Hur tackar man artigt nej till inbjudan?

Oj, hur tackar man artigt nej till en inbjudan? Det där kan vara lite av en konst, eller hur? Jag har själv stått där, med telefonen i handen, och känt den där klumpen i magen. Ska jag säga ja, fast jag innerst inne vill skrika nej? Eller bara slänga ur mig ett torrt “nej tack”? Nej, det vill jag inte, det känns ju så taskigt.

Det här med artighet, alltså… Det är ju så otroligt viktigt, tycker jag. Ingen vill ju bli sårad. Men ibland, ibland har man bara inte tid, eller ork, eller lust. Min kompis Lisa bjöd in mig på hennes fantastiska sommarfest förra året – grillning, livemusik, hela paketet. Lät underbart, verkligen. Men jag hade en tenta precis runt hörnet och kändes helt omöjligt att åka. Jag skrev då bara “Tack så jättemycket för inbjudan, men jag kan tyvärr inte komma den dagen. Hoppas ni får en fantastisk kväll!” Det kändes bra, det var ärligt och samtidigt snällt. Och Lisa förstod det perfekt, hon skrev tillbaka att hon förstod helt.

Man behöver ju inte gå in på varenda detalj, va? Jag menar, “Jag kan tyvärr inte komma” är ju perfekt. Det är ju ett helt tillräckligt svar, eller hur? Att börja förklara sig känns liksom… överdrivet, nästan lite påträngande, som att man måste rättfärdiga sitt nej. Som om man skulle behöva be om ursäkt för att man inte kan. Nej, det behövs inte. Man är ju inte skyldig någon en förklaring. Jag tror att en kort och vänlig tacksamhet för inbjudan i sig, följt av ett enkelt nej, är alldeles tillräckligt. Punkt. Precis som det står i den där listan. Några gånger har jag kanske tillägt en liten “Hoppas ni får det jättetrevligt!”, bara för att göra det lite extra vänligt, men det är absolut inte nödvändigt. Det viktigaste är att man är ärlig, och att man låter det höras i tonen, eller i texten om det är en skriftlig inbjudan. Det räcker, det lovar jag.