När använder man ett eller en?

Oj, “en” eller “ett”? Det där knäcker mig ibland, alltså! Jag fattar liksom grejen med “en” läkare eller “en” ros – det liksom känns rätt, vet ni? Som om det liksom flyter på av sig självt. Precis som när jag ser en solros på sommaren, sådär pampig och gul – “en” solros, klart!

Men sen kommer de här jäkla undantagen och slår ner som en bomb. “Ett” barn… “Ett” lejon! Va? Alltså, vad är det som gör att det blir “ett” där? Är det storleken? Är det något med vokalen i början? Jag har suttit och grunnat på det här, i timmar ibland. Minns ni hur jag förra sommaren försökte förklara det för min kusin? Hon höll på att bli galen, och jag med! Vi satt med grammatikböckerna tills det blev mörkt ute… och vi var fortfarande inte klokare.

Jag tror jag läste någonstans, eller kanske hörde någon säga, att det handlar om substantivets genus – något med obestämd och bestämd form. Men det där hjälpte ju inte mig ett dugg! Jag menar, ska jag verkligen sitta och memorera alla ord och deras genus? Livet är för kort för sånt! Kanske finns det någon enkel regel jag missat, någon hemlighet som alla andra grammatik-nissar känner till men inte vill dela med sig av?

Nej, jag tror faktiskt man bara får lära sig de där knepiga orden utantill. Lite som att lära sig ett nytt språk – man får helt enkelt bita i det sura äpplet och öva, öva, öva. Och om någon har den magiska lösningen, hör av er! Jag är desperat!