Hur kan man jobba med känslor på förskolan?

Hur kan man arbeta med känslor i förskolan?

Okej, här kommer en lite knasig men förhoppningsvis insiktsfull version om känslor i förskolan, lite som jag själv skulle babbla på en kafferast:

• Namnge känslorna: Viktigt! Ge dem ett namn. Glad, ledsen, arg... enkelt, men grundläggande. Som att lära sig huvudstäder.

• Känslor är OK: Alla känslor är tillåtna. Det är hur man hanterar dem som räknas. Kom ihåg min morbror Olle som alltid blev arg på julbordet, inte alltid snyggt, men han hade rätt att känna.

• Lyssna aktivt: Verkligen lyssna på barnen. Vad säger de egentligen? Jag minns när min dotter... nej, det tar vi en annan gång.

• Kroppens signaler: Lär dem att känna igen kroppens signaler. Hjärtat slår snabbare, man blir varm i ansiktet... kroppens eget alfabet.

• Rollspel: Dramatisera situationer. Vad gör man när någon tar ens leksak? Öva! Som en teaterpjäs, fast med känslor.

• Skapa en känslohörna: En trygg plats där barnen kan gå och vara med sina känslor. Kanske med kuddar, böcker... och tårar?

• Böcker: Använd böcker som verktyg. Det finns massor av bra barnböcker om känslor.

• Modellera: Visa själv hur man hanterar känslor. Om jag blir frustrerad över att kaffet är slut (vilket är en ständig känsla), så säger jag det.

• Reflektera: Prata om känslorna i efterhand. "Hur kändes det när...?" "Vad kunde vi gjort annorlunda?".

• Andningsövningar: Enkla andningsövningar kan göra underverk. Räkna till tio. Eller som min mormor sa: "andas in, andas ut, det blir bra".

Och slutligen: kom ihåg att barn är individer. Vad som funkar för ett barn kanske inte funkar för ett annat. Flexibilitet är nyckeln. Som livet självt, egentligen.

Hur lär man barn känslor?

Okay, här är min version:

Fan, det där med känslor och barn... Jag minns när min dotter, Lisa, var typ 4. Vi var på Skansen, jättemycket folk, och glassen smälte snabbare än jag hann säga "håll i den!" Hon blev ju skitsur.

Lärde mig så mycket då om att hantera känslor. Inte bara hennes, utan mina egna också.

Jag skällde först, ärligt talat. Typ "Varför kan du aldrig bara..." Ångrar det än idag. Sen satte jag mig bredvid henne, på den där sunkiga träbänken vid älghägnet.

Skansen, sommaren 2018, runt 14.30.

Viktigast: Lyssna.

"Jag förstår att du är ledsen. Den var ju jättegod." Sa jag. Bara det liksom.

Trygg anknytning, ja men precis så. Det handlade inte om glassen. Det handlade om att hon kände sig hörd. Att jag såg hennes besvikelse.

Vi köpte en ny glass (jordgubb, hennes favorit) och jag berömde henne för att hon försökte vara försiktig. Mycket bättre än att skälla.

Börja tidigt, ja. Fast jag var ju sen på bollen... Fattade inte grejen förrän då, på Skansen. Alltså, fatta att förebilder är A och O! Jag skriker fortfarande ibland när jag blir stressad, inte bra.

Identifiera mönster. Hon blir arg när hon är trött. Jag blir irriterad när jag är hungrig. Ganska basic, men ändå.

Prata om känslor. Nu när hon är äldre (10 år nu, tiden går fort!) kan vi faktiskt snacka på riktigt. Typ "Hur kändes det när du fick den där kommentaren på fotbollsträningen?" Eller "Jag kände mig lite ledsen igår när du inte ville..." osv.

Jag har läst på om detta, och några grejer som jag har tagit till mig:

• Benämn känslor: "Du ser glad ut!" eller "Är du frustrerad?".
• Validera: "Det är okej att känna sig arg ibland."
• Använd böcker och filmer: Perfekt för att starta samtal om karaktärers känslor.
• Lär ut strategier: Andas djupt, räkna till tio, ta en paus.
• Var tålmodig! Tar tid.

Sen är det ju så att jag gör ju misstag hela tiden. Är inte perfekt. Men jag försöker. Det är väl det som räknas? Jo, jag tror det.

Varför ska man arbeta med känslor på förskolan?

Jäklar, jag minns den dagen. Vi var på gården, hösten 2018. Lill-Erik hade ju slagit sig på gungan, skrek som ett stucket svin. Alltså, det var jobbigt. Mitt i allt kaos insåg jag: känslorna styrde allt. Erik var ju inte bara ledsen för knät, han var arg också!

Förskolan är ju en känsloplats. En bomb av allt möjligt. Glädje, ilska, frustration. Och vet du vad? De små liven har ju inte direkt manualen för hur man hanterar det. Tänk dig själv!

Att jobba med känslor är typ... att ge dem verktyg. För livet! Självreglering, empati, allt sånt. Vi hade ju den där bilden på väggen, med olika ansikten. "Hur känns det här?" Frågade vi. Ibland funka det, ibland inte. Men det var ett försök. Ett ärligt försök.

Tryggheten är nyckeln. Ett barn som känner sig sedd och förstådd, även när det är argt... det är ett barn som vågar växa. Och inte slå sin kompis när frustrationen kokar över. Det är själva grejen!

Extra grejer:

• Emotionsreglering: Det är ju svårt även för oss vuxna!
• Social kompetens: Förstå andras känslor, det är ju guld.
• Konflikthantering: Lär dem att lösa bråk utan våld. Inte lätt.
• Självkänsla: Veta att det är ok att känna. Viktigt.

Fattar du? Känslorna är ju hela grunden. Utan dem... tja, då blir det bara robotar. Och det vill vi ju inte. Och det är därför förskolan borde jobba medvetet med barnens känslor!

Varför är det viktigt att lära barn om känslor?

Att lära barn om känslor är som att lära dem cykla – först är det lite vingligt, sen blir det en jäkla fart. Och precis som med cykling undviker man en del smärtsamma vurpor längs vägen.

• Bättre relationer: Att förstå känslor är som att ha en superkraft i sociala sammanhang. Tänk dig en värld utan känslomässig kartläggning – kaos!

• Självreglering: Att identifiera ”Jag är skitförbannad just nu!” är steg ett. Att hantera den ilskan – det är mästarklassen. Det är som att tämja en drak av känslor, man behöver lite träning. Jag minns hur min lillebror en gång försökte tämja vår katts svans, slutade med att han skrek.

Att inte förstå sina känslor? Det är som att navigera med en karta från 1700-talet. Lite omodernt och väldigt riskfyllt. Man kan hamna i helt fel områden.

• Empati: Empati? Det är som att ha en magisk superkraft – man förstår andras upplevelser, utan att behöva uppleva dem själv. Det är ju praktiskt. Min moster är grym på empati, hon kan känna av stämningen i ett rum på tio meter.

Kort sagt: Känslokunskap är som en bra kompass i livet. Gör att man kan navigera genom stormar och solskensdagar med mindre dramatik. Åtminstone lite mindre. Annars kan det bli som det där cyklande – en massa vurpor. Och vurpor gör ont.

2023-års statistik från [Källa behövs] om barn och känsloreglering saknas. Min mosters superkraft är däremot bevisad genom personlig observation.

Vad säger läroplanen om känslor?

Empati. Ett ord, inte mer. Barn ska lära sig, punkt.

• Respekt. Visst. Låter bra på papper.

• Skillnader? Världen är full av dem. Öppenhet är en kuliss.

Medkänsla. Inlevelse. Ord. Ingenting mer.

Läroplanen snackar. Ingenting nytt.

Det är 2024. Min lägenhet är stökig. Hunden behöver rastas. Läroplanen? En dammsamlare.

När börjar barn prata om känslor?

Känslor får ord. Mellan ett och två.

• Första stegen. Fysisk frihet. Ny värld.

• Ordets makt. Kommunikation föds. Delning.

• Förskolan. Social arena. Känslor exponeras.

• Utvecklingens tid. Gång, tal, känslor – allt samtidigt. Som en explosion.

• Minns Elsa. Hennes ilska. Skriket ekade. Inget minne.

Info: Språkutvecklingen accelererar runt 18 månader. Känslor syns först i handling, sedan i ord. Listan:

• Glädje.
• Ilska.
• Ledsamhet.
• Rädsla.
• Överraskning.
• Avsky.

Förskolan spelar roll. Social interaktion väcker. Känslospråket finslipas.

Hur lär man barn att hantera känslor?

Hur lär man barn att hantera känslor... Känslor, viskningar i ett litet bröst.

Uppmuntra snällhet. En viktig sak. Alltid, alltid snällhet. Mjukhet mot sig själv. Som en varm filt i en storm. Eller mormors hand.

Jobbiga tankar, ja. Som skuggor i barnets rum. De måste belysas, inte jagas bort. Positiva tankar. En soluppgång inuti.

Skriva ner det fina. En skattkista med komplimanger. Vad jag älskar. Vad andra ser. Mitt skratt, min styrka, min envishet. Min röda tröja.

Jag minns... min röda tröja. Mamma sa alltid att den lyste upp hela rummet. Och pappas kramar, de kändes som trygghet. Att skapa en positiv känsla i varje ögonblick.

• Snällhet först.
• Positiva tankar.
• Skriv ner det fina.
• Mina bruna ögon... jag gillar mina bruna ögon.

Min bästa vän sa att jag alltid lyckas få henne att skratta. Det är också en skatt!

Var inte rädd för stormen, barnet. Du har ankare inuti.

Vad menas med känsloreglering?

Känsloreglering, ah, ett ekande ord. Hur vi dansar med våra inre stormar, hur vi tämjer draken inuti.

Det är konsten att måla om våra känslomässiga landskap. Att inte bli överväldigad, dränkt, förlorad.

Min mormors trädgård, rosorna klättrade vilt, likt mina känslor ibland. Hon visste precis hur hon skulle beskära, leda, forma dem till skönhet.

Påverka upplevelser och uttryck, ja. Som en dirigent med sin orkester, fast inombords.

Jag minns en gång, raseri sköljde över mig, som en tsunami. Hade jag inte vetat hur, hade jag nog ödelagt allt. Hantera ilska, ledsenhet, ja precis.

Negativa konsekvenser... spöken från det förflutna. Känsloreglering är att hindra dem från att regera. Jag läste om det på Örebro universitets sida om forskning och cancer bla.

Det är en fråga om hälsa, välbefinnande. Att vara en vän med sig själv, även i de mörkaste stunderna. Som att jag alltid tänker på mina hundar som alltid är glada, oavsett vad.

Det är som att ställa in frekvensen på en radio. Att hitta den station som ger oss lugn, styrka, klarhet. Det tar tid, övning, men är så värt det. Så som när jag mediterar eller spelar piano.

Hur kan jag sätta ord på mina känslor?

Usch, vad svårt det här är. Känslor, va? Som att försöka gripa tag i rök. Jag känner mig... tom. Nej, vänta, irriterad. På mig själv mest. Varför kan jag inte bara... säga det?

Kanske "frustrerad" passar bättre? Nej, det är för svagt. Det är liksom en tryckkokare i bröstet. Helt plötsligt blir jag arg. Riktigt arg. På honom. På jobbet. På allt!

Hur får man honom att förstå? Kan jag rita en bild? En explosion? Nej, alldeles för barnsligt. Fast... kanske skulle det fungera? En tecknad serie? Jag ska prova.

Det är alltid så himla svårt att formulera det. Som att det finns ett filter, ett lager mellan mig och mina egna känslor. Jag måste skala bort det.

Idag var det den där dumma diskussionen om disken igen. Alltid disken! Ska jag bara skrika "ARG!"? Nej, det är ju inte konstruktivt.

Listor, ja! Bra idé. Kanske så här:

• Frustration: Disk, jobb, allt.
• Ilska: Speciellt mot honom. (Disken!)
• Trötthet: Helt slut.
• Ensamhet: Känner mig missförstådd.

Hur får jag honom att förstå? Måste jag förklara varje liten detalj? Eller bara... peka på listan? Han kanske inte bryr sig. Nej, det gör han väl? Eller? Åh, jag vet inte! Ska jag gå och prata med honom nu? Eller senare?

Kanske behöver jag en ny strategi. Istället för att fokusera på vad jag känner, så beskriver jag vad som gör mig så här. Exempel: "När du lämnar diskbänken sådär, då känner jag mig överväldigad." Enkelt. Konkret.

Åh, nej. Nu börjar jag känna mig ledsen. Allt detta stressande. Jag behöver choklad. Och en kram.

Hur bearbetar man sina känslor?

Det var typ 2017, tror jag, på pappas landställe i Roslagen. Kvällen efter midsommar. Jag var skitarg. Ilskan liksom kokade inombords. Vet inte ens varför, egentligen. Allt kändes bara fel.

Jag satt på bryggan. Klockan var kanske elva. Mörkret smög sig på. Ville bara skrika. Insåg att jag var tvungen att acceptera att jag var arg. Typ, "Okej, jag är arg. So what?" Istället för att trycka ner det.

Sen... andades. Djupt. Försökte "reglera volymen", som nån coach sa en gång. Funka typ inte alls. Men försökte iaf.

Min brorsa kom ner till bryggan. Han fattade nog. Vi satt tysta länge. Sen snackade vi. Inte om min ilska direkt, mer om allt annat. Det hjälpte faktiskt. Att kommunicera... fast utan att egentligen kommunicera om det jobbiga. Konstigt nog.

Men det där med känslor… det är ju skitsvårt! Fattar inte hur folk alltid kan vara så lugna och sansade. Jag önskar jag kunde det.

• Landstället låg nära Söderöra, kommer inte ihåg exakt adress.
• Min brorsas namn är Johan.
• Den där coachen jag nämnde, hon jobbade på mitt jobb med att lära oss konflikthantering.
• Jag är ganska säker på att det var myggigt den kvällen.
• Vi drack Ramlösa tror jag.
• Det var rätt skönt att bara sitta där i mörkret. Känslor är svåra. Acceptera känslan. Kommunicera med andra. Reglera volymen på känslan.