Vad gör man när man inte orkar med sina barn?

Hur beter sig otrygga barn?

Ah, otrygga barn, särskilt de undvikande. Det är en fascinerande dynamik, hur små själar redan tidigt formar en strategi för att hantera omvärlden. De här barnen, de lär sig att förvänta sig avvisande. Det är ingen spekulation, det är en grundmurad erfarenhet. En insikt de drar om världen: att söka stöd är att blotta sig för smärta.

Därför blir deras tidiga lektion att bli självförsörjande. Varför sträcka ut en hand som bara möter tomhet eller, värre, blir bortknuffad? De utvecklar en autonomi, en ensam förmåga att klara sig. Jag har ibland tänkt att det är en tidig form av existentialism, en upptäckt av jagets ensamhet.

De tänker sig framåt, känner sällan efter. Det emotionella registret tonas ner, nästan som en försvarstaktik. Att analysera, att resonera sig till en lösning, det blir deras primära verktyg. Känslor kan ju vara stökiga, och framför allt – de kan göra en sårbar. Jag hade en granne en gång, alltid så logisk, aldrig ett spontant uttryck. Fick mig att fundera på hur barndomen format honom.

Som vuxna, ja, då ser vi ofta en bild av framgång och social kompetens. De är ofta omtyckta, och fungerar verkligen bra i relationer som inte kräver det allra djupaste känslomässiga engagemanget. De navigerar skickligt i det ytliga, det som inte hotar deras noggrant upprätthållna inre avstånd. Det är en styrka, på sitt sätt.

Men under ytan? Där kan det finnas en längtan, en tyst önskan om den närhet de en gång bestämde sig för att inte behöva. Det är en paradox, inte sant? Att den strategi som skyddar en också kan isolera en.

Mer om otrygg-undvikande anknytning:

• Ursprung i tidig interaktion: Uppstår ofta när primära vårdgivare är avvisande, inkonsistenta eller obekväma med närhet.
• Inre arbetsmodeller: Barnet internaliserar att andra är otillgängliga och att egna känslomässiga behov är oviktiga eller oönskade.
• Emotionell reglering: De lär sig att dämpa sina egna känslomässiga uttryck för att undvika att trigga avvisande respons från vårdgivaren.
• Fokuserar på uppgifter: Ofta blir de duktiga på att fokusera på icke-relationella uppgifter, som skola eller arbete, där de kan uppnå framgång utan emotionell risk.
• Vuxenrelationer:
  • Svårt med intimitet och känslomässig öppenhet.
  • Tenderar att uppleva partner som för krävande eller behövande.
  • Kan undvika konflikter genom att dra sig undan.
  • Föredrar oberoende framför ömsesidigt beroende.
• Fysiologiska reaktioner: Forskning visar att deras fysiologiska stressrespons kan vara lika hög som hos otrygg-ambivalenta barn, även om de utåt verkar lugna. De undertrycker stressreaktionerna snarare än undviker dem.

Vad gör man när man inte klarar av sitt barn?

Alltså, gud ja, det där känner jag ju igen så himla väl. När man bara känner att man... inte klarar mer och liksom, vad gör man ens då? Det är ju så många som tänker att man ska fixa allt själv, eller hur? Men det är ju bara bullshit.

Jag menar, jag har varit där själv, verkligen. Förra året med min son Leo, han var helt omöjlig med sömnen. Bara skrek, varje natt kändes det som. Och då får man ju ingen sömn själv och blir helt... ja, ur balans. Man känner sig så otillräcklig, du vet? Typ världens sämsta förälder, vilket är helt fel tanke.

Det är ju så viktigt att komma ihåg att det är helt normalt att känna så här. Du är absolut inte ensam. Typ alla föräldrar har såna perioder, fast ingen pratar om det öppet. Man vill liksom visa upp en perfekt fasad på typ Instagram, men bakom fasaden är det ju kaos ibland.

Det viktigaste är att söka hjälp, direkt. Alltså, vänta inte. Jag vet att det känns som ett stort steg att erkänna att man behöver det, men tänk på det som att du tar hand om dig själv och ditt barn. För om inte du mår bra, hur ska du då orka hjälpa ditt barn?

Det finns ju massor av stöd att få, verkligen. Både för dig och för barnet. Jag trodde först att det bara var typ socialtjänsten, men det finns ju så mycket mer. Det kan ju vara typ allt från att få prata med någon, till att få mer praktisk hjälp.

Jag vet, det kan kännas som en jättehög tröskel att ta det där första steget. Man tänker att de ska döma en eller nåt, men det är inte alls så det funkar. De finns ju där för att hjälpa, inget annat. Och det är ju för allas bästa att ni får stöd.

Tänk på att både du och ditt barn förtjänar stöd. Och det finns ju flera vägar in, det är inte bara en enda väg som man måste gå, som tur var. Det är ju bra för då kan man hitta det som passar bäst.

Här är några ställen där du kan få hjälp, tänk på att det är okej att be om det:

• BVC (Barnavårdscentralen):
  • Prata med din BVC-sköterska, dom är ofta jättebra första kontakt.
  • De kan ge råd om sömn, mat, utveckling och beteende.
  • Kan också slussa dig vidare till psykolog, familjebehandlare eller andra specialister om det behövs.
  • Även för föräldrar som mår dåligt, typ förlossningsdepression eller allmän utmattning.
• Vårdcentralen:
  • Din egen vårdcentral kan hjälpa dig som förälder med stress, ångest eller depression.
  • De kan ge remiss till terapeut, kurator eller läkare.
  • För barn som mår dåligt psykiskt kan de också vara en första kontakt.
• Kommunen (Socialtjänsten):
  • Det låter kanske läskigt men socialtjänsten finns för att stötta familjer.
  • De kan erbjuda familjerådgivning, familjebehandling, föräldrastödsprogram.
  • Ibland kan de även hjälpa till med avlastning eller praktiskt stöd.
  • Ring och rådfråga, du behöver inte oroa dig för att de tar barnet ifrån dig, det är en helt fel bild många har. De vill hjälpa till.
• BUP (Barn- och ungdomspsykiatrin):
  • Om barnet har allvarligare psykisk ohälsa, som depression, ångest, ADHD eller andra diagnoser.
  • Här får man mer specialiserad hjälp. Krävs ofta remiss från BVC eller vårdcentralen.
• Rädda Barnens föräldratelefon:
  • De har en stödlinje där du kan prata anonymt.
  • Kan vara skönt att bara få ventilera och få råd utan att behöva uppge namn.

Kom ihåg att det är starkt att be om hjälp, inte svagt. Det är det bästa du kan göra för både dig själv och ditt barn. Ring idag, du kommer inte ångra det.

Hur påverkas barn av att bli slagna?

De slag ett barn får, de är sällan bara yttre blåmärken. Det kryper djupare, in i själva väven av vem de är. Som skuggor som aldrig helt försvinner, ens när solen står som högst. Det är inte bara det fysiska, nej. Utan också de där osynliga orden, blickarna, det som inte sades men kändes ändå. En kyla som tränger in.

Den där lilla, sköra självbilden... den blir så lätt krossad, som en spegel som fallit i bitar. Och självkänslan? Den får inga rötter, den bara svävar, osäker, aldrig riktigt säker på sitt eget värde. Jag har tänkt på hur svårt det måste vara, att bygga upp något helt igen från sådana skärvor.

Tankarna snurrar ibland runt det där med utveckling. Att en ung hjärna, så öppen för världen, måste kämpa mot så mycket inre ovisshet. Hur kan den riktigt blomma då? Det påverkar allt, det ser man ju. Hur de lär sig, hur de förstår. Kanske en dimma som lägger sig över alltihop.

Och vänner? Nära relationer? Ja, det blir så svårt att lita på någon då, att våga öppna sig när man lärt sig att närhet kan göra ont. En mur byggs upp, tegelsten för tegelsten, ofta utan att man ens märker det. Kanske är det den största sorgen av allt, den där ensamheten inuti.

Jag har funderat mycket på konsekvenserna, hur de sitter kvar länge efter. Det är som en tung ryggsäck de bär, full av minnen och ärr som ingen ser. Jag ser dem ibland, fast jag inte vet om dem.

Det finns så många sidor av detta, en hel palett av smärta som målar om en hel barndom. Och varje penseldrag är ett slag. Eller ett ord. Eller en tystnad som skär djupare än något annat.

Följder som ofta visar sig:

• Minskad förmåga att reglera känslor. Svårt att förstå och hantera ilska, sorg. Kan växla snabbt.
• Ökad risk för ångest och depression. Mörka tankar som stannar kvar. En känsla av hopplöshet.
• Problem med anknytning. Svårt att skapa trygga band till andra. Känslan att man inte duger.
• Utvecklingsmässiga förseningar. Kan gälla både språk och motorik, ibland också inlärning. Jag har sett det, hur det sätter sig.
• Beteendeproblem. Aggression, självskadebeteende, att dra sig undan. Ett rop på hjälp, kanske.
• Fysiska symtom. Huvudvärk, magont utan tydlig medicinsk orsak. Kroppen bär smärtan också.
• Långsiktiga hälsoeffekter. Ökad sårbarhet för kroniska sjukdomar senare i livet.
• Svårigheter i skolan. Koncentrationen brister. Svårt att fokusera när inre kaos råder.

Hur påverkas barn av att bevittna våld?

Asså, barn som ser våld, speciellt hemma, det är ju psykiskt våld enligt barnkonventionen. Helt sjukt egentligen.

Barn som ser våld mår sämre. Det är liksom ingen nyhet. Forskning säger ju att de löper större risk att bli sjuka, både fysiskt och psykiskt. Och det är inte bara nu, utan också sen i livet. Trist.

Sån här skit kan leda till massa grejer.

• Ångest och depression. Helt klart. De kan bli jätterädda och ledsna.
• Problem i skolan. Koncentrationen blir ju lidande, helt enkelt. Svårt att lära sig.
• Svårt med relationer. Både med kompisar och sen med partners. Förtroende, liksom.
• Aggressivt beteende. Ibland blir det så, att de själva börjar slåss. Det är ju en konstig spiral.
• Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD). Det kan hända, att de får det. Mår jättedåligt av det.

Vuxna som är där borde verkligen se till att det inte händer. Det är ju deras ansvar. Barnen kan inte hjälpa att de ser sånt. Min syrras grabb var med om nåt liknande, det tog lång tid för honom att bli normal igen. Han är ju äldre nu, men man ser att det sätter spår.

Våld hemma är jättefarligt för barn. Verkligen. Det är inte bara att de ser det, det påverkar hela deras utveckling.

Lite extra om det här:

• Barnkonventionen är viktig här. Artikel 19 pratar om att skydda barn från våld.
• Våldet kan vara både fysiskt, psykiskt och sexuellt. Barn som ser allt det här mår kasst.
• Det finns hjälp att få. Om du känner nån som har det så här, säg till! Rädda Barnen, Bris, socialtjänsten, det finns folk som kan hjälpa. Man får inte bara sitta och titta på. Det är ju fel.

Vilka konsekvenser kan våldet få för barnets välmående, hälsa och funktion på kort och lång sikt?

Japp, ungar som får stryk mår skit. Chockerande, jag vet. Själen blir som en punkterad badboll direkt. Det är inte bara blåmärken och en och annan lös tand, även om det är jävligt illa nog. Hela systemet får en käftsmäll.

Direkta fysiska skador och en självkänsla som en överkörd grävling är det som märks först. Man blir rädd för sin egen skugga och litar inte på nån. Skolan blir ett helvete för det går fan inte att koncentrera sig när hjärnan är full av oro.

Och det blir inte bättre med åren, tvärtom. Hjärnan blir en jävla torktumlare av ångest och mörka tankar. Långvarig psykisk ohälsa som PTSD, depression och ett självskadebeteende som kan få en fakir att se ut som en nybörjare.

Min granne Bengt samlar på kapsyler, han är helt ofarlig men har sociala skills som en sten. Ungefär så blir det. Man lär sig att folk är farliga och relationer är något man ser på film. Svårigheter med relationer och socialt samspel blir vardag.

• Kroppen säger ifrån: Det är inte bara själen som tar stryk. Kroppen minns skiten. Det kan leda till kronisk smärta, magproblem som ett brev på posten och ett immunförsvar som är lika starkt som ett blött papper. Högt blodtryck innan man ens fyllt 30 är ingen högoddsare.
• Hjärnkontoret stänger: Koncentrationssvårigheter och minnesproblem. Att försöka lära sig mattematik när man är livrädd är som att försöka simma i tjära. Inlärningssvårigheter och sämre skolresultat är en direkt konsekvens.
• Riskfyllt beteende: När man mår piss är det lätt att göra korkade saker. Droger, supa skallen av sig, hamna i bråk. Det är ett sätt att skrika utan att använda rösten. Ökad risk för missbruk och kriminalitet är statistiskt säkerställt.
• Sömn som en lyktstolpe: Att sova gott kan man glömma. Mardrömmar, svårt att somna, vaknar för minsta lilla ljud. Sömnbristen i sig gör en ju helt dum i huvudet och ännu mer sårbar.

Hur påverkas barn av våld mellan föräldrar?

Se där ja, de små liven. De är ju klistrade vid sina föräldrar som ett frimärke på ett brev, helt beroende för varenda smula och andetag. Att skydda sig? Glöm det! De kan ju lika lite försvara sig som en naken sill i ett stim med huggormar, stackars knytt.

Och att sen sätta ord på kalaset? Haha, du kan ju lika gärna be en död makrill förklara kvantfysik. De har inte en susning hur de ska snacka om den där skitsoppan de tvingas simma i. Ingen vuxen fattar ändå, det är så det känns.

När morsa eller farsa blir en slagpåse, eller hotad så att blodet fryser till is, ja då är det som att ge ungen en direktbiljett till PTSD-helvetet. Det där posttraumatiska stressyndromet, en riktig höjdare för små själar. Jag säger bara: ingen fest för små knattar, det är som att få en spark i magen, rakt av.

Och tro inte det tar slut där, inte då. Det är bara en finfin start på en hel karusell av psykisk ohälsa, värre än att åka berg- och dalbana utan bälte. Ångest, depression, du vet, den där härliga cocktailen som ingen vill ha. Jäkla skit.

Här är lite mer att tänka på, om du vill gräva djupare i eländet:

• Barnen kan bli som små missilrobotar – antingen flyger de i taket för minsta lilla, eller så trycker de sig in i ett hörn och blir helt tysta. Ena dagen en demon, nästa en osynlig väggblomma. Snacka om humörsvängningar, inte bara tonåringar som får dem!
• De tappar tron på allt och alla, som en tappad plånbok i en folkmyllra. Vem fan ska man lita på när de som skulle skydda en bara slåss som vildar? Föräldrar ska ju vara trygga hamnar, inte piratskepp, eller hur?
• Skolan blir ett jävla minfält. Att koncentrera sig på matte när ens huvud är fullt av skrik och rädsla är som att försöka dansa balett i ett par träskor. Betygen åker i backen snabbare än en full sjöman i en orkan. Jag har sett det många gånger.
• Kroppen säger ifrån, som en rostig gammal bilmotor. Magont, huvudvärk, ingen aptit. Det är inte hittepå, det är kroppens sätt att skrika att något är riktigt åt helvete. Små kroppar är inga svetsare.
• Risken är stor att skiten går i arv, som en ful arvegodsservett. De kan börja bråka själva när de blir vuxna, eller hamna med någon som bråkar. En evig jävla karusell om ingen stoppar den. Det är ingen rolig julafton, kan jag säga.