Vad är bättre, pimsleur eller babbel?

Pimsleur eller Babbel? Åh, den frågan har jag funderat på massor! Alltså, vilken mardröm att välja, eller hur? Båda är ju bra på sitt sätt, men det är som att välja mellan två olika sorters choklad – både goda, men helt olika.

Jag själv, jag föredrar Pimsleur, helt klart. Det där fokuserade på att prata, liksom, det bara flöt på. Jag minns hur jag satt där på tåget till jobbet, öronen fulla av spanska fraser, och plötsligt kände mig, tja, lite mer… levande. Som om jag faktiskt kunde prata spanska, vet du? Babbel är ju bra för snabba repetitioner, perfekt för fem minuter på bussen, det är sant, men det kändes lite… ytligt för mig. Som att man bara skrapar på ytan, liksom. Jag ville förstå språket, inte bara kunna säga några fraser. Kanske beror det på hur jag lär mig bäst? Jag vet inte, men jag blev rätt frustrerad av Babbels korta, hackiga lektioner. Det kändes som att man inte riktigt fick grepp om någonting.

Pimsleur gav mig en mycket säkrare grund, en riktig grundsten att bygga vidare på. Jag kunde nästan känna hur språket byggdes upp, bit för bit, likt en fin mursten byggnad. Minns jag, eller? Jag tror jag kunde nästan redan prata lite flytande när jag var klar med den första kursen! Babbel däremot… ja, det är kanske ett bra komplement senare, när man redan har lite koll. Som en lite extra krydda, liksom. Men för att börja? Nä, då skulle jag definitivt välja Pimsleur igen. Det är som att bygga ett hus – man börjar med grunden, inte med taket, right? Eller hur, det är ju logiskt, eller hur? 😉