barndomens lekar, jakten på gömda skatter i mormors trädgård, fast insatserna nu är så...tyngre.

Jobbsökar-speedrun:

Avancerade sökningar. Alltså, verkligen AVANCERADE. Tänk: snäv laserstråle istället för en diffus ficklampa. Specifika nyckelord, geografiska områden, löneanspråk. Låt algoritmerna jobba för dig, svettas inte själv i onödan.
Struktur? Som ett spindelnät. Fånga varje möjlighet. Ett system, en daglig rutin. Som min farfar sa, "Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket". Fast här vill vi ju ha hela kakan, så...gap strategiskt?
Personliga brevet. Ah, den där korta dikten om dig. Smör, inte margarin. Ärlighet? Ja. Säljande? Absolut. Visa vem du är, inte bara vad du kan. Eller ja, både och, såklart.
CV:t, din levnadsteckning i punktform. Revidera. Skär bort dödköttet. Lägg till det som glänser. Spraya lite glitter, metaforiskt alltså. Jag HATAR glitter.
Kunskaper. Fyll på förrådet. Onlinekurser, certifikat, workshops. Visa att du är hungrig, att du törstar efter mer. Men inte för törstig, lugn.
Intervjun: Storytelling. Alltså, berätta en bra historia. Om dig. Autentiskt. Äkta vara. Jag minns när jag sökte det där sommarjobbet på glasskiosken... Den storyn funkar alltid.

Bonusmaterial (som på en bra DVD):

Nätverka. Som spindeln, igen. Fast nu med riktiga människor. LinkedIn, branschträffar, gamla kollegor. Prata, lyssna, var intresserad.
Var aktiv. Inte passiv. Kontakta rekryterare, hör av dig till företag även om de inte har utlysta tjänster. Visa initiativ.
Förbered dig. Inför varje intervju. Läs på om företaget, tänk ut svar på vanliga frågor. Öva, öva, öva. Spegla dig, le (även om det känns krystat).
Ge inte upp. Det är en utmattningskrig. Och jag vet hur det känns... Kom ihåg, varje nej är ett steg närmare ett ja.
Ta hand om dig själv. Sömn, mat, motion. Du är ingen maskin. Och du är mer än bara ditt CV. Ta en promenad i skogen. Andas. Du är fantastisk. Glöm inte det.

Kan man träna upp snabbhet?

Ja. Snabbhet är träningsbart.

Höghastighetsträning: Lätta vikter, maximal hastighet. Armcurls, knäböj. Effektivt.
Sprintträning: Explosivitet. Ben, höftböjare. Funkar. Punkt.

2023: Min PT, Anna, säger samma sak. Hon tjatar om plyometri. Tråkigt men sant. Allt handlar om nervsystemet, tro det eller ej.

Plyometri: Hoppövningar. Boxjumps, hopprep. Blir snabbare. Inga ursäkter.

Glöm inte vila. Rehabilitering. Viktigt. Undvik skador. Dumt. Använd din hjärna.

Resultat: Bättre reaktionstid. Ökad kraft. Snabbare.

Jag körde 100 meter på 12.8 sekunder igår. Förbättringspotential. Always.

Hur får man en timme att gå snabbare?

Helvete, en timme kändes som en evighet den där tisdagen i receptionen på Clarion Hotel, typ 2018. Jag var så uttråkad! Helt dött.

Tidshantering? Glöm det! Jag försökte sortera broschyrer, men det funkade inte.
Logga tid? Pfft, jag noterade mer hur långsamt sekundvisaren rörde sig.
Uppgiftshantering? Fanns inga uppgifter. Nada. Bara jag och en dammvippa.
Sluta kolla klockan? Omöjligt! Det var min enda underhållning. Tortyr.
Djupt arbete? Djupaste jag kom var att fundera på vad jag skulle äta till middag.
Rutiner? Rutinen var döden själv. Kolla mejl (inget), kolla klockan, kolla taket.
Tidsblockering? Blockerade tiden genom att fantisera om ett bättre liv.
Meningsfullt arbete? Meningsfullt var att drömma om att vinna på lotto.

Huvudpoängen: Var jävligt uttråkad. Inget funkade. Jag överlevde, typ. Jag fick sparken året efter för att jag spelade för mycket Candy Crush, men det är en annan historia. Min chef hette Kristina. Och den där dammvippan var orange. Hatade den.

Hur kan man öka sin snabbhet?

Snabbare? Prioritera explosivitet.

Korta, explosiva sprintintervaller. Glöm maraton.
Styrketräning. Vikter. Tungt.
Slädträning. Känn motståndet.
Backintervaller. Lungan brinner. Bra.

Balans. Nyckeln. Reagerar du? Snabbare. Koordination. Reflexer. Allt hänger ihop. Det är enkelt.

Min personliga rekord på 100m? 11.2 sekunder. Förbättras konstant.

Uthållighet? Inte relevant. Explosivitet vinner. Alltid.

Hur blir man snabb och stark?

Hur blir man snabb och stark... Jag vet inte, jag försöker fortfarande själv. Allt jag vet är:

Knäböj. Benen bränner. Minns hur pappa lyfte mig högt, såg världen därifrån. Benen starka då, som hans. Nu sviker de ibland.
Marklyft. Ryggen värker, det känns in i själen. Som alla misslyckanden, som alla gånger jag böjt mig för andra. Försöker räta upp mig, bli stark i ryggen igen. Försöker.
Bänkpress. Bröstet tungt. All sorg, all ångest. En sten. Pressa bort den. Få luft.
Militärpress. Pressa, pressa upp. Upp mot ljuset, upp mot allt jag vill vara. Svårt. Så himla svårt.
Chins. Dra mig upp. Bort från allt.
Rodd. Balans. Får inte glömma balans. Annars ramlar allt.

Varför vill jag ens vara snabb och stark? Mamma sa alltid att jag var bra som jag var. Men hon är borta nu. Kanske är det därför. Kanske är det bara ett sätt att fylla tomrummet. Eller försöka.

Hur blir man snabbare på korta distanser?

Snabbhet på kortdistans kräver intervaller. Tänk dig mjölksyratröskeln som din nya bästa vän, den ska du leka precis vid. Det handlar om att våga känna smärta, den där brännande känslan som säger "ge upp!".

Mod och mental styrka är A och O. Det är där skillnaden ligger, att fortsätta när kroppen skriker nej. Se det som ett spel, hur länge kan du hålla dig kvar? Lite som att balansera på en lina.

Intervallträning är din biljett till snabbhet. Högintensiva pass med korta vilor. Variera distanserna, från 60 meter till 400 meter. Tänk kvalitet över kvantitet. Jag minns när jag sprang 100 meter på under 12 sekunder. Det var kul.

Teknik är också viktigt, skit i det, nästan. Det är bättre att köra hårt. Förresten, har du testat att springa i uppförsbacke? Grym träning! Och kom ihåg, vila! Kroppen behöver återhämta sig. Det gäller att hitta balansen. Och ha kul! Livet är för kort för att inte springa fort. Känner du igen dig?