Varför tycker man att sina egna fisar luktar gott?

Varför tycker man att sina egna fisar luktar gott? Alltså, seriöst, har du aldrig tänkt på det? Jag har! Och det är ju helt sjukt, eller hur? Som att ens egen prutt är någon slags exklusiv parfym, bara för mig. Men varför då?

Därför luktar dina fisar gott (för dig, i alla fall):

För det första, alla vi har ju olika bakterier i magen, right? Som en unik liten prutt-cocktail, blandad av just dina tarmbakterier. Min kompis Lisa, hon har till exempel, enligt henne själv, fantastiska fisar. Jag har inte vågat testa, för att vara ärlig. Men hon insisterar! Så, varje prutt är unik, precis som en fingeravtryck, eller, ja, i alla fall nästan. En helt egen doftsignatur, liksom.

Sen är det ju det här med vana. Man är ju konstant omgiven av sin egen lukt, typ hela tiden. Jag menar, hur ofta luktar man inte på sina egna fisar? Okej, okej, jag erkänner, det händer. Men poängen är att man vänjer sig. Precis som med sin egen parfym, eller den där tröjan man älskar men som egentligen luktar lite… ja, lite unken. Man blir helt enkelt mindre känslig för den. Andras fisar, däremot, de kan vara… ja, mycket mer intensiva. Kanske för att man inte är van vid deras specifika blandning av magbakterie-produkter.

Och till sist, hur nära är man egentligen när man… ja, du förstår. Luktsinnet är ju galet känsligt för avstånd, så om du sitter precis bredvid… ja, då kommer lukten till hjärnan på ett helt annat sätt. Lite som när man luktar på en blomma på nära håll, vs. när den står en bit bort. Mycket mer intensivt, på något sätt. Kanske hjärnan tolkar det på ett snällare sätt då, om det kommer så nära. Eller? Kanske bara jag som funderar för mycket på sånt här… Men det är ju spännande, eller hur?