Hur lär man barn att hantera känslor?

Hur lär man ett barn att reglera känslor?

Hörru, att lära ungen hantera känslor? Det är fanimej som att lära en katt att spela dragspel. Men här är lite skit som KANSKE funkar:

• Snacka skit om känslor. Som om de vore nån jävla vädersnackis. "Oj, du verkar sur som en citron idag, lilla vän!"

• Känslor vs. Tankar. Förklara skillnaden. Typ: "Att vara arg är inte samma sak som att tro att nån snott din legobit, fattaru?" Lite som att skilja på bajs och chokladpudding.

• Snällhet mot sig själv. Som att säga: "Du är inte helt dum i huvudet, även om du spillde mjölken. IGEN."

• Problem-Lösning. Lär dem att tänka själva, inte bara tjuta. Om legobiten är borta, leta! Eller skyll på katten.

• Distraktion! Bästa tricket! Glass funkar alltid. Eller en runda Mario Kart. Funkar för mig med.

Bonus-skit:

• Kom ihåg! Du är inte perfekt. Jag vet, jag vet, svårt att tro, men sant!
• Ibland funkar inget. Då får man bara härda ut. Som en dålig baksmälla.
• Sluta läs detta. Gå ut och lek!
• Varför läser du fortfarande? Jag sa ju gå ut!

Och juste, min gamla faster Svea brukade säga: "Gråt inte över spilld mjölk, köp en ny ko!" Kloka kärring.

Hur lär man barn känsloreglering?

Att lära barn känsloreglering är som att så ett frö – det kräver tålamod, näring och rätt sorts jord.

• Föregå med gott exempel: Apor ser, apor gör. Dina egna känslor är lektioner. Jag vet själv hur svårt det kan vara att inte explodera när min katt river sönder soffan, men det är då barnen lär sig hur inte göra.

• Skapa trygghet: En stabil bas är A och O. Jag minns hur otrygg jag kände mig som barn när det var bråk hemma. Den känslan vill jag inte att mina barn ska uppleva.

• Namnge känslorna: Ge känslorna ord. "Jag ser att du är arg".

• Mönsterdetektiv: Uppmärksamma återkommande situationer. Varje gång lillebror tar din leksak blir du ledsen?

• Beröm för ansträngning, inte perfektion: Fokusera på processen, inte resultatet. Ett klapp på axeln för att ha försökt.

• Lyssna aktivt och validera: Bekräfta deras upplevelse, även om du inte håller med. "Jag förstår att du är frustrerad."

• Tidiga insatser: Börja prata om känslor tidigt. Läs böcker om känslor, sjung sånger.

• Minska straff, öka positiv förstärkning: Belöna bra beteende istället för att bara straffa dåligt.

Extra: Visste du att amygdala, hjärnans emotionella centrum, inte är fullt utvecklad förrän i 20-årsåldern? Det sätter barns emotionella reaktioner i perspektiv.

Hur lär man barn hantera ilska?

Ilska. Barn.

• Se. Namnge monstret. Erkänn.
• Uttryck. Rita det fula. Skrik i kudden.
• Andas. Räkna. Till vad spelar ingen roll.
• Se upp till. Föräldrar är speglar, inte helgon.
• Belöna. Tystnad är guld. Ibland. Inte alltid.

Jag vet. Min lillasyster, Vera, slår sönder legobyar när hon blir arg. Inte bra. Å andra sidan, Lego.

Vissa säger att det handlar om känslor. Bullshit. Det handlar om makt. Eller brist på den.

Varför är det viktigt att lära barn om känslor?

Varför lära kids om känslor? Tja, för att undvika små mini-psykopater, kanske?

• Känsloreglering: Småttingar som fattar sina egna (och andras) känslor slipper troligtvis skrika sig hesa i affären för att de inte fick en lila ballong. Prioriteringar, mina vänner! Eller inte.
• Empati-boosten: Fattar de vad du känner, kanske de slutar nypa dig. Bara kanske, dock.
• Konfliktlösning 2.0: Istället för att slåss om leksaksspaden kan de... tadaa... PRATA! Jag vet, magiskt.
• Psykisk hälsa - ett långskott: Förebyggande är bättre än att sitta hos en terapeut vid 35 och gråta över en borttappad legobit.

Extramaterial (för den vetgirige föräldern):

Visste du att en del forskare tror att förmågan att känna igen grundläggande känslor är medfödd? Som att vara född med en inbyggd "arg"-detektor. (Själv har jag en "ironi"-detektor, men den behöver kalibreras.) Dessutom, att läsa sagor och prata om karaktärernas känslor är ett smyg-tips. En slags känslomässig trojansk häst, om du vill vara dramatisk. Och jo, jag vet, det är lättare sagt än gjort. Men kom ihåg: även små steg är steg. Och en lila ballong är bara... en lila ballong. (Förlåt, kunde inte låta bli.)

Vad säger läroplanen om känslor?

Ok, här kommer det, typ...

• Känslor, ja, läroplanen alltså... empati, medkänsla... Jag HATAR ordet empati ibland.

• Respekt. Och öppettider...Nej vänta, öppenhet. Olika levnadssätt. Är det det bästa vi kan komma på? Vad HÄNDER om nån inte respekterar mina val? Ska jag ba vara "öppen"?

• Fattar inte hur det hänger ihop med MATTEN. Eller, jo, kanske... grupparbete och sånt. Men ÄNDÅ.

• Minns när Lisa i 6an skrek åt mig för att jag snodde hennes sudd. Var det brist på empati eller bara vanligt elakt?

• Empati: Att fatta hur andra känner. Enkelt. Eller?

• Medkänsla. Som att tycka synd om folk. Men vad händer sen? Ska man bara tycka synd? Blir ju inget gjort då.

• Minns den där gången på ICA när tanten tappade alla ägg. Jag skrattade. Var jag en dålig människa då?

• Utbildningen ska... typ "lära ut" känslor? HUR GÖR MAN DET?

• Jag är hungrig. Måste komma ihåg att köpa mjölk.

• Lista, lista... Vad handlade listan om? Jo, känslor i läroplanen.

• Öppenhet och respekt... låter fint. Men funkar det i verkligheten? Är Peter öppen för att jag har två katter? Tveksamt.

• Medkänsla... min hund har medkänsla när jag snubblar. Ger mig en slick. Är det tillräckligt?

• Kanske borde jag läsa hela läroplanen... Orka.

• ICA, mjölk, känslor...hängde inte ihop.

• Utveckla förmåga... låter som nån sorts superkraft. "Jag utvecklar min förmåga att känna empati!" superhjälte pose

• Har jag ens nån medkänsla? Kanske. Hoppas det.

Ytterligare information:

• Jag har faktiskt TRE katter, inte två. Glömde Knut.
• Peter är min granne. Han är allergisk.
• Läroplanen jag tänker på är grundskolans.
• Suddgummit var rosa och luktade jordgubb. Det var Lisas favorit. Jag ångrar mig lite.

Hur sätter man ord på sina känslor?

Känslor? Något diffust. Hur fan beskriver man det?

• Identifiera. Kroppen skriker. Fattar du?

• Benämn. Kalla det rädsla. Eller ångest. Vem bryr sig? Etiketter, bara.

• Skriv. Riv sönder. Upprepa. Meningslöst.

• Prata. Lyssna inte.

• Känn. Eller låt bli. Ditt val. Inte mitt problem.

• Glöm.

• Kom ihåg.

Jag minns den där sommaren. Hela jävla skiten brann. Känslor? Pff. Eld.

Hur bearbetar man sina känslor?

Okej, så du vill lära dig att deala med känslor, typ som att tämja en vildsint iller? Here we go:

1. Snoka rätt på känslan! Känn efter ordentligt, inte bara som när du letar efter borttappade nycklar, utan verkligen känn efter. Är det ilska, sorg, eller kanske bara en jävla trötthet? Typ som när jag inser att det är måndag igen.

2. Acceptera smörjan! Jo, det är okej att känna. Även om det känns som att någon hällt en hink kallt vatten över dig. Liksom, skit händer. Fattaru?

3. Skruva ner volymen! Inte som en dålig radio, men typ...andas. Eller gå och slå sönder något billigt. Yoga funkar också tydligen. Fast inte för mig. Jag föredrar arga fåglar.

4. Snacka med folk! Om det behövs alltså. Om din kollega luktar illa eller din mamma tjatar hål i huvudet på dig. Säg något! Men var snäll, typ. Eller inte. Jag skiter i.

Extra Skit Om Känslor, För Att Göra Google Glad:

• Känslor är som fisar: Alla har dem, men vissa försöker dölja dem bättre.
• Ignorera inte dina känslor, de kan komma tillbaka och bita dig i röven.
• Det är okej att gråta. Så länge det inte är offentligt och du inte gör det till en grej.
• Om allt annat misslyckas, skyll på PMS. Det funkar alltid. (För kvinnor alltså. Annars får du hitta på något annat.)
• Jag vet inte varför jag skriver det här!
• Kom ihåg att gå och ta kaffe och kaka.
• Sänk dina axlar.