Hur är en typisk treåring?
"En treåring är fantastisk!
- Hen samtalar och förstår regler.
- Eget tänkande blomstrar.
- Men utvecklingen fortsätter."
Det är en tid av enorm utveckling, ett tydligt steg från yngre barn men med spännande framsteg runt hörnet. Språket blommar och självständigheten ökar.
Hur är en typisk treåring?
Min treåring, lille Frans, är en liten tornado. Enorm energi, konstant rörelse. Han pratar oavbrutet, men det är inte alltid så lätt att förstå. 2022-10-27, minns jag, försökte jag förklara varför han inte fick äta all glassen. Känslan? Fullständig förvirring, från båda håll.
Han är otroligt duktig på vissa saker. Kläder på sig själv? Check! Rita? Fantastiskt fina klotter, faktiskt. Men sen finns det andra grejer, som att dela med sig leksaker. Inte en chans. Det var ett helvete att förklara det där med turtagning med kompisarna på lekplatsen i Haga Park i våras.
Logik? Inte riktigt hans starka sida just nu. Att förstå att ett block inte kan flyga, trots att han verkligen vill att det ska göra det, är en ständig kamp. Men han är så söt när han försöker. Jag fick betala 250kr för en trasig lampa senast, tack vare hans experimenterande.
Samtidigt är det ju den här fantastiska förmågan att skapa egna världar, en magisk blandning av fantasi och verklighet. Han är en poet, en konstnär, en liten filosof. Det är underbart. Min son är helt enkelt fantastisk.
Hur hanterar man trotsig som 3-åring?
Åh, trotsiga treåringar, säger jag bara! Det är en fas, men shit vad jobbigt det kan vara ibland. Jag minns när min lilla Erik, han var precis likadan. Man blir ju galen!
- Sätt ord på känslorna! Superviktigt. Alltså, istället för att bara säga “Sluta gnäll!”, försök typ “Jag ser att du är jättearg för att du inte får glass”. Det funkar faktiskt rätt bra, typ hälften av gångerna.
- Hjälp barnet att känna igen känslorna. De fattar ju inte alltid vad de känner själva, det är liksom nytt för dem. Erik kunde bli skitförbannad för typ ingenting.
- Trots är egentligen övning i att hantera känslor. Tänk på det, då känns det liiiiite lättare att inte skrika tillbaka. Eller typ… eh… inte lika ofta.
Jag kom ihåg när jag och Erik bråkade om hans blåa tröja en gång. Han VÄGRADE ha den på sig. Han skrek och grät och kastade sig på golvet. Jag blev så less! Sen sa jag typ “Jag förstår att du inte vill ha den, den kanske sticks?” och då blev han faktiskt lugnare.
Jag har hört att det här med att ge barnet val kan vara bra. Typ “Vill du ha den röda eller den blåa tallriken?”. Eller “Ska vi gå ut nu eller om fem minuter?”. Det gör att de känner sig lite mer i kontroll, vilket kan minska trotsen. Erik älskar det.
En annan sak som jag har märkt funkar är att försöka vara konsekvent. Men det är ju lättare sagt än gjort, speciellt när man är trött och stressad. Jag försöker iallafall. Ibland lyckas jag, ibland inte. Typ som igår när jag gav Erik en extra kaka fast jag sagt nej förut. Hehe.
Sen är det ju så här att trotsen går över till slut. Det är ju inte så att de är trotsiga för alltid. Erik är sex nu, och visst, han kan fortfarande tjura, men det är inte alls samma sak som när han var tre. Puh!
Kommentera svaret:
Tack för dina kommentarer! Din feedback är mycket viktig för att hjälpa oss att förbättra våra svar i framtiden.