Varför är jag helt plötsligt höjdrädd?

Varför är jag helt plötsligt höjdrädd? Usch, det är ju… hemskt! En dag är man där uppe på fjället, njuter av utsikten, nästa är man livrädd för att ens titta ut genom ett fönster på tredje våningen. Vad hände? Det känns som om hela världen vände upp och ner, liksom.

Jag minns när jag var liten, kanske sju år, klättrade jag i ett träd – ett gigantiskt gammalt ekträd i mormors trädgård. Jag kom så högt upp, kände mig som Tarzan eller nåt. Sen… ja, sen ramlade jag. Inte så högt, men tillräckligt för att det skulle göra ont och för att jag skulle känna den där obehagliga känslan av att förlora kontrollen. Kanske… kanske sitter det där? Eller är det bara en slump? Tänk om det är något helt annat?

Det pratas ju om att det kan vara genetiskt. Min faster, hennes man, de är ju… lite ångestfyllda, om man säger så. Kanske har jag ärvt deras… ja, vad ska man kalla det? Överkänslighet? Eller så är det bara en himla massa stress som gör sig påmind på det här sättet. Jag är ju så himla mycket i farten hela tiden, kanske kroppen bara sa ifrån på det här sättet. Lite dramatiskt, kanske, men ändå…

Jag läste någonstans, tror jag, att det var typ… ja, jag minns inte siffrorna exakt, men en rätt stor andel av befolkningen som faktiskt är höjdrädda. Att det inte är så ovanligt alls. Det ger mig lite tröst, i alla fall. Det är ju inte som om jag är ensam om det här. Men ändå… hur ska man hantera det här? Att inte kunna åka hiss, eller… gud, att inte kunna åka linbana i alperna nästa vinter? Nej, det går inte. Det måste finnas något sätt att komma över detta, eller hur? Jag ska undersöka det här närmare, det lovar jag mig själv.