När häller man i Atamon?

Alltså, Atamon, när ska man egentligen ha i det där? Jag har klurat på det här många gånger, ståendes i köket, omgiven av burkar och kokande sylt. Och vet ni? Det är före paraffinet! Innan det där vita, skyddande lagret läggs på, ska Atamonet ner i den varma, doftande sylten. Tänk er, som en liten osynlig sköld mot mögel och jäst, de där små rackarna som vill förstöra allt det goda.

Varför just före paraffinet då? Kanske för att det ska blandas ordentligt med sylten, liksom sjunka in och göra sitt jobb på bästa sätt? Jag minns en gång, för många år sedan, när jag gjorde mormors jordgubbssylt… Jag hade så bråttom att jag glömde Atamonet helt! Resultatet? En ledsen, möglig burk sylt, gömd längst bak i skafferiet. En läxa jag aldrig glömt, kan jag säga.

Det handlar ju om hållbarhet, att få njuta av de där somriga smakerna långt in på hösten och vintern. Och det är ju precis det Atamon hjälper till med. Man vill ju inte att allt jobb ska vara förgäves, eller hur?

Just det, en viktig grej till! Atamon är bara för sylt och marmelad, inte saft! Kom ihåg det. Och glöm för all del inte bomullstråden under paraffinet! Det där lilla extra skyddet. Som pricken över i:et, liksom.