Är engelska ett främmande språk?

Är engelska ett främmande språk? Hmm, den frågan… den gnager lite, faktiskt. Ja, formellt sett, så är det ju det. Sverige, vårt land, det är ju inte engelsktalande, eller hur? Man säger ju att ett främmande språk är ett språk som man inte pratar dagligen i samhället där man lär sig det. Och det stämmer ju, även om det känns lite… konstigt.

Jag menar, engelska är ju överallt här. På reklamskyltarna, i filmerna, på menyerna… Min kompis, Lisa, hon jobbar ju på ett internationellt företag och pratar engelska minst halva arbetsdagen. Är det verkligen ett främmande språk då? Känns lite fånigt, nästan. Som att säga att min kaffekopp är en utomjording bara för att den är importerad.

Men samtidigt… tänk på mormor. Hon kämpar fortfarande med att beställa sin mat på engelska när vi är på semester i Spanien. Och jag vet ju hur frustrerande det kan vara att inte kunna göra sig förstådd. Då är det ju definitivt ett främmande språk, för henne. Det beror ju helt på vem man frågar, va? Det finns liksom olika nivåer av "främmande".

Jag läste någonstans – jag tror det var i en artikel, men jag kommer inte ihåg exakt var – att typ, nästan alla i Sverige förstår engelska, på nåt sätt. Men det är inte samma sak som att prata flytande. Jag själv, jag kan prata engelska rätt bra, men jag vet att jag fortfarande gör fel ibland, typ…stavar fel på ord ibland, eller använder fel verbtempus. Och jag blir ju lite nervös när jag ska prata med någon som är riktigt bra på engelska. Känns det som man avslöjar sin svenska bakrund - lite pinsamt, liksom.

Så ja, engelska är väl ett främmande språk i Sverige, i den formella meningen. Men i praktiken... det är ju så komplext och beroende på vem man frågar. Det är ju mer än bara grammatik och ord; det handlar om kulturella kontexter och hur man använder språket i vardagen. Det är lite av en paradox, det hela.