Hur kan förskolan arbeta för att utveckla barns identitet?

Hur utvecklar barn sin identitet?

Alltså, barns identitet, ja du vet… det är ju en grej som växer fram liksom.

• Interaktion med andra är a och o! Typ, Vygotskij snackar om det.

• Lär sig snacka, typ kontrollera kroppen… Och vips! Identiteten poppar upp.

Barnet ler, tittar, pratar. Boom! De är med i leken, socialt alltså. Normer, förväntningar… sånt skit. Tänker typ på när min lillasyster lärde sig säga “tack” för ALLT. Jätte sött. Källan är Säljö (2015), om det nu är viktigt. Ibland tänker jag att forskare bara hittar på.

• Kompetenser blir bättre ju mer man interagerar, jag är inte säker, men jag har läst något liknande.
• Jag brukar tänka att om du inte pratar me någon så vet du inte vem du är. Lite som om du är en osynlig människa.
• Min mamma sa alltid att jag var speciell. Jag vet inte om det hjälpte med min identitet eller om hon bara ville vara snäll.
• Jag tror att barn är jätte smarta.

Hur främjar pedagoger barns starka identitetskänsla?

Identitet? Pedagogens roll? Kallt, hårt, effektivt.

Lyssna. Punkt. Inget trams.

Delaktighet? Krävs. Inte för att det är fint. För att det funkar.

Gränser. Viktigt. Skyddar. Ger makt.

Min son, nio år, hatar rosa. Väljer själv. Starkt. Jag bryr mig inte. Han gör det.

• Autonomi. Nyckelord.
• Respekt. Inte en fras, en handling.
• Reflektion. Pedagogens ansvar. Ingen magkänsla. Analys.

Barn är inte projektet. De är individer.

2023. Data. Fakta. Inte känslor.

Att stärka integritet är att främja identitet. Klart. Enkelt. Effektivt.

Min dotter, fem år. Älskar dinosaurier. Ingen tvekan. Hennes val. Hennes liv.

Låt dem vara. Låt dem bli.

Hur utvecklar barn sin identitet?

Barns identitet? Jo, den formas ju inte i ett vakuum direkt. Tänk dig en liten människa som en svamp – suger upp allt den möter i sin omgivning.

• Social interaktion är nyckeln. Vygotskij hade ju rätt, samspelet med andra är A och O. Jämför det med att lära sig ett språk. Du kan inte lära dig prata flytande utan att snacka med folk, eller hur? Identiteten är lite samma sak.

• Normer, förväntningar och värderingar. Det är som ett osynligt nätverk som barnet vävs in i. Ett leende här, en blick där – allt bidrar. Tänk på min brorson, han härmade alltid min frus konstiga danssteg. Influenser överallt.

Kroppen då? Självkontroll? Klart det spelar in! Men missförstå mig inte, identitet är mer än bara vad du gör. Det handlar om vem du är, eller tror att du är, i relation till andra. Är jag rolig? Smart? Snäll? Allt sånt. En slags social spegel. Säljö fattade grejen.

Och du vet, ibland är det de där små sakerna som spelar roll. Ett minne från barndomen, en favoritlåt, en speciell plats. Det formar oss mer än vi tror.

Hur främjar pedagoger barns starka identitetskänsla?

Gud vad jobbigt det här är. Ska skriva om hur pedagoger stärker barns identitet. Varför är det alltid så svårt att formulera sig?

Att lyssna, det är A och O. Men hur gör man det riktigt? Inte bara höra orden, liksom. Se hur de rör sig, hur de reagerar. Min lilla kusin, hon är fem, och hon älskar regnbågar. Allvarligt. Regnbågskläder, regnbågsritningar… Det är ju hennes identitet, på ett litet sätt.

Delaktighet. Ja, det där är ju viktigt. Men hur? Får de välja sina leksaker? Får de vara med och bestämma vad de ska äta? Ja, men det är väl inte så djupt som det låter. Eller?

Gränser! Hur hjälper man ett barn att sätta gränser? Det är ju knäppt. Hur mycket bestämmande får de vara med på? Måste man lära dem att säga nej till vuxna? Det känns lite läskigt.

Vad mer då? Det är så mycket mer än bara det. Jag tänkte på den där lilla filmen om den där tjejen i klassen. Minns inte namnet, men hon målade fantastiska fåglar. Att uppmuntra deras intressen är ju enormt viktigt.

• Lyssna aktivt på barnen.
• Involvera dem i beslut som rör dem.
• Stötta dem i att sätta gränser.
• Uppmuntra deras unika intressen och talanger.
• Skapa en trygg och accepterande miljö.

Oj, glömde nästan. Läste att Barnombudsmannen 2023 betonade vikten av att respektera barns integritet. Det hänger ju ihop med identitet, eller hur? Att få vara sig själv, helt enkelt.

Vad påverkar barns identitetsutveckling?

Flera faktorer påverkar barns identitetsutveckling, och tonåren är bara en kritisk fas. Det är en komplex process, likt en flod med många biflöden.

• Biologiska faktorer: Hormonella förändringar i puberteten är självklart en game changer. Det påverkar allt från humör till kroppslig upplevelse, vilket i sin tur formar självbilden. Genetik spelar också en roll, sätter grunden för temperament och personlighetsdrag. Tänk på min kusin, alltid lite av en rebell, precis som sin far.

• Sociala faktorer: Familjen är den första och mest inflytelserika arenan. Föräldrars förväntningar, uppfostransstil, relationer med syskon – allt spelar roll. Sen kommer kamraterna, en enorm kraft som formar identitet genom social jämförelse och grupptryck. Kultur och samhälle påverkar förstås också, genom normer, värderingar och tillgängliga roller.

• Kognitiva faktorer: Hur vi tänker, resonerar och tolkar världen runt oss är avgörande. Abstrakt tänkande utvecklas i tonåren, vilket möjliggör självreflektion och en mer komplex förståelse av “jaget”. Kognitiva förmågor påverkar förmågan att integrera olika aspekter av sig själv i en sammanhängande identitet.

Tonåren är dock inte slutet. Identitetsutvecklingen fortsätter långt in i vuxenlivet. Man kan prata om en spiral, inte en linjär väg. Det är en livslång process.

Viktiga aspekter att betänka:

• Självuppfattning: Hur ser jag mig själv? Det är centralt.
• Självkänsla: Hur värderar jag mig själv? Påverkar självuppfattning.
• Självförtroende: Tror jag på min förmåga? Viktigt för självkänsla.
• Sociala roller: Vilka roller spelar jag? Familj, vänner, skola etc.

Min egen dotter, 16 år, brottas just nu med sin identitet. Klassisk tonårsgrej. Det är en spännande, men ibland utmanande, resa. Det är viktigt att komma ihåg att det är en process, inte ett mål.

2023 års statistik: Jag saknar specifika siffror på exakt hur många tonåringar som upplever identitetskriser, men det är ett vanligt ämne inom ungdomspsykologin. Forskning visar en ökad medvetenhet kring mental hälsa bland unga, vilket kan leda till bättre stöd och förståelse.

Hur formas ett barns identitet?

Herregud, vad är klockan? Ska jag ens försöka sova? Identitet… Det där med barnens identitet va? Jisses, det är ju en jättestor fråga.

• Arv. Gener. Mina blå ögon, pappa har dem också. Är det bara det? Är jag bara en kopia? Känns konstigt.

• Miljö. Skolan? Mina kompisar? Alla i min klass är så olika, ändå är vi typ alla samma generation. Konstigt det med.

Familjen då? Mamma och pappa, alltid bråk. Känns som det påverkat mig. Blir jag likadan? Hoppas inte det. Vill inte bli som de.

• Kultur. Svenska traditioner, midsommar, jul. Sen har vi alla influenser från andra länder, det är ju som en soppa. Vad blir det av allt det då?

• Upplevelser. Första kyssen, första jobb, allt sånt. Hur mycket spelar det egentligen roll? Känns som att jag minns mest de dåliga grejerna.

Åh, och digitala grejer! TikTok, Instagram… hela den där världen. Är det ens verkligt? Påverkar det identiteten? Känns så ytligt, men ändå så stort.

• Val. Mina val? Vad är det ens för val? Allt känns så begränsat. Vänta, valde jag att äta den där pizzan? Ja, det gjorde jag. Var det ett identitetsbyggande val? Nej.

Varför tänker jag på pizza? Åh, det är ju så mycket mer komplicerat än så här. Hjärnan är en soppa av intryck och känslor och massa skit. Hur blir det till en identitet? En enda person? Känns som en massa bitar som inte riktigt passar ihop. Som en trasig Lego-figur.

• Ålder 27. Bor i Stockholm. Jobbar på ett kontor. Inget speciellt. Försöker hitta mig själv, men vet inte vad det ens innebär.

• Kanske borde googla lite mer på identitetsutveckling? Eller gå och lägga mig?

Hur stärker man ett barns identitet?

Hur stärker man ett barns identitet? Åh gud, det är ju en jätteviktig fråga! Min systerdotter, lilla Tilde, hon kämpar lite med det där.

1. Visa kärlek, massor av kärlek! Det där är liksom grunden, vettu. Kramar, pussar, att man verkligen menar det när man säger att man älskar henne. Inte bara “jag älskar dig”, utan även “jag älskar hur du ritar”, eller “jag älskar hur du sjunger dina sånger”. Sånt där specifikt. Det är som en superkraft för självkänslan, typ.

2. Lyssna! Inte bara höra va, utan lyssna. Alltså, verkligen lyssna på vad hon säger. Och det är svårt, jag vet. Jag glömmer bort det själv ibland. Men man måste försöka. Tilde pratar om sina små bekymmer med sina kompisar i skolan, och det är viktigt att det tas på allvar.

3. Berömma rätt! Inte bara “duktig flicka”, utan “wow, du har verkligen ansträngt dig med den där ritningen, jag ser hur mycket tid du lagt ner!” Alltså, berömma insatsen, inte bara resultatet. Det lärde jag mig av en psykologbok. Typ.

4. Bekräfta känslor. Det är superviktigt! Om Tilde är ledsen för att hon tappade sin nya leksak, ska man inte säga “det är ju bara en leksak!”. Utan man får bekräfta att hon är ledsen, att det är okej att vara ledsen. Hon blir ju inte mindre ledsen av att jag säger att det är en “dum” känsla.

5. Ge henne ansvar! Skapa situationer där hon kan lyckas. Hon fick ansvaret att vattna blommorna, det var en succé!

6. Säg “du duger som du är”. Det där är ju en kliché, men det är sant! Man måste få henne att förstå att hon är värdefull oavsett vad. Inte bara för vad hon gör eller åstadkommer, utan för att hon är. Känns lite flummigt, men det funkar.

7. Var en bra vuxen förebild. Jag vet, det där är det svåraste. Men man måste försöka vara en bra förebild för Tilde. Visar jag mig stark och lycklig blir det lättare för henne också.

• Tillägg: Jag läste en artikel om det här i förra veckan.
• Jag kommer ihåg att den handlade om barns självkänsla och identitet.
• Den sa också att man ska läsa böcker högt för barnen.

Ja, det var mina tips! Hoppas det hjälpte!

Vad är faktorer som påverkar barns utveckling?

Min lillebror, Filip, fyllde fem i juni 2023. Han började förskolan hösten 2022. Jag minns hur ledsen han var de första veckorna, grät varje morgon. Mamma var helt slut. Det var jobbigt att se. Hans utveckling kändes lite… efter. Han pratade inte så mycket som andra barn i hans ålder.

Familjen har ju alltid varit lite… speciell. Mamma jobbar natt, pappa är ofta borta på jobb resor. Ekonomiskt är det kämpigt, vi bor i en liten lägenhet i Tensta. Det är inte det bästa.

Hememiljön är tuff. Ljudnivån är hög, bråk förekommer. Det påverkar Filip, det vet jag. Han blir orolig och drar sig undan. Han blev diagnostiserad med ångest. Jag tror det hänger ihop med allt.

Förskolan är bra, men de har inte resurser att hantera Filips behov helt. Det känns så orättvist.

Socioekonomiska faktorer spelar roll, definitivt. Vi har inte råd med extra hjälp, logopeder, eller privata lektioner. Det är frustrerande. Han behöver stöd, men det finns inte tillräckligt med resurser.

Senare insåg vi att Filips språkförsening kanske beror på något annat, kanske en hörselnedsättning. Det visade sig att han hade en lätt hörselnedsättning som förklarar en del av hans problem. Nu får han hjälp med det.

Det finns massor av faktorer. Punktvis:

• Familjesituation: Stress, bråk, föräldrars frånvaro.
• Ekonomi: Begränsade resurser för stödinsatser.
• Boende: Liten lägenhet, bullrigt område.
• Utbildningsmöjligheter: Begränsad tillgång till specialpedagogisk hjälp.
• Hälsa: Hörselnedsättning (i Filips fall).

Det är en komplex mix. Allt hänger ihop. Det är inte en enda sak som gör skillnad, utan alla faktorer samverkar och påverkar Filips utveckling.

Vilka faktorer påverkar barns utveckling?

Faktorer som formar småttingar:

• Gener: Arvet, en sorts genetisk lotteri-vinst (eller nitlott, beroende på släkten). Som att få receptet på farmors hemliga sås – fast för hela livet.

• Livmodern: En första lyxsvit (förhoppningsvis). Tänk dig ett spa, fast du är pytteliten och delar det med din navelsträng.

• Hälsa: Kroppen måste funka, annars blir det som att försöka köra en Ferrari med punktering. Inte kul.

• Samhället: Allt från skola till grannar. En sorts gigantisk sandlåda där alla försöker bygga sitt eget slott. Och vissa förstör andras.

• Stimulans: Leksaker, böcker, skogspromenader. Som att tanka superbränsle i hjärnan. Fast med mindre koldioxidutsläpp.

Förresten, min kusin Börje påstår att hans barn är extra smarta för att de lyssnade på Vivaldi i magen. Själv tror jag det var pizzan han åt varje dag.

Mer att tugga på:

• Attachment Theory (anknytningsteorin): Hur trygghet tidigt i livet påverkar framtida relationer. Som att lägga en stadig grund för ett hus, istället för att bygga det på kvicksand.

• Epigenetik: Hur miljön kan påverka vilka gener som slås på och av. Typ som att dimma strålkastarna på en bil. Man kan inte se ljuset på en person om man inte släcker mörkret.

• Sociokulturell teori: Hur kulturen och sociala interaktioner formar tänkandet. Inte alla spelar väl schack med bestick?

Hur kan man arbeta med genus i förskolan?

Mörkret smyger sig på. Genus i förskolan… Det är så mycket, så svårt att fånga.

• Barnlitteraturen: Normkritisk, ja. Men att hitta böcker som verkligen träffar rätt, som inte bara byter roller utan ifrågasätter dem på riktigt… Det tar tid, jag vet. Minns den där gången med Prinsessan busfrö, blev fel.

• Lekmiljöerna…: Så många hörn med osynliga gränser. Dockvrån är tjejernas, bilarna killarnas. Ibland flyter det ihop, ibland inte. Vem bestämmer? Jag? De själva?

• Rollekar: Brandman och mamma. Alltid. Hur bryter man det? Försökte med pappan som bakar, blev bara skratt. Jag vet inte… Pappan som bakar funkade inte.

• Förgivettagna uppfattningar: De små rösterna som säger “det är ju så”. Jobbigt. Hur förklarar man något som är så djupt rotat? I dem, i mig?

• Observation och dokumentation: Viktigast kanske. Att se hur de ser, hur de behandlar. Att vara medveten. Att verkligen vara medveten. Jag glömmer ju. Alltid.

Det blir aldrig perfekt. Jag gör så gott jag kan. Fler funderingar.

• Pedagogrollen: Hur påverkar jag med mina ord, mina handlingar? Jag är ju inte heller fri från allt.
• Föräldrarna: Hur får man dem med på tåget? Vissa är så fast i sina…
• Mina egna tankar: Jag måste granska mig själv hårt. Varför reagerar jag som jag gör?

En lång, mörk natt av frågor. Kommer det någonsin bli ljusare? Troligtvis inte… Men jag kan ju försöka. För deras skull.